Kung Nebukadnezar
text: Wilhelm von Braun
Och kung Nebukadnezar tog gärna sig en lur.
(Den lusten alltid legat i konungars natur.)
Regerandet var tråkigt, han hellre låg och drömde,
men, mäkta slö till minnet, sin dröm han genast glömde.
En morgon han förfärad slog nattmössan i vägg,
och började att sparka och riva i sitt skägg,
det var på andra året från "högstdensammes"
kröning,
men folkets kärlek redan vorden hans belöning.
"Ers majestät! Vad fattas?" skrek drottningen förskräckt,
och hoppade ur sängen, allt i en namnlös dräkt.
"Ers majestät! Vad fattas? Min Gud! ni visst är dålig?"
"Låt hämta mina spåmän!" skrek han, med röst
så hålig.
"Er säkert maran ridit", skön drottningen föll in,
"ni åt för mycket ostron och drack för mycket vin.
Jag alltid vågat be er ej sova strax på maten;
tänk, on ni finge slaget, vad olycka för staten!"
"Vad pratar hon om mara? Det kan hon vara själv!
Men stå ej där och gapa och sina ögon välv!
Låt hämta mina spåmän! Hur länge skall jag
be er?
Låt hämta alla visa, trollkarlar och kaldéer."
Ej snabbare far ljuset ned från den höga sol,
än nu den höga drottning for in allt i sin kjol.
Hon fick ej tid att kasta en duk kring blotta barmen,
men flög på dörren, kippskodd, och skylde sig med armen.
Och nu där kommo spåmän och präster små hos
Baal,
de knappast kunde rymmas i kungens pelarsal.
De föllo på sitt "ansikt" och darrade som mesar,
när mitt i klungan trädde, så loj, Nebukadnezar.
"Godmorgon, mina herrar!" sad kungen och drog mund
allt till en väldig gäspning, så bred som Danmarks
sund.
"Jag haft en dröm så livlig, att jag blev riktigt vaken;
nu tyden den mig genast, I män, som kännen saken!"
Då talte de kaldéer, och det på "syriskt mål",
ty landets språk ej kungen uti sin vishet tål;
"vi vilja tyda drömmen för dig och dina råder,
om du, o konung! värdes förtälja den i nåder"
Men kungen sade, storögd: "Förbanna mej, jag minns!
Och jag kan ej begripa vad nytta därav vinns,
ty om I ären spåmän, så bören I väl
veta
att drömmen och dess tydning på samma gång utleta."
Nu teg Nebukadnezar, av långa talet matt.
"Nej, det är platt omöjligt! Det är omöjligt platt!"
begynte the kaldéer att skrika jämmerliga,
men kungen vart förgrymmad och ropte: "Vill ni tiga!
Här hjälper ej att krångla! Tyd drömmen utan krus,
jag annars platt förgöra skall er och edra hus!"
De spåmän föllo neder och revo sig i skallen:
"Stormäktigaste konung! o, hjälp oss blott på trallen!"
"Nej, det må satan göra! Ett kungligt majestät
bör akta sig att tänka, det skadar hälsan, det.
Ej sant?" han fortfor, vänd till de hovmäns granna skara.
"Så sant, som Herren lever!" de hördes alla svara.
"Högvisaste bland kungar! Du världens föresyn!"
skrek nu en liten spåman, med dödens färg på
hyn.
"Vi äro redobogna ditt härskarord att lyda;
men är väl tydning möjlig, när intet finns att
tyda?"
"Jo, drömmen, edra åsnor, jo drömmen, är det vax?
Just därför att jag glömt den, vill jag den veta strax."
Men spåmän och kaldéer och präster hördes
pipa:
"Av intet bliver intet, o, värdes det begripa!"
Men på Nebukadnezar föll vreden nu så tung:
"Vad? Vi begripa något? Vi, med Guds nåde kung?
Men blixtra för Vår vrede, ty Vi förstodo piken!
Hör hit, Vårt trogna garde! kör ut de dumma liken!"
Och aldrig förr så upprymd sågs kungen på sin
tron;
han ropade sin gunstling, minister och spion:
"Hör, Arioch, din slyngel! gå ut med svärd och sabel,
att dräpa alla visa, som finnas uti Babel!
Men Vi behöva sova, ty livet är så kort.
När du har dräpt de visa, så giv oss strax rapport!
