den litterära visan

Gunnar Turesson

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om endast jag strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So,
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död -
där fjärilar, färggrant glada
på mjöliga vingar sväva
och tunga, sjungande humlor
i den svällande myllan gräva.

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd. -
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära.
Välkommen du, som väntats i ensamma år.

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.

Se tidigt om våren skall din skapare du prisa,
broder Joakim, och taga ditt glas uti din hand.
Och spela på psalmodikon och sjunga denna visa,
när som aftonstormen dansar över skärgård och land.

Du skall sitta på din farstukvist och glömma all din möda,
du skall säga: tack, o Herre, för vårens glada dar!
Upp bittert slutna läppar, låt lovsånger flöda,
när salta vinden dånar dig en stormande fanfar!

Du skall drömma att du mönstrar på ett skepp som skall fara,
som skall fara till Hongkong och Kanton och Bombay!
Där mörka unga mör för ditt gamla hjärta lägga snara,
där blomsters vita drivor under gummiträden le.

En enda fläkt av trötthet till ditt hjärta ej tränge,
hell, liv och land och kärlek och det dansande hav!
En gång får du lägga dig att sova ganska länge,
och leendet du log skall hålla vakt omkring din grav.

Vi har kommit från Burgund och från Guienne,
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi ha aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen
klang det: - "Kom!
Med kung Karl och Oriflammen!
Emot Rom!"
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toskana stod i blom.

Å de, skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn:
"Män av Florens! Kungen kommer! Öppna strax!"
Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors, att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha kinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur
och Herr Floris
och refrängerna om Sieur
de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött, vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar
eller bloss,
där man stiftar fred och dansar
eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, till deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka
återstår
nött livré från någon fest -
svart hos Sforza, grönt hos Este,
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.

Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Oriflamme och sabeln
är vår gång
med d´Orange och konnetabeln
av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transubstansierat till en sång.

Se, här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej
och här är det en som slingrat
sej undan lagen och hängt sej!

Och här är det något från England
perversiteten grasserar.
Det är nu för djävligt ruskigt
- kanhända det intresserar!

Men här är det senaste mordet,
se - mördarens kniv är funnen!
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.

Och mördarens mor hon gråter
- det kunde man nästan tänka!
En mördare är
hennes ende son
och hon är änka.

När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, och stum
mot evigheten traska
- det är en ren formalitet
för mången att han dör.

Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
och blåser ut din fackla ...
Det är en ren formalitet,
- sen är det inget alls.

Sen är det inte någonting
- du slumrar grönt och fagert
och glömmer alla bittra sting
och sår som livet gav.
Ditt finger i din fingerring
det blir så vitt och magert -
men du förmärker ingenting
där nere i din grav.

Du saknar ingen tid som går
men sover som Törnrosa.
Törnrosa sov i hundra år
men du ska sova mer.
Du saknar ingen tid som går
ty strävsamt var din kosa
och det var knappt du tog dej hit
till detta nattkvarter.

Jag har sänt ett paket med vackra ord till Nürnbergs stora stad
Det är kloka ord, det är gyllene ord och de kostar en mark per rad.
De kommer zurück i fagert tryck och ni hittar dem här och där,
vid jul och påsk i närmsta kiosk och i närmsta cigarraffär.

Det är dikter om lycka och sol och sång och sånt som folk vill ha,
och för samvetets frid må jag fästa mig vid att beställaren finner dem bra.
Dessa dåliga ord! - ihåliga ord! som jag bringat till Nürnbergs stad:
kanske lättas min skuld om för blomma och guld en sjuk liten flicka blir glad?

För en grå gammal gumma i Lobackaryd och en hälsning fjärran från
drar jag gärna åt sidan min clownattityd och går hem till mej själv med mitt hån.
Och sen sitter jag där i min nobla misär och beser i mitt tidningsblad
hur det ena är så och det andra är så - och stor är Nürnbergs stad.

Tre skuggor steppade en natt,
- en grå, en gul, en mörk:
en neger Sam, kinesen Li
och skandinaven Björk.

Det blåstes hop en stormig dag,
- tripp-trapp - på trottoarn.
Och hungern slet och kölden nöp
i trenne stora barn.

Tills Li slog in en rutas glas
och sam klev innanför.
Då dök det upp en sabelman
med midnattsargt humör.

Då dansades en sista stepp,
- kling-klang - med bojor på.
Vad jorden dock var blomstergrann,
vad gud var god ändå!

