MALMGÅRDEN

Fjortan år va ja i Felpesta

melodin i midiformat

Fjortan år va ja i Felpesta
Visa i Värmlandsdialekt.
(På en Tyrolermelodi.)
text: Knut Lilljebjörn
Fjortan år va´ ja´ i Felpesta´,
Litta flecke, va´ lustig å gla´.
Ingen friere hörde ja´ å,
Ingen heller ja´ tänkte uppå.
Rassa dö men, ja´ ble femtan år,
Lärka´ söng, göken gol, dä va´ vår.
Allt va´ gladt, jola grön, himmel blå,
Men dä vållde mej någe ändå.
Flecker, giss´ om I kan, hur dä va´:
Ja´ va´ fläcketals lessen å gla´.
Iblann va´ ja´ så blek, iblann rö´,
Hvarken ville ja´ lef´ eller dö.
Åtte dar ätter Pinst eller mer,
Ve dä löte som sola geck ner,
Va´ ja´ oppe på berge´, hå hå!
Inte lång ifrå Öngshötte rå.
Olle Asp ifrå´ Hornkull´n - jo pytt!
Feck ni vete, så säg, någe nytt?
Men så möe te å testå går an,
Att te jula blir Olle min man!

Löte, ett värmländskt ord, som betyder en ungefärlig tid.
Öngshötte rå. På gränsskillnaden mellan Filipstads skog och Yngshyttans område är en plats med utmärkt vacker utsikt, hvilken blifvit kallad "Kärlekshagen". Orsaken till denna benämning torde Filipstadsflickorna bättre kunna upplysa om än jag - om de gitta.
Hornkull´n. En gård med ett gammalt hytteområde och nu nedlagda koppargrufvor.

[topp]

Anmärkning - E. G. Lilljebjörn
Björnstjerne Björnson räknar i Fiskejenten denna sång till "Svenska folkvisor", och så har den länge af allmänheten uppfattats. Författaren skref emellertid orden till en melodi, som han, om jag minns rätt, hört af i Sverige konserterande tyrolare, och hvilken i strofens midt och slut utmärktes af den för Schweiz och Tyrolen karakteristiska jodlingen.
Lilljebjörns dikt intogs jämte musik i Filikromen, där den, under N:r VIII i 6:e samlingen, återfinns "upptecknad i Värmland af Fabrikören herr C. Th. Svanberg", men med vissa afvikelser, särskildt i 4:e strofen. I Filikromen väckte den lilla visan författarinnan Fru Vendela Hebbes uppmärksamhet, och genom hennes dotter, den berömda sångerskan Fröken Signe Hebbe, blef den känd och populär både inom och utom Sverige.
Fröken Hebbe sjöng endast de tre första stroferna och dessa med något förändrade ord och på riksspråk. I Berlin utförde hon sången första gången offentligen, och variationerna voro tillagda af hennes sånglärare, komponisten Richard Wüerst. År 1863 föredrog hon med stor framgång visan för badensiska hofvet vid ett dess besök i Mannheim. Äfven i Paris och Italien slog den lilla muntra sången mycket an. I Amerika har den sjungits af t. ex. Sigrid Arnoldsson.
För större delen af dessa upplysningar stannar jag i förbindelse hos Fröken Signe Hebbe.
Källa:
Minnen af Henrik Lilljebjörn
utgivna af
E.G. Lilljebjörn
Wilhelm Billes bokförlag 1912
Den s.k. svenska folkvisan "Fjorton år tror jag visst att jag var" har t.ex. främst blivit känd som Christina Nilssons "signaturmelodi", men visan skrevs, i den version den blev allmänt bekant, faktist av Wendela Hebbe till dottern Signe, antagligen då hon var sjutton år. Hon kallade visan "När jag blev sjutton år", efter den andra strofens inledning, och tycks som förlaga ha använt sig av en visa, som hon hittat i sånghäftet Filikromen.
Ursprungligen författades den av värmlänningen Knut Lilljebjörn, svärfar till Erik Gustaf Geijer, i början av 1800-talet med en lite annan text än i Filikromen.
Källa:
Inga Lewenhaupt
Signe Hebbe (1837-1925)
Skådespelerska
Operasångerska
Pedagog
Institutionen för teater- och filmvetenskap
Stockholm 1988

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]