Gustaf Baner (?-1600)

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

GUSTAF BANER (?-1600)

Gustaf Baner

Det var en lysande tid för Sveriges adel, tiden under Gustaf Wasas söner, men dess glans släcktes i blod av den yngste Wasasonen. Adeln ville stiga i bredd med konungahuset, och Erik XIV tycktes gilla dess anspråk genom de höga värdigheter han utdelade åt de förnämsta adelsmännen. Också funnos bland Sveriges adelsmän många, vilka genom bildning, rikedomar och personliga egenskaper förvärvat ett anseende, som väl kunde bära de högre värdigheterna. Gustaf Baner, som hade till valspråk: "handla ärligt och tala oförskräckt," var utmärkt för sina dygder, men icke för någon nåd hos kung Erik. Han förenade sig med hertigarna att störta Erik.
Då konungen var fången och insattes i den fordna skattkammaren, som hette Eskils gemak, var Gustaf Baner en gång inne hos honom och förebrådde honom, att han bortslösat de silvertackor, varmed kung Gustaf fyllt nämnde gemak, så att efter sex år icke en silvernagel var övrig. Den förbittrade Erik svarade: "Jag har att tacka sådana skälmar, som du, att de hulpit mig penningarna utösa." Baner inföll oförskräckt: "Det är icke sant: jag var då icke i landet. Men sådana furstar, som I, haven alltid tjuvar i deras tjänst!"
Då rådsherrarna råkade i onåd hos Johan III, och man lovade dem nåd om de blott ville erkänna sig brottsliga, var det i synnerhet Gustaf Baner, som frimodigt vägrade att "bära falskt vittnesbörd emot sig själv." Han förde ordet för rådsherrarna, då de togos till nåder, och hans tal var ödmjukt, men utan att förnedra honom själv eller hans medbröder.
Efter Johan III:s död var Gustaf Baner en av dem, som hertig Carl mest fruktade. Också styrkte Baner de övriga herrarna i trohet mot kung Sigismund, den de ansågo som sin rätte och laglige konung. Rådsherrarna ogillade de riksmöten, som hertigen tvärt emot konungens befallning sammankallade. Då de övriga herrarna, Erik Sparre, Sten Baner och Göran Posse veko ur riket, dröjde ännu Gustaf Baner och Thure Bjelke. Med en egen slags ironi blevo just de utsedda att till konungen framföra underrättelse om och rättfärdiga de mått och steg, som hertigen och ständerna vidtagit. Då flydde också de över Danmark till Polen. Gustaf Baner, jämte de övriga herrarna, följde Sigismunds här ända till slaget vid Stångebro. Konungen utlämnade då åt den förbittrade hertigen sina förnämsta tjänare, och bland dem Gustaf Baner
Dem lovades en helt annan domstol, än den som sedermera sammanträdde, men man kände alltför väl på förhand hertigens ohejdade hat och att han icke skulle hålla sitt löfte. Vid riksdagen i Linköping framhades herrarna för rätten, sammansatt av jäviga domare, mot vilka de protesterade. På ganska lösa grunder, åtminstone utan laglig bevisning, dömdes de till döden. De fingo emottaga sina fruar och barn i sina sista stunder. Gustaf Baners avsked från de sina, berättat av Christina Baner själv, är ett bland de mest rörande blad ur våra hävder. Med lugn frimodighet talade Gustaf till sin hustru och beställde om sitt hus. Till sina barn sade han: "det beder jag: när I hören mitt namn, skolen I för min skull aldrig slå ned ögonen; och det arvet skattar jag högre, än all världens goda." Och: "j skolen för ingen nöd önska eder dö, och för ingen vällust att leva!" Sådana voro den ädle mannens tänkesätt. I sitt skriftermål förklarade han sig fri från alla äreröriga tillmälen.
Man såg, då han skulle gå ut till avrättsplatsen "inga andra åthävor på honom, än som förr, när han skulle skicka sig att resa," Då han genom folkhopen fördes till avrättsplatsen, bedyrade han ännu sin oskuld. Han utsågs att först böja sitt huvud under bilan. Han sjöng flera psalmer under det han avklädde sig. Slutligen tyckte man sig likväl märka, att rösten darrade. "Gud nåde vårt arma fädernesland!" utropade han då han föll på knä. Biskopen i Strängnäs framträdde till honom och sade sakta i hans öra: "käre herre, bekänner om I ären skyldig till denna död!" Gustaf Baner svarade med hög röst; "nej, nej, i Jesu namn!" och därefter föll hans huvud.
Gustaf Baner var son av riks-rådet Axel Baner och hans hustru Margareta Bjelke. Han var förmäld med Christina Sture, greve Svante Stures dotter. Han blev halshuggen den 20 mars 1600, "Linköpings blodbad".

Gustaf Baner
Det var en lysande tid för Sveriges adel, tiden under Gustaf Wasas söner, men dess glans släcktes i blod av den yngste Wasasonen. Adeln ville stiga i bredd med konungahuset, och Erik XIV tycktes gilla dess anspråk genom de höga värdigheter han utdelade åt de förnämsta adelsmännen. Också funnos bland Sveriges adelsmän många, vilka genom bildning, rikedomar och personliga egenskaper förvärvat ett anseende, som väl kunde bära de högre värdigheterna. Gustaf Baner, som hade till valspråk: "handla ärligt och tala oförskräckt," var utmärkt för sina dygder, men icke för någon nåd hos kung Erik. Han förenade sig med hertigarna att störta Erik. Då konungen var fången och insattes i den fordna skattkammaren, som hette Eskils gemak, var Gustaf Baner en gång inne hos honom och förebrådde honom, att han bortslösat de silvertackor, varmed kung Gustaf fyllt nämnde gemak, så att efter sex år icke en silvernagel var övrig. Den förbittrade Erik svarade: "Jag har att tacka sådana skälmar, som du, att de hulpit mig penningarna utösa." Baner inföll oförskräckt: "Det är icke sant: jag var då icke i landet. Men sådana furstar, som I, haven alltid tjuvar i deras tjänst!" Då rådsherrarna råkade i onåd hos Johan III, och man lovade dem nåd om de blott ville erkänna sig brottsliga, var det i synnerhet Gustaf Baner, som frimodigt vägrade att "bära falskt vittnesbörd emot sig själv." Han förde ordet för rådsherrarna, då de togos till nåder, och hans tal var ödmjukt, men utan att förnedra honom själv eller hans medbröder. Efter Johan III:s död var Gustaf Baner en av dem, som hertig Carl mest fruktade. Också styrkte Baner de övriga herrarna i trohet mot kung Sigismund, den de ansågo som sin rätte och laglige konung. Rådsherrarna ogillade de riksmöten, som hertigen