Tre skuggor fick gemensamt hem,
- en grå, en gul, en mörk:
en neger Sam, kinesen Li
och skandinaven Björk.

Medarna gingo och vaggvisan steg
Tuss, lull, lull, lull genom rummet
och allt som av hjältemod vanligtvis teg
blev tydligt i visan förnummet.
Det var smärta och sorg det var ångestfull nöd
och ängslan och oro och pina -
Tuss, lull, lull vaggvisan ljöd
- Gud skydde små lemmarna dina.

Och kvällen sköt köldskott och månen stod gul
och granarna tändes i husen.
Men ungmor hon gick ej och redde till jul
de vita värmande ljusen.
Hon hade ej julljus hon hade knappt bröd.
Men rikligt av ängslan och pina.
Tuss, lull, lull vaggvisan ljöd
- Gud skydde små lemmarna dina.

      I
Jag är en lantbrevbärare,
jag går i snö och is.
Och intet är mig kärare
än gå på detta vis.

Om världen än blir vrångare,
för yrket jag ej skäms.
Min äldste föregångare
Merkurius benämns.

Mitt kall hör till de ringare.
Ej vingar har min häl.
Dock är jag överbringare
av bud från själ till själ.

      II
Av lyckan borde mänskorna få lika!
Det skar mig in i märgen så jag frös,
när jag bar pengar till de redan rika
      och kravbrev till en medellös.

Jag ville gå med väskan över mossen
till torpets mö som kärlekspostiljon.
Men till sin flicka skrev kanhända gossen
      ett avskedsbrev i hjärtlös ton.

Den ville jag ge guld och diamanter,
som skördat stenar där han gått med plog.
Men ofta bar jag brev med svarta kanter
      till en som redan sörjde nog.

En hungrig mätta och en törstig läska -
så borde väl min uppgift ha sett ut?
Jag går omkring med Ödet i min väska:
      men i förseglat konvolut.

O Mästare, vars bud jag går kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
      och till det bästa ordna allt!

Mitt hjärta är fullt och min ränsel är tom,
väder jag har i min lunga.
Ängarnas bugande juniblom
bjuder min själ att sjunga.
Rosiga kinder och runda små bröst,
har varje flicka till kärlek och tröst.
Har varje flicka till kärlek och tröst.

Mötte på vägen en rik patron,
pigor han hade och drängar.
- Aldrig jag byter min sångbara ton
mot dina sorger och pengar!
Fattig men glad vill jag leva och dö.
Sist är oss graven en älskande mö.
Sist är oss graven en älskande mö.

Rosor och liljor i dagarnas krans
livet mig vänligen skänker.
Rosornas glöd under ögonens frans,
liljor, de vackra du tänker.
Glöm mina synder, stryk bort mina ord!
Själv är jag bara en handfull jord!
Själv är jag bara en handfull jord!

Bara den musslan som skadats
i sitt tidiga liv någon gång
äger den dyrbara pärlan
en syster till fiskarens sång.

Endast den musslan som skadats
i sitt tidiga liv någon gång
äger den dyrbara pärlan
en syster till fiskarens sång.

Flicka från Backafall, Briggen Tre Bröder
kryssar ikväll i Karibiska sjön,
medan en landvind från kusten i söder
stryker som sunnan därhemma kring ön.
Luften är kryddad av tusende salvor,
men jag ger bort dem varendaste en
mot att få vandra bland Backafalls malvor
- allt medan månen går vakt över Hven

Vänta mig inte till sommaren, Ellen.
Då skall jag ännu ha linjen i norr.
Men när du står invid kyrkan om kvällen
tänk då att jag är en yr ollonborr,
som utan lov tar en törn mot din tinning
och - medan du med små händerna slår -
letar sig ner under bluslivets linning
allt medan månen i malvorna går

Känn, att inkräktaren bara vill veta,
om dina bröst bli som malvornas blom
var gång du känner min tanke sig leta
hem från sin vakt vid mesanseglets bom;
känn att det blott är din gosse som sänder
hälsningen att han som bärgad kapten
landar en gång under Backafalls stränder
- allt medan månen går vakt över Hven

Över markerna som frusit sveper vinden snål och kall,
medan yrsnö tränger in i svarta snår.
Under långa, tunga skyar ligga däld och mo och fall
i det mörkaste av alla mörka år.
Men en dag skall rymden ljusna och det svåra få ett slut,
ty en vårvind kommer åter spela opp,
och i backarna där hemma skola sipporna slå ut och
kastanjerna ånyo gå i knopp.

Ja, en dag skall våren komma till en värld som lagts i
grus - ej med kulor och granater hejdas den.
I Ukraina skall det blomma kring ett söndertrasat hus
och i Holland skall ett fält bli grönt igen.
Någonstans skall trasten sjunga vid en krossad stridsmaskin
och en fjäril fladdra lekfullt kring ett kors.
En violbukett skall säljas på en gata i Berlin och en
hängbjörk skall stå skir i Helsingfors.

Blek och fattig blir dock våren i en tid av nöd och skräck,
men det tonar väl i skogarna ändå.
Över trötta, grå soldater skall en dag ett fågelsträck
draga norrut och försvinna i det blå.
Man skall följa det med blicken i en flämtande minut
och en fråga går från tropp och kompani:
Är det våren som har kommit, är det våndan som är slut,
spelar jorden upp en annan melodi?

Han stod som prost, med alla sinnen spända,
och blott en tanke: att ge noga akt,
men kunde inte låta bli att sända
en hastig blick mot vinterhimlens prakt.

Ett stjärnskott drog sin bleka gyllne strimma
just på den bit av himlen dit han såg.
Han hann ej önska, hann blott att förnimma
en ömhetskänsla, lik en mäktig våg;

knappt ens en tanke, blott ett glimtsnabbt minne
av dem, han gett vad bäst en mänska ger;
av allt som en gång lyst och värmt hans sinne.
Så föll ett skott; så fanns han inte mer.

Det fanns så kalla källor
vid alla torp därhemma.

Vid Swanflodens mörka flöden,
där månstrimman glittrar på strömmen,
satt niggerboy ensam i drömmen
och sjöng om slavarnas öden i Bela-Bela.

Han knäppte på smutsig banjola
och sjöng i den kvava natten,
och glömde båd måne och vatten -
han sjöng om det gamla Angola och Benguela.

Och mångubben myste mot negern
och sade: Du kunde väl sjunga
en lovsång till mig och de unga;
men negern sjöng bara om segern vid Katumbela.

Där seglade så många skepp på Kinatraden ut,
Nordost-Sydostmonsunerna de fyllde varje klut,
och från de små sampanerna togs last uti Shanghai,
den seglades sen runt Good Hope till Indiadockans kaj.

Där lågo vackert smäckra skepp uti East India Dock,
Britanniens stolta flagga slog från varje gaffelnock.
Det goda skepp Thermopylae och clippern Lancelot,
och andra havets skönheter förtöjde där för gott.

Men vackrast av dem alla var, det skepp jag sjunger om,
som ifrån Scott och Lintons varv år sextionio kom.
Från varvet uti Dumbarton hon gled av stapelbrädd,
att spegla häxan Nannie´s bild på mången fjärran redd.

I full orkan ned vid The Downs hon red för ankartåg,
och i Stoltz Channel mången gång man hennes segel såg.
Från New York hem till England tog det tio dygn att gå,
hon loggade väl sjutton knop, när vinden friskat på.

På thétraden i Londons stad, i Sydney, Samarang,
i Brisbane och på världens hav hon nämndes främst i rang,
och blåa vågor spegla än i Falmouth goda hamn
den stolta häxan Nannie´s bild och clipperskeppets namn.

Så sjung en sång om Cutty Sark, om seglens romantik!
Där göra döda sjömän vakt på däck av indiateak,
och under borgspröt häxans hand än söker hålla kvar
en drömbild från en svunnen värld, från clipperskeppens dar.

Ditt namn må vara Adelaide, ditt namn må vara Brest,
din hamn må vara smutsigt ful, den bjuder dock till fest,
så bärs ditt namn av ångare, som gå från strand till strand,
så sjungs ditt pris av sångare från alla världens land!

Ditt namn må vara Amsterdam, ditt namn må vara Hull,
och vore det väl ock Port Said av världens laster full,
så på en bärgad frälsarkrans, som bar en drunknad död,
ditt namn dock kanske målat fanns, på kransen vit och röd.

Ditt namn må vara Paradise, ditt namn må vara Hell,
du är den hamn, som väntar mig vid resans sista kväll.
Ifrån din hamn vid Charons älv skall färjan lägga ut.
Din tysta kaj jag vandrar själv, när resan nått sitt slut.

Grevinnan hon satt vid ett fönster,
hon satt i sin jungfrubur
i nattrock med gyllene mönster.
Då kom där en glad trubadur.
- "Kom in här och spela en visa,
min man är i främmande land."
- "Din skönhet, min fru, vill jag prisa,
om du ger mig ditt hjärta och hand."

Grevinnan hon vred sina händer.
- "Min man han är borta, min vän,
han krigar i främmande länder
och kommer väl aldrig igen.
Kom in här och spela en visa,
så sorgsen jag är i mitt sinn."
- "Din skönhet, min fru vill jag prisa",
sa´ sångarn och klättrade in.

Han knäppte på lutan och sade:
"Ack, ge mig ditt hjärta och hand."
Och runt omkring livet hon hade
ett rosenrött sidenband,
det tog hon och gav trubaduren
att sätta på lutan sin,
- då hördes det steg i tamburen
och greven själv trädde in.

Och greven han skramla med svärdet
och skratta ett vansinnigt skratt
och sade: "Min sköna, hur är det,
- min nådiga, hur är det fatt,
- vem fan är den där figuren
- vad gör han vid grevens härd?"
och han pekade på trubaduren
med sitt långa, blodiga svärd.

Grevinnan, som nyss hade dånat,
hon sade: "Det är ju en narr,
och alldeles nyss har han lånat
ett band till sin gamla gitarr."
"Det där låter fasen så troligt",
sa´ greven och mönstrade dem.
"O, Richard", sa hon, "så roligt,
så roligt att du - kom hem."

"Å jaså, förlåt lilla flickan",
sa´ greven och strök hennes kind.
Men trubaduren han gick han
och hängde sej oppe på vind.
Och liksom av änglar buren
till ett annat, sällare land,
där svävade trubaduren
i ett rosenrött sidenband.

I Värmlands skogar
givits mig en stor musik,
när jag på väg till himmelrik
passerat Brunskogs gårdar.
I Hagas klocka har jag ringt
och skaldens namn
jag skrivit i snön
med tack för denna glimt av tidlös vår.
Vad skönhet över Värmelns vik!
Vad sång på väg mot himmelrik!

Det stora i en spelmans lott
förnimmer blott
den, som på visans vägar gått,
där runoskalder vandrat.
Den, som bär sånger i sitt bröst
sitt bortomland
har sett och till tröst
han fäst sin syn i ton, som givits röst.
Vad skönhet över Värmelns vik!
Vad sång på väg till himmelrik!

En Dan, en Fröding, en Tegnér
de finns ej mer,
men deras namn står ännu kvar
som minnen omkring Värmeln.
Här gav naturen deras dikt
en himmelsk blick
ett hjärta av mull,
och här för vårens skull, rann ljuset till.
Vad skönhet över Värmelns vik!
Vad sång på väg till himmelrik.

Med kalven och grå lumpen
se första bataljon!
Den vacklar trött och trumpen
förutan takt och ton!

Det kommer sig av många mil
av många, långa landsvägsmil
i kvav och dammig fil.

Av hornen väcktes vi burdus,
vid Skederid var dagens ljus
och vägen torr som snus.

Ur Kårsta drog vi utan sång
och milen kröp som lus på stång
och sen blev ränseln som ett hus
och bataljonen kus.

Håhå! Hallå!
För Sveriges krona gå vi på.
Nog är hon satt med pärlor tätt,
men pärlorna är svett,
ja, ärlig svett av dom hon drog
till detta sura knog.
      Bom!

Ska bataljon i täten,
ska Gardet blåsa kull?
Nej åter livas fjäten
vid gamla Roslagstull.

Det kommer sig av trummans tram
av trummornas tram traram tram tram
och hornens höga glam.

I går en sill i Harka dal,
men middan blev en marschsignal;
den kosten den var skral.

Sen tälta´ vi i Husby kärr
och svor, så själen den fick ärr.
Då sa majorn: "Dä tid för er
att komma i kvarter."

Håhå! Hallå!
För Sveriges krona gå vi på.
Hon haver sina uddar fem;
vad hänger nu på dem?
Jo, kuse, korv och sill och plugg
och kaffe i en mugg!
      Bom!

Med knallpåk och tornister
hur stolt de blixtra fram
de Svea livgardister
i Karlavägens damm!

Det kommer sig av Amors pil,
av kjolars svaj för vädrens il
och röda läppars smil.

Vi grävde grav på Rådmansö,
vi ålade på Lågarö,
det knall vid Bollens sjö!