Ack, vad den gyllne kronan är för en gruvlig börda!"
-
Och kungen gick att sova och gunstlingen att mörda.
När konungen ur sömnen sin höga blick upplät,
stod Arioch vid sängen och sad: "Ers majestät!
Jag skumpat kring och letet, så jag är öm i vaden,
men var ej kropp att finna en enda vis i staden."
Då skrek Nebukadnezar med ett förgrymmat mod:
"Ditt nöt! dräp då de dumma, ty jag behöver blod!"
Men Arioch han knäföll och bad: "Tag domen åter,
du eljest, store konung, blir utan undersåtar!"
"Det har du minsann rätt i" genmälte kungen flat,
"men säg, vad skall jag göra, ty jag är desperat?
Jag prompt vill drömmen veta, om än jag nödgas steka
mitt halva kungarike, att gudarna beveka."
"Min nådigaste herre, det vore lite strängt,
och även litet farligt, fast ni är oinskränkt.
Men edra spåmän äro i sanning stora vasar,
dock finnes här en jude, som heter Beltesazar.
Det är en slipad satan, som alla av hans stam.
Han säkert letar drömmen ur eder hjärna fram.
Beredd till företräde står han i yttre salen."
"Nåja, låt juden komma, men räck mig först pokalen!"
Och kungen tog en styrkdryck, och juden trädde in;
hans långa näsa lyste i toppen som karmin,
och som två korvar svällde hans läppar, kopparröda,
och ögonen illparigt i skallen sågos glöda.
Men konungen i nåder nu öppnade sin mund:
"Träd närmare till sängen, du son utav en hund!
Jag hört, att du lär vara "finurlig" över måtta,
säg därför vad jag drömde i morse klockan åtta!"
"Au, schture König! detta är meget schwårt, bei Gott!
Ich bin ein armer Teufel, men latt mick tenke blott!
Nothwendigt, att ferschtå mick, ein bäger schall du dricke.
Drick noch einmal, mein König, det anners går platt icke!"
Ej kungen hört på länge så klok ordination.
Han följde den med nöje och tog en god portion.
Men juden log och sade: "Schnart vill jack säge dremmen,
drick noch einmal, mein König, den aller siste klemmen!"
Då drack Nebukadnezar och nickade så sällt. -
"Du bist der schtörste König, som finnes in der Welt ...
Och kungen log ånyo: "Du börjar icke illa,
gå på, jag tycker om dig, min snälla jude lilla!"
"Du bist der schtörste König, som finnes in der Welt ...
Din ögon är som solen, de fröjde Berg und Feld.
Ej Gott uti sin himmel är såsom du allmächtig." -
"Min själ!" sad kungen sakta, "den karlen är för präktig!"
"Du dremde, schture König, du dremde om en Berg;
drick noch einmal, jag per tick, så får tu pättre
färg!
Ja, om en Berg du dremde, så spitsig, som mein Nase,
och solen schen på toppen, så red som druvens klase."
"Nej, det var visst en dal", läspar kungen nu så såt,
"men gå du på, min gosse, det var ju dock ditåt!
Beständigt för mitt öga det spökar gräs och
klöver."
"Drick noch einmal, mein König, så schall det schtrax gå
över!
Det var en Berg, o König, bei Vater Abraham!
Bei Isaac und bei Jacop und hele Jude schtam!
Den Berg, så hoch und herrlich, som sick mot himmeln schträckte,
det var du själv, ferschtå mick, du schtörste av ditt
schläkte!"
Den store kungen smålog: "Vi tro det var ett berg.
Nog känna Vi Vårt värde, Vi äro ingen dvärg.
Den liknelsen med berget Oss verkligen behagar,
men skynda dig, ty vinet Vår starka själ försvagar!"
"Und neden om den Bergen, von Silber und von Gold,
schtod en ferschreklich jätte, så grausam und så bold,
men då föll bergen neder, und jätten blev ferkrossed.
Då jublede all jården, från denne best ferlossed.
Und denne dremmens mening, den är nu ganz beschtellt:
du bist der schtörste König, som finnes in der Welt.
Du schall ferkrosse alle, und du schall triumfire
i krig und frid, und ännu i hundert år regire."
"Hav tack min lille jude! det var förbannat bra!
En bättre dröm, det svär jag, kan ingen konung ha.
