MALMGÅRDEN

Magnus Brahe (1790-1844)

Magnus Brahe
text: Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878)
Vill du inskrift ha till Brahes kista,
gack att der i gyllne runor rista:
MAGNUS BRAHE, främste riddersman,
här i Gud sin sista hvila fann.
Och derunder bör det se´n stå skrifvet:
"trogen in i döden som i lifvet".
Här, som fordom, Brahe-trohet gaf
tidig ära och en tidig graf.
Trofast vän han delt sin konungs öden,
vid hans sjukbädd vakat sig till döden;
och när kungasorgen led till slut,
brast hans hjerta; - nu det hvilar ut.
Se, vid spiran ligger nedfälld stafven;
riksmarskalken följt sin kung till grafven.
Dag från dag mer lutad dit han gick,
tills i egen graf han sjunka fick.
Tyngre blefvo stegen, som han mätte
ner till Riddarholmen, - sorgen frätte.
Nu har hösten läkt hvart sår igen,
blott en sommar skilde kung och vän.
Saknas skall han uti hofvets salar,
saknas mer uti de stilla dalar,
der omkring hans prydda Mälarborg
lägsta torptjäll nu är klädt i sorg.
Der skall man af honom visa spåren;
sagan der skall tälja, långa åren,
huru sorgligt allas sol gick ned,
när Carl Johan tog gref Magnus med.
Söker du ännu en gång de båda,
vill du Brahe hos Carl Johan skåda,
sök dem icke mer i Stockholms slott!
Sök i grafvarna och häfden blott!

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp]

Sabla ner packet

Plats - Stockholms slott
Tid: juli 1838 Crusenstolpes kravaller
Konungen - Karl XIV Johan
Kronprinsen - Oscar [I]
Drottningen - Desideria
Sprengtporten - överståthållare
Brahe - Magnus Brahe, greve och generaladjutant
Sparre - Sixten Sparre, chef för första gardet
text: C.I. Heurlin
Anteckningar 1827-1848
Garnisonen var ock i gevär. Fråga blev, huru man skulle hämma våldsamma utbrott av massorna. Sprengtporten, stolt över förment välde över dem: "Jag skall gå ut och tala med folket. De skola snart åtskiljas och gå hem i stillhet".
Efter en stund kom en otalig massa pöbel, trashankar, gatupojkar, förfärligt stojande ifrån Regeringsgatan marscherande över Norrbro förbi östra sidan av Slottet och vidare neråt Skeppsbron, allt under ett förfärligt stormande och hojtande. Konungen blev missnöjd, Sprengtporten något nedslagen, han fick nu se huru det stod till med den stora populariteten hos massorna.
Oroligheterna fortforo både dag och natt. Konseljen alltjämt samlad, Man visste ej huru det skulle sluta, och var ej utan all fruktan för hemliga revolutionsplaner. Man visste, att på krogar och näringsställen utdelades brännvin, öl och punsch i överflöd. Av vem? Jag tror icke på gustavianska planer, icke heller på ryska intriger. Nej, det var några demagogiska fantaster utan annan plan än att ställa till oreda och buller, vilka bestodo kalaset. Att penningar utdelades från ett visst handelshus, är ingen hemlighet. Utgifterna voro väl icke heller så betydliga.
Sprengtporten var ute för att med sin inbillade popularitet hålla tal och stilla folket, men nu bemöttes han icke så väl. Förvirrad och förskräckt skyndade han upp i konseljen och sade: "Jag förmår ej hålla folket i styr. Jag påkallar militärisk handräckning." Konseljen bävade, Konungen uppretad ropade: "Var är kommendanter och chefer för gardena?" Sixten Sparre, chef för första gardet, inträdde i Stora galleriet, där alla voro samlade och där Konungen i ett exalterat tillstånd med dragen värja och hatten på huvudet promenerade. "Giv mig ordres", sade Sparre, "att skjuta skarpt, och jag skall med en bataljon av mitt garde snart göra slut på oväsendet." Orderna exspirerade från Konungens läppar, och de mycket beryktade orden: "Sabrez la canaille!" [Sabla ner packet!] torde i överilningen undfallit Konungen. Sparre gick. Brahe smög sig efter honom. "Jag besvär dig", sade han, "och befaller dig som generaladjutant att ej lyda dessa ordres, som Konungen snart skall ångra. Jag tager ansvaret på mig", sade Brahe. Sparre efterkom Brahes begäran.
Emellertid hade Kronprinsen framträtt och bad Konungen återtaga de olycksaliga orderna och tillåta honom gå ner till folket och stilla det. Det var nu att röra vid Karl Johans ömtåliga sida. Han kände ifrån fransyska revolutionen ordets stora makt i en lycklig talares mun. Nu vaknade ett inre missnöje, att han icke lärt sig svenska språket, då han visste vad välde han skulle ägt över massan. Måhända uppstodo även mörkare misstankar, och i hettan förgick sig Karl Johan emot den älskade sonen. Alla närvarande stodo bestörta, ingen vågade öppna sin mun. Då framträdde Brahe och gjorde knäfall inför Konungen. Konungen lugnades och gick om en stund in i sitt inre rum, dit Drottningen nerkom. Konungen satt sorgsen med händerna för ansiktet och med tårar i ögonen. "Blod", sade han med dyster stämma, "medborgares blod, det är förskräckligt." Nu inträdde Brahe och såg Konungens djupa bedrövelse. Åter knäfall. "Sparre har icke verkställt orderna", sade Brahe. "Jag kände E. M:ts fadershjärta för sitt folk och vågade taga på mitt ansvar att Sparre ej genast verkställde orderna." "O", ropade Konungen, "vad det är lyckligt för en regent att hava en vän som så väl känner honom." Konungen återfick sitt glada lynne, och ifrån den stunden var hans tillgivenhet för Brahe evigt befästad. Sådan var Karl Johan till hjärta och tänkesätt.
Tilläggas kan, att Karl Johan tillbragte vintern 1838-1839 i Norge.

