[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]
[Mitt konterfej]
[Wilhelm von Braun]
[Ur brev till Axel Adlersparre]
[länkar och källa]
WILHELM VON BRAUN (1813-1860)

MALMGÅRDEN

Gäst nr 5 Wilhelm von Braun

Hösten 1852 flyttade Wilhelm von Braun för en tid till Malmgården

Mitt konterfej

  Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! 
Tegnér
Det var för rasande lustigt! Nej! 
Skall detta vara mitt konterfej? 
Är denne "gubbe", så tjock i synen 
och med de rynkande ögonbrynen 
min egen, älskade, såte vän, 
den sig så kallande Brn? 
Den där poeten, som jämt vill bråka 
att komma fram med det "ekivoka"? 
Den där, som damerna aldrig läst
och som av dem blir tillbörligt snäst? 
Ja, det är verkligen just densamme, 
som nu på linan är åter framme, 
att visa sig för det täcka kön, 
oemotståndlig och "manligt skön"
Jag länge tvekade huruvida 
jag borde släppa mig lös - och sprida 
min fagra bild över Sveriges land 
och sätta tusende bröst i brand; 
ty, ack! en aning mig redan säger, 
att det blir gråt i de skönas läger. 
Det är naturligt; det kostar på, 
att se mig ständigt - och ej mig få. 
Det är naturligt; jag är så vacker ... 
Här blir vapörer, här blir attacker, 
och mitt porträtt bäddar mången grav, 
när det till slutet blir lungsot av. 
Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka! 
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka; 
men det var verkligen icke rätt 
att så er fresta med mitt porträtt, 
jag bort haft medömkan för de svaga, 
som aldrig kunnat min bild förjaga; 
den framstår ständigt, vid tårars ström, 
i dagens tanke och nattens dröm.
I, arma, som jag har givit soten! 
O, kunde också jag ge er boten! 
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen! 
Det är en tröst, om den ock är klen, 
ty man står lättare mot en fara, 
om vid dess åsyn man vänjes bara... 
Här sitter jag då på understol, 
ett mål för kärliga blickars sol. 
Här sitter jag. Mig i handen tagen 
och mig bekiken Guds långa dagen! - 
Nåväl! Vad sägen I om min bild? 
Är ej min blick obeskrivligt mild? 
Är pannans valv ej ett fridens tempel, 
där själva skönheten tryckt sin stämpel? 
Och munnen sedan med sina fjun? ... 
Om konstnärn givit mig en basun 
och satt i handen en liljestängel, 
I säkert tagit mig för en ängel. 
Vad är all honung, som jorden har, 
mot mina leende läppars par? 
Det vore något att mig få klappa 
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"
Men vad är detta? I skriken "fy!" 
och synens färdiga till att fly. 
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga: 
"Vad dessa ögonbryn äro stygga! 
De kunna anstå en leopard, 
men ej en lekande, munter bard. 
Se, hur han blänger, den ättikssure! 
Vi föreställt oss en lustig ture, 
en hygglig, självsvåldig, glad garcon, 
med magra kinder och näsa lång 
och vackert hår och mustascher nätta; 
men intet funno vi av allt detta. 
När glada rimmare grina så, 
o gudbevars för de sorgsna då! 
Det var ett ansikte, just, att ritas! 
Det ser ju ut, som det ville bitas."
Hör du, mitt käraste konterfej! 
Det där var säkert en pik åt dej. 
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig! 
Jag tar den aldrig i tiden åt mig. 
Du är väl jag, men jag är ej du, 
där ligger skillnaden, ser du ju, 
om än var flicka i döden ginge, 
om blott mig själv hon att skåda finge. 
Men om du skulle mig vara lik, 
jag ändå äger en tröst, så rik, 
ty var jag friar, jag undfår korgen, 
och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild, 
så långt från mig och - det sköna skild! 
Jag minns en tid, då jag var den glade, 
ty jag förskönande speglar hade; 
det var ett strålande ögonpar, 
och, däri sedd, du så grym ej var, 
ty kärlek livade sträva dragen, 
som öknen livas av solskensdagen. 
När mig den älskade gav en blick, 
ett annat uttryck mitt öga fick. 
Och drog till löjen hos rosenmunnen, 
från mig all dysterhet var försvunnen; 
och med dess vänsälla hand i min, 
i mina speglar jag djupt såg in. 
Och jag var lycklig och glad till sinnet, 
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet. 
Men döden speglarna sönderslog, 
och med detsamma min glädje dog; 
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde, 
ty hjärtat henne i graven följde ..
Men jag skall skämta, är det ej så? 
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå! 
Det är bra roligt att vara rolig, 
när man med saknaden är förtrolig! 
Men, lika gott! Man har blivit van 
att tro mig vara en lustig fan. 
Hopp! därför, pajas! Det går väl över; 
i graven gyckla du ej behöver. 
Hur lycklig den, som är lyckligt död! 
Jag måste skratta, för att få bröd ... 
Om folk blott visste, hur glädjen brister 
för de så kallade humorister, 
de skulle tacka sin Gud för det 
han utan humor dem födas lät. 
Som benen ligga i helgonskrinet, 
det ligger sorg i det ystra grinet; 
dock vad bryr världen sig om det där, 
om humoristen blott "rolig" är! 
Men han I skådat hans skrivdon, dårar? 
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.
  Och nu min gunstiga allmämhet, 
du bilden sett av en glad poet, 
som sig numera åt litet gläder, 
åt mycket litet - blott fyra bräder.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]