Men är det riktigt säkert, att detta just jag drömde?
Hur var det nu? Säg om det, du spåman, högt berömde!
Den arga skälmen läste på nytt sin läxa opp.
Och kungens hjärta svällde av stolthet och av hopp.
Han satte juden närmast i riket vid sin sida,
men nu vår Herre tyckte, hans dumhet gick för vida.
Och morgonen därefter, när drottningen så from,
slog upp sitt sköna öga, fann hon paulunen tom!
"Var är min höga herre? Han lämnat bädden varma,
har morgonfjäsk han blivit? O, må sig Gud förbarma!"
En tjog av kammarherrar, med nycklar där ni vet,
hon sände nu att leta i största skyndsamhet;
och fjäskande nu löper, dock fåfängt, hela raden,
i slottet fanns han icke, ej heller uti staden.
Nu greps av gruvlig ängslan den drottning fin och späd,
hon rev sin kläder sönder, sitt linne till och med,
och ryste vid den tanken, att få som änka smäkta,
sen hon sig vant vid ståndet, det ljuvliga och äkta.
Det höga rådet även sitt höga huvud mist,
nog var förlusten måttlig, det är väl sant och
visst,
emedan i konseljen han snarkade beständigt,
men jordens kungar äro ett ont, som är nödvändigt.
Med Arioch i spetsen gick rådet utom stan,
att speja efter kungen, så brått som själva fan.
Den sköna drottning följde, båd rustad och beriden;
mer ömt ett kvinnohjärta ej slagit än i tiden.
Förgäves dock de söka och fråga en och var,
som de på vägen möta, allt efter landsens far.
Han var försvunnen, Han, som så gärna njöt därinne
il dolce far niente, lik fågeln på sin pinne.
En mil från Babel kommo de till en liten krog.
I dörren stod en bonde, som tycktes ha fått nog.
På deras spörsmål svarte han: "Kungen? ja vassera!
Bland mina andre oxar går han i hagen, herra!
Vet herra, ja ä riktigt förgruveligt förskräckt,
ja, kände nog igene´n, å söp mej därför
knäckt.
Gud signe nådi herra som ränt hit bort och letat!
Att kungar äta gräs, har ja minsann! aldrig vetat."
"Vad säger du, din bondtupp? Begår du högmålsbrott?"
skrek Arioch förbittrad. "Du prompt skall på schavott!"
"Nej, dä ä dagsens sanning", skrek bonden, rädd och
slagen,
"med mina andre oxar går han på bet i hagen."
Förundrade till stället begåvo de sig nu;
där gick Nebukadnezar och vrålade: muu! mu!
Ministrarna med fasa nu händren slogo samman,
men kungen, obekymrad, åt gräs med hjärtans gamman.
Den arma drottning ropte: "Nebukadnezar! hu!
låt bli det grymma gycklet!" - men kungen svarte: Muu!
Och när hon gick mot honom, begynte han att kesa
på fyra fötter hurtigt och ... katastrofen resa.
Ack! detta var för mycket för hennes ömma själ!
Hon fick en hastig dåndimp, och det var ganska väl,
ty hon slapp från att skåda, hur plump och kreaturligt
han var emot en kviga, som hoppade finurlig.
När rådet såg, att kungen var ett fullkomligt fä,
de läto honom vara (så skulle jag gjort med)
och vände om till staden, att riksens ständer kalla,
för att besluta vilken som skulle nu befalla.
Vad tycks! Nebukadnezar fick hava kronan kvar
utöver Babels rike, så oxe som han var ...
Ett klokt beslut i sanning! - Man vet väl vad man äger
men icke vad man får - ett gammalt ordspråk säger.
Man kunnat få en tiger, som druckit landets blod -
blod älskar icke oxen, blott gräs och tålamod;
man kunnat få ett snille, som önskat själv regera,
den åtrån har ej oxen, han vill sig ej genera.
Det säges ock, att Babel så sällt ej nånsin var,
som under oxregeringens minnesvärda dar.
Det fordom tryckta folket fick äta råg och vete,
när kung Nebukadnezar helt tarvligt gick på bete.
I våra bistra tider, så rika på försök,
man kunde ju för ro skull till konung ta ett ök;
då kom man rätt behändigt från höga apanaget,
ty hundra bankos anslag nog räckte till furaget.
|