Sabla ner packet
Plats - Stockholms slott Tid: juli 1838 Crusenstolpes kravaller Konungen - Karl XIV Johan Kronprinsen - Oscar [I] Drottningen - Desideria Sprengtporten - överståthållare Brahe - Magnus Brahe, greve och generaladjutant Sparre - Sixten Sparre, chef för första gardet text: C.I. Heurlin Anteckningar 1827-1848 Garnisonen var ock i gevär. Fråga blev, huru man skulle hämma våldsamma utbrott av massorna. Sprengtporten, stolt över förment välde över dem: "Jag skall gå ut och tala med folket. De skola snart åtskiljas och gå hem i stillhet". Efter en stund kom en otalig massa pöbel, trashankar, gatupojkar, förfärligt stojande ifrån Regeringsgatan marscherande över Norrbro förbi östra sidan av Slottet och vidare neråt Skeppsbron, allt under ett förfärligt stormande och hojtande. Konungen blev missnöjd, Sprengtporten något nedslagen, han fick nu se huru det stod till med den stora populariteten hos massorna. Oroligheterna fortforo både dag och natt. Konseljen alltjämt samlad, Man visste ej huru det skulle sluta, och var ej utan all fruktan för hemliga revolutionsplaner. Man visste, att på krogar och näringsställen utdelades brännvin, öl och punsch i överflöd. Av vem? Jag tror icke på gustavianska planer, icke heller på ryska intriger. Nej, det var några demagogiska fantaster utan annan plan än att ställa till oreda och buller, vilka bestodo kalaset. Att penningar utdelades från ett visst handelshus, är ingen hemlighet. Utgifterna voro väl icke heller så betydliga. Sprengtporten var ute för att med sin inbillade popularitet hålla tal och stilla folket, men nu bemöttes han icke så väl. Förvirrad och förskräckt skyndade han upp i konseljen och sade: "Jag förmår ej hålla folket i styr. Jag påkallar militärisk handräckning." Konseljen bävade, Konungen uppretad ropade: "Var är kommendanter och chefer för gardena?" Sixten Sparre, chef för första gardet, inträdde i Stora galleriet, där alla voro samlade och där Konungen i ett exalterat tillstånd med dragen värja och hatten på huvudet promenerade. "Giv mig ordres", sade Sparre, "att skjuta skarpt, och jag skall med en bataljon av mitt garde snart göra slut på oväsendet." Orderna exspirerade från Konungens läppar, och de mycket beryktade orden: "Sabrez la canaille!" [Sabla ner packet!] torde i överilningen undfallit Konungen. Sparre gick. Brahe smög sig efter honom. "Jag besvär dig", sade han, "och befaller dig som generaladjutant att ej lyda dessa ordres, som Konungen snart skall ångra. Jag tager ansvaret på mig", sade Brahe. Sparre efterkom Brahes begäran. Emellertid hade Kronprinsen framträtt och bad Konungen återtaga de olycksaliga orderna och tillåta honom gå ner till folket och stilla det. Det var nu att röra vid Karl Johans ömtåliga sida. Han kände ifrån fransyska revolutionen ordets stora makt i en lycklig talares mun. Nu vaknade ett inre missnöje, att han icke lärt sig svenska språket, då han visste vad välde han skulle ägt över massan. Måhända uppstodo även mörkare misstankar, och i hettan förgick sig Karl Johan emot den älskade sonen. Alla närvarande stodo bestörta, ingen vågade öppna sin mun. Då framträdde Brahe och gjorde knäfall inför Konungen. Konungen lugnades och gick om en stund in i sitt inre rum, dit Drottningen nerkom. Konungen satt sorgsen med händerna för ansiktet och med tårar i ögonen. "Blod", sade han med dyster stämma, "medborgares blod, det är förskräckligt." Nu inträdde Brahe och såg Konungens djupa bedrövelse. Åter knäfall. "Sparre har icke verkställt orderna", sade Brahe. "Jag kände E. M:ts fadershjärta för sitt folk och vågade taga på mitt ansvar att Sparre ej genast verkställde orderna." "O", ropade Konungen, "vad det är lyckligt för en regent att hava en vän som så väl känner honom." Konungen återfick sitt glada lynne, och ifrån den stunden var hans tillgivenhet för Brahe evigt befästad. Sådan var Karl Johan till hjärta och tänkesätt. Tilläggas kan, att Karl Johan tillbragte vintern 1838-1839 i Norge.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]