Ja där, ni flickor, slaget stod
och var det inte eld och blod,
så var det svält och svett och damm
för Svea hjältestam!

Håhå! Hallå!
För Sveriges krona gå vi på.
Se högt på kronans ring så fin,
där lyser en rubin,
och den är stöpt av fädrens blod
att ge oss kraft och mod!
      Bom!

Ett litet café i ett Klara-kvarter
jag ägnar en egen ballad.
En jordglob i fönstret i minnet jag ser
samt flaggor i vänlig parad.
På skyltfönstret läste man Cosmopolite
och sorglös var gästen och glad,
och billigt var kaffet och även kredit
beviljades oss som gick dit.

Och redan i dörren så kunde man se
- konstnärernas eget café.
Ferlin läste dikter, och X:et breve
han skissade upp en croquis
och Manus, bohemen, som ofta var me´
han gjorde en stillsam entré.
Det var något visst, ja, jag säger väl de´
över Cosmopolite´ café.

All världens problem blev lösta en gång
på Cosmopolite café.
Där kunde man lära av storstadens sång
att hårdaste hjärtan kan le.
Och sitter man ensam på tåg och kupé
man minns Cosmopolite café.
Ej underligt då om ni alla rycks me
i min visa om detta café.

Ja, allt detta hände nån gång trettiotre
på Cosmopolite café.
Till slut blev vår skara en societé
- a la Cosmopolite café.
Sen stängdes ju dörren och skylten togs ned
- då grät Cosmopolite café.
Men kvar lever minnet för oss som var med
- på Cosmopolite café.

För en slant kan man köpa en blomma,
för en slant kan man få sig ett bröd.
För en slant kan man mycket fullkomna
när man önskar att lindra sin nöd.

Med ett ord kan man såra sin nästa,
ett ord och jag skrattar och ler.
Ur ett ord kan man höra det bästa,
med ett ord rives allting ner.

Om slantar och ord blev en sorgelig blandning
kan en sång dock dämpa vår sorg.
I en ton kan du höra en jublande sanning,
med en sång vill jag bygga min borg.

Kära bröder, vi har seglat ut i storm och solens gass
och i bränningar i morgonstjärnors bloss.
Vi har aldrig revat segel, men justerat vår kompass,
har vi gjort sedan vi kastat loss.
Nu vi hissat alla flaggorna ombord, och i vårvind
fladdrar vindarna mot nord.
Efter kryssning och besvär genom bränningar och skär
har vi hissat alla flaggorna ombord.

Likt den flygande holländaren i bränningarnas larm
gick vår kryssning förutan rast och ro.
I vårt sinne brann en längtan likt en vårsol i vår barm
och i stormarna vi luttrade vår tro.
I kajutan har vi öppnat vår kantin,
likt en droppe från en stjärna är vårt vin.
Var välkommen kring vår bål,
låt oss höja glatt en skål,
ty i kajutan har vi öppnat vår kantin.

Djupt i skrovet gömmas skatterna från fantasiens land,
och på munnen brinner kyssar, som vi fått.
Det är ingenting för krämare, ett hjärtats kontraband,
som vi rövat, där kryssningen har gått.
Låt oss skifta den skattens rikedom,
den är härlig, om kassan ock blir tom.
Om den skiftas mellan oss
skall dess värde ej förgås,
låt oss skifta den skattens rikedom.

Här ombord finns bara skeppare från akter och till skans
och var skeppare är även själv matros.
Blir det sjögång, låt det rulla, då blir festen som en dans
och vår glädje den är ren som en turkos.
I kajutan har vi öppnat vår kantin
likt en droppe från en stjärna är vårt vin.
Var välkommen kring vår bål,
låt oss höja glatt en skål,
ty i kajutan har vi öppnat vår kantin.

Mitt bröst är trä av ädel sort
som skurits ur en stam långt bort
där näktergalar gunga.
Jag formats under mästarns kniv.
Men endast du kan ge mig liv
och få mig att sjunga.

Min välvning skiftar silkeslen,
min hals är prydd med elfenben
och lyten har jag inga.
Sirater trängs kring lockets rand.
Tolv strängar väntar att din hand
skall lära dem att klinga.

Jag föddes stum och utan röst
fast visor lades i mitt bröst
som suset i en snäcka.
Där finns ackord i moll och dur
som blott en utvald trubadur
ur tystnaden kan väcka.

Lägg armen kring mitt liv och bär
mig i din famn och håll mig kär.
Vi två skall vara vänner.
Först när min ton din kärlek tänt
blir jag det mjuka instrument
som tolkar vad du känner.

Om jordens hela blomsterfång för våra fötter låg
och prunkade av tusen färgers vimmel,
ej gick den opp mot klinten i vår hembygds blonda råg
som bugar under Sörmlands sommarhimmel.

Om alla ljuva blomsterdofter som i världen fanns
en sunnan till oss förde över,
vi bytte dem mot doften i Linneans skära frans
och ångorna från timotej och klöver.

Om Söderns heta blickar försökte fånga vår
och bjöd oss den yppigaste barmen,
vi sveko dem för blicken från en blåögd tös som går
i skogen med sin lingonkorg på armen.

Om rymdens stjärnor ströddes för vår fot - en kostlig skänk
av Guds tindrande ädelstenar,
fanns ingen lika vacker som vår aftonstjärnas blänk
därhemma mellan vårdträdets grenar.

Om paradisets portar slogos opp för oss till sist
och vi lyssnade till änglakörens stämma,
vi längtade tillbaka till vår röda förstukvist
och vindens sus i björkarna därhemma.

Han åker långsamt under vägens pilar,
där frömjölsstoftet pudrar hans peruk,
och kärleksfullt hans forskaröga vilar
på slättens örteslag och åkerbruk.
Portören hänger bak på karriolen
med rara fynd från morgonens besvär
på trädorna och mossarna i solen -
en ny och välluktsrik provins det är.
Och runt på slätten skymta sätesgårdar,
varest klimatet på förnämligt vis
de södra landens ädla plantor vårdar
till ögats fägnad och till nyttig spis.
På Östersjön, där simma vita svanor,
och honungsvinden stärker sig med salt.
Han ser ett paradis av urtidsanor
med vårens friska tydlighet i allt.
Så far han miltals inom rikets gränser
på Eriksgata och på upptäcktsfärd,
och blont och rosenrött hans löje glänser,
en fridsäll furstes, i naturens värld.
Som ljusa barn församlas blomsterleden
ty alla vilja de sin gudfar se -
de susar tacksamhet från jordens Eden,
en evig chorus till ditt lov, Linné!

Gossen, en svåger till Dan Andersson då systern Olga, lärarinnan, gifte sig borgerligt med författaren.

Dan Andersson, som själv spelade fiol och luta uppmuntrade Gunnar att ägna sig åt musiken.

Dan gick bort i september 1920.

År 1922, tonsatte Gunnar Turesson Dan Anderssons dikt: Jag väntar vid min stockeld.

Det första stora framträdandet gjordes i Stockholm 1932.

Systern Olgas uppmaning:

"Tag Dans luta och sjöng Dans visor och ballader, som han själv och jag vill ha dem. Det gör du bäst."

Sven Scholander, som sjöng för konungahusen i Europa,  tog med Dan Anderssons visor på sina visaftnar.

Ernst Rolf sjöng Jungman Jansson.

Svenska folket kände till Dans visor.

Men ingen har varit så nära Dans visor;  Dans sätt att spela och Dans  sätt att sjunga som pojken Gunnar.

Gunnars nära släktskap med Dan Andersson hjälpte till att dra till sig blivande poeter och författare.

Många av dem hade Dan Andersson som förebild.

Gunnar Turesson gick vidare.

Han tonsatte Nils Ferlin.

Han skrev och frågade om det gick för sig att i radion framföra dikterna, till egen sång och musik.

Svaret,

det Ferlinska svaret

"Sjung för fan!"

Ivar Lo-Johansson och många andra författare blev Gunnar Turessons goda vänner.

Han var god vän med flera i det socialdemokratiska ledarskiktet. Med ett modernt ord, var dessa politiker också aktiva kulturarbetare.

Med Prins Wilhelm uppstod en varm vänskap. Gunnar Turesson var en självklar gäst på Stenhammars slott.

Storhetstiden varade trettital och fyrtiotal.

Den litterära visan, som Gunnar Turesson framförde fick lämna rum för kabarévisan.

Han fick lämna plats för en yngre generation sångare och tonsättare.

Trettitalets Café Cosmopolite fanns ej mer.

Det uppstod senare ny generation "klarabohemer". Med Nils Ferlin kvar från Café Cosmopolitetiden.

Då var Gunnar Turesson redan i sitt Värmland.

Övergick alltmer till musikhistorisk forskning.

Värmländska Kulturtraditioner - utgivet i flera delar.

Tommy Rådberg