Start | Föregående | Nästa    D
B C V Y Å Ä Ö 
DEN UTESTÄNGDA ÄKTA MANNEN
De tunga skyar så stolt marschera
De vilseirrande barn ur skyn.
Defilera min näsa förbi,
Dem gav hon ingen gång pardon
Den bör bo här, som har rövat posten
Den trinda Sara drar gardin igen.
Dess jord är mig kär i varendaste bit
Det allra som gladaste bygd.
Det erkännes på din döda mull.
Det finns ej glugg, där han ej har smetat
Det frestar lynnet, det kostar märgen
Det gör man väl ej någon annanstans
Det hjälper icke, magen ej förbyter
Det kan ej gå väl i allt -
Det var en tid, då jag var ung och glad. (Fallera)
Det var strax efter, sen jag blev student. (Fallera)
Det är att mura sin egen grav.
Det är vårbäckens sång.
Det är vårbäckens sång.
Det är vårvindens fläkt,
Dig igen med liv och själ?
Dito vill jag ha ännu
Dito: Stå stark, du ljusa riddervakt!
Ditt öga ser allting så skumt,
Dock - kanske för sent står den enslige son
Dock vad gör det, då jag ändå med tiden
Dock! Gudilov! ännu har aldrig magen,
Du klagar, men du klagar dumt,
Du som andra har väl vilsefarit,
Du är av Adams stolta släkt,
Du är ju född, att börja med,
Du är mot larver och insekt
Dyra rum och hyror,
Då bodde jag uti en liten stad. (Fallera)
Då drar man hop sina sängsparlakan
Då du strid och misstag fann:
då döden plötsligt skar av bandet,
då föll det gubben just in att se mig på toppen.
Då han dem så noga känner,
då havets herre drar barskt ihop ögonbrynen.
då jag i trappan och kajutdörr´n hörde smällen,
Då kvällen kommer, och för fönsterrutan
Då man är kär är allting upp och ned. (Fallera)
Då man är ung och glad, kan man ju vara
Då natten kom, så sov jag ingenting. (Fallera)
Då petar solen oss uti nacken,
Då skall man flytta till stan tillbaka
Då stormen ven, så det blåstes tvärs genom kroppen,
Då strömmar folk utom alla tullar,
då var jag säker att daggen föll innan kvällen.
Där far en ekorre lättskrämd och skygg,
Där har jag dälder och blomsterkullar,
Där har jag riktigt ett paradis.
där livet var oskuld, där friden blott log,
där molnen sig vila på fjället,
Där ser jag Stallgårdens värdshus, utskriket
Där själv jag raggig med lutan sitter,
Där syns Kräftriket:
Där trippar Sara, trind liksom en ärta
Där vistas och bor jag,
Där vistas och bor jag,
där åldriga skogen mot stormarna stod,
Därför ses du modet fälla,
Dörren, öppen för var vän,
[topp]