[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Schering Rosenhane]
[Överståthållaren i Stockholm Schering Rosenhane]
|
Mitt ibland alla de visserligen utmärkta, men oftast med ränker förtrogna och sysselsatta män, vilka tillhörde drottning Kristinas tidevarv, framstår friherre Schering Rosenhane såsom ett mönster för den äkta bildning, som förenas med redbarhet i tänkesätt och handlingar. Han var son av ett riksråd. Men den allvarsamme fadren lät sina söner genomgå de offentliga läroverken, utan att i det yttre livet lämna dem tillfälle till någon utmärkelse framför andra, till och med ofrälse barn. Denna stränga uppfostran var kanhända just den, som lade grunden till den allvarliga och fasta väsende, vilket Schering Rosenhane alltid ådagalade. Han började sin ämbetsmannabana i hovrätten, men fick snart tillfälle att som kavaljer medfölja en ambassad till England. Han utsträckte därefter sina resor till Frankrike och Holland. Vid hemkomsten synes det, som han ämnat fortsätta den juridiska banan, ty han utnämndes till assessor; men regeringen begagnade honom likväl till åtskilliga diplomatiska förhandlingar och beskickningar. En bana, där hans verksamhet isynnerhet vann uppmärksamhet, öppnades för honom, då han blev underståthållare i Stockholm. En mängd av huvudstadens allmänna inrättningar härröra från honom, och då det var regeringens avsikt att vidtaga åtgärder för Norrköpings utbildande till en stor handels- fabriksstad, uppdrogs detta åt Rosenhane, som i sådant ändamål blev utnämnd till landshöving i Linköpings län. Men snart behövdes han ånyo på den diplomatiska banan. De stora fredsunderhandlingarna förehades i Osnabrück och Münster för den Westfaliska freden. Sveriges sändebud voro den orolige och högdragne Johan Oxenstierna och den listige, stämplande Adler Salvius. Den förre fruktades, den senare misstroddes av de övriga underhandlarna. Därföre skickades till Münster en tredje resident, som ingav förtroende och aktning. Det var Rosenhane. Han förvärvade där ett stort anseende, och "allt gick genom hans händer." Hans grundsats synes hava varit: "villkoret för en varaktig fred är att intet orätt göra, inte nesligt tåla." Detta valspråk skrevs under hans vapen på en skådepenning, som slogs över honom i Tyskland. Drottning Kristina kallade honom snart från den verkningskrets i Münster, där han ansåg sig själv hava njutit sina lyckligaste dagar, i umgänget med Europas utmärktaste statsmän: han fick befallning att resa till Paris, såsom Svensk resident vid Franska hovet. Men vid de upproriska rörelserna i detta land, där parlamentet icke ville vika för kardinal Mazarin och endast Condés svärd förskaffade drottningen, den unge Ludvig XIV:s förmyndarinna, makten åter, tillät honom icke hans livliga lynne att förbliva endast en kall och liknöjd betraktare. Ett så skarpsinnigt vittne, som Rosenhane, vilken meddelade den Svenska drottningen helt andra underrättelser om ställningen i Frankrike, än dem hon erhöll av den Fransyske ministern i Stockholm, behagade icke den sluge kardinalen, helst även Rosenhane icke underlät att yttre missnöje över Frankrikes avvikelser från den uppgjorda fredstraktaten. Drottning Kristina måste återkalla sin minister, emedan kardinalen klagade, att han blandade sig i Frankrikes inre angelägenheter. Hon måste till och med låtsa, som om Rosenhane fallit i onåd. Under ett år levde han såsom enskild man, men därefter kallades han till riksråd. Han gjorde emellertid ännu ett par utländska resor i ministeriella ärender, till Bremen och Lübeck. Men på hemvägen mötte honom den underrättelsen, att han blivit utnämnd till överståthållare, ett ämbete, som han företrädesvis syntes skapad att utöva. Sveriges huvudstad är full av minnen efter honom: den nedre järnbron, som gick över söderström till slussen, samt den över nuvarande järnvågen, ävensom skeppsbron och åtskilliga byggnader. Vid Kristinas tronavsägelse fungerade han såsom rikskansler för Axel Oxenstierna. Karl X Gustav omfattade honom med stort förtroende och ryckte honom ofta från sitt ämbete i Stockholm till maktpåliggande diplomatiska värv. Han överlevde denne konung endast tre år, och avled på sin ärvda egendom Torpa i Södermanland, där han också blivit född. Fadren, riksrådet Johan Göransson Rosenhane, och modren Catharina Scheringsdotter Arp. Assessor i Svea Hovrätt 1632. Underståthållare 1634. Landshövding i Östergötland 1737. Resident i Münster 1643 och i Paris 1647. Hemkom 1649. Riksråd 1650. Överståthållare 1652. Friherre samma år. Avled den 5 augusti 1663. Gift 1636 med Beata Sparre. Efterlämnade flera barn, bland vilka Johan, president i Wismarska tribunalet, även förvärvade ett namn som diplomat. |