[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Clas Johansson Uggla

Under de missöden, som förföljde svenska flottan i Karl XI:s krig mot Danmark, förvärvade sig Clas Uggla en ärofull odödlighet. Han var otvivelaktigt den ypperste befälhavaren till sjöss, i den svenska flottan, på hans tid; men det hörde till fäderneslandets missöden, att han skulle ställas under oskickliga överbefälhavare, vilka icke följde hans råd och åsikter. Han började sin bana såsom page vid drottning Kristinas hov, men fick tillfälle att med ett svenskt sändebud göra en resa i diplomatiska värv till Warzsawa. Hans håg för sjöväsendet förmådde honom att såsom frivillig ingå i flottan, då det danska kriget utbröt 1644. Efter detta krigs slut, då flottan icke mera befann sig i verksamhet, begav sig Uggla till lantarmén i Tyskland, där han, deltagande i flera av det trettioåriga krigets sista drabbningar, blev fänrik. Vid Prag fäste hans tapperhet Karl X Gustavs uppmärksamhet, och Uggla antogs vid hans hov, samt befordrades under hans fälttåg i Polen till major. Han ingick därefter vid flottan, och utmärkte sig i synnerhet vid sjöslaget i Öresund 1658. Blev amiral och amiralitetsråd. Då Karl XI:s danska krig utbröt, förde han redan en eskader. Flottan erhöll 1676 till överbefälhavare riksrådet Creutz, som var fullkomligt obekant med sjöväsendet. I striden i de Öländska vattnen kantrade det svenska chefskeppet Kronan. Svärdet förlorade stormasten och blev omringat av fiender, danskar och holländare. Då uppmanade den holländske sjöhjälten van Tromp den svenska amiralen att giva sig; men han svarade: "när såg man någonsin en uggla låta fånga sig på ljusa dagen?" Striden fortsatte med den största tapperhet. Tre fientliga amiraler omringade det svenska skeppet, och en brännare hakade sig slutligen fast vid detsamma. Då ville några att Uggla, som gjort nog för sin egen och sin flaggas ära, skulle giva sig och låta släcka elden; men han sade: "att han icke ville lämna ett så kapitalt skepp med så stora stycken i fiendens hand eller giva sig fången, utan fäkta som en ärlig man." Sedan skeppet kommit i full brand, lät han så många, som kunde, söka sin räddning. Själv var han den siste, som kastade sig i sjön och fattade ett stycke av en mast, varpå han flöt, till dess han sett sitt skepp, utan att stryka sin svenska flagga, springa i luften. Då fann hjälten sin död i de vilt upprörda vågorna.

[topp]

Claes Uggla
på "Svärdet" 1676.
text: Oscar II
Ur Oscar Fredriks
samlade skrifter del I, 1905

Hvad storm genom rymderna går! Se, väldiga åskmolnet står Med krossande blixt i sitt sköte. De yrande vågor till möte Så ängsligt slår måsen sin lof, Och korparne skreko på rof Men ljuslockig Delling sig döljer Och bäfvande anletet höljer I sörjande skyarnes dok. Ett dödsbud bland böljorna lopp. På Dannebrogs drakar i topp Stridstecknet, det blodröda, flammar; Sig vända ektimrade stammar Mot "Cronan", hvars tredubbla lag Böd fiendes aktning i slag, Som samm lik en konung på hafvet, Men ack! i dess djup blef begrafvet Vid stormens fördubblade dån. Hur präktigt! Se, lågan slår ut. Det hviner; - en knall, - det är slut! -- Men åter går striden på vågen Mer högljudd än vindar i tågen Af jagade drakarne gny. Förgäfves den fege vill fly. Han ser blott vidtgapande grafven. Djupt under sin fot - eller glafven. Som öfver hans hjessa är höjd. Kring "Svärdet", med flagga på mast, Församlas, tätt slutna i hast, En handfull behjärtade männer - Claes Ugglas kamrater och vänner - Och striden förnyas med fart. Dock skingrade, krossade snart, Clerck, Grönvald och Dünkaerk sig draga Ur leken. - De voro för svaga, Och "Svärdet" blir lämnadt allen´. Men Ugglan var aldrig för god Att fåmga: - det kostade blod! Fast Tromp och Nils Juel och flera Ej tröttna att vildt kanonera, I nätet han blir dock ej snärd. Det spränges af tve-eggadt Svärd, Högt svingadt på fradgande vågor, Vid glans af förhärjande lågor, Med död på sin härdade udd. Som björnen, orubblig och fast, Stod Uggla ännu, då med hast - Hur hjälten än spejar och vakar - Vid stäfven en brännare hakar Sig lömskt och med flammornas sken Omhvärfver de kämpande re´n. Och lågor - en gnistrande kedja - Båd´ bogen och topparne svedja - Själf fienden bäfvande flyr. Då ljuder ett bärgningens ord: "Vi springa i luft - Öfver bord! Till räddning sök spillror, som flyta Kring vraket på skummande yta! Re´n nalkas vår sista minut, Fort, skyndom ur lågornas ut!" Och ändtligt de tappraste sveko, För vapenmakt icke de veko, Men blott för den kväfvande rök. Claes Uggla den brådskan ej led. Han stod "som i djupaste fred"; Stod kvar, tills han ensam sig finner På däck, som i lågor försvinner. Stolt synar han ännu en gång Sitt sjunkande skepp. Med ett språng Se´n modigt han störtar i vågen Och kväder, med döden i hågen, Med blicken på brinnande flagg: "Vingade stunderna ila. Snart i den djupblå sal Tröttade kämpen får hvila. Böljan är sval, Vinkar mig ned efter striden, Ned till den eviga friden. Saknad dock följer. Dig +Rana Gästar jag ej som vän. Längtande blickarne spana Uppåt igen, Om ej i slukande bölja Älskade draken får följa. Grånade flaggmannen vaggen, Vågor, än en sekund! Lågor, fort stigen mot flaggen! Härligt en stund Blågula dukarne brinne! Sedan vi båda försvinne!" Så kvad han. I rökmoln försvann Den flagg, för hvars ära han brann, Och hjälten med mattade händer En hälsning till afsked den sänder. Se´n sjönk han i svindlande djup, Föraktande räddarens slup. Sin ära han funnit i hafven: Där söker han hvilan och grafven, Och dit följer "Svärdet" sin chef.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]