Wilhelm von Braun (1813-1860)

Född 1813 i en militärsläkt, blev Braun militär, men knektlivet passade honom mycket litet. Väl var han gärna samman med kamrater, både på Karlberg och sedan. Men hans poetnatur kände ovilja mot konvenans, bundenhet och disciplin, som han fann pedantiska, och för sina ståndsbröders löjligheter, deras högfärd och deras intellektuella lakuner hade han god blick.

Förhållandena inom Sveriges här voro på 1830- och 40-talen knappast tilltalande. Alltnog, då löjtnanten Wilhelm von Braun 1846 tog avsked, följde han sin riktiga natur, men som knekt hade han fått en del komiska stoff, som han också har begagnat. Sedan levde han som fri litteratör, gärna tillsammans med andra poeter och litteratörer av samma friare läggning och levnadsvanor som han, god vän alltså med den liberala och publicistiska författareklick, som just nu framträdde i huvudstaden, en Blanche, en Palmaer, en Sturzen-Becker och andra.

Dessa hade alla en mer profan, en mindre översteprästerlig syn på poesin än romantikens stora skalder, vilka annars behärskade tiden.

Som poet stod Braun också alltifrån början i medveten motsats till den akademiskt avfilade och känslosamma poesi, vars representativa namn var Böttiger.

ur INLEDNING Valda skämtsamma dikter Albert Bonniers Förlag 1924

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]








 
 
Ur brev till Axel Adlersparre
29 april 1835
text: Wilhelm von Braun
 

Vid 14 månaders ålder kom jag från mina föräldrar till min gamla Farmor. I denna enslighet, utan att någonsin vara tillsammans med någon jämnårig, utan se andra personer än hushållerskan och pigan. Kvar blev jag tills jag var nära tio år.

Tidigt vandes jag således att vara mitt eget sällskap, att gå och fundera för mig själv och endast glädjas åt min fantasis skapelser. Dessa voro mina enda leksaker, andra vet jag mig aldrig ha begagnat. Vart jag kommer i min födelseort, så berättar man mig en mängd, hos ett barn mer än besynnerliga upptåg och svar.

Härifrån kom jag i pension, fick stryk och svalt, ansågs för oduglig av alla lärare och snart sagt förkastades som den förlorade sonen av mina anhöriga.

Ingenting verkar menligare på ett ungt sinne än förakt. Jag tyckte mig hatad och beslöt därföre att hata igen. Ingenting blev mig till pass. Men under allt detta kände jag en brinnande åtrå att utmärka mig, en äregirighet utan gräns, kanske blott för att jag aldrig hörde annat än tadel.

Min vedervilja för allt abstrakt gjorde dock, att jag aldrig kunde söka utmärkelse på vetenskaparnas område. Jag försökte således än på ett annat håll att skilja mig från mängden, dock utan framgång - slutligen stannade det vid poesin. Huruvida jag häri lyckas, det står i Guds hand - jag vill åtminstone försöka att sträva framåt, men kunskaper äro likvisst för detta ändamål ett conditio sine qua non.

Jag har därföre mycket tänkt på att resa till en akademi för att hämta en nödvändig bildning. Jag betvivlar icke, att ej min rike farbror härtill är mig behjälplig. Dessutom har jag min lön vid regementet. Tiden på bondlandet blir mig alldeles för lång, och av den jämna sysslolösheten kan även det eldigaste sinne bliva försoffat. För att således rädda min bättre människa ser jag ingen annan utväg.

Till militär är jag icke skapad, därföre vill jag ej söka någon fortkomst på denna banan utan hellre bemöda mig att vinna den på den akademiska. Skulle jag möjligtvis kunna taga graden, så har jag billiga pretentioner på livsuppehälle och kan då få lämna ett stånd, för vilket jag har avgjord avsky.

Mest driver mig likväl min sångmö till detta försök. Ännu är jag för okunnig att bliva skald - men sångens livselement är likväl akademisk bildning. Ingen har lyckats förutan detta. Hade Ridderstad kunskaper, skulle han bliva stor, nu blir han det aldrig. Säg mig, om du ej gillar dessa mina tankar???

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]








LÄNKAR


Wilhelm von Braun-sällskapet
I låga ryttartorpet
Lars Petter och grevedottern
Vad vill du
Kung Nebukadnezar

Källa: Ture Nerman Wilhelm von Braun
Ljungbergs förlag
1937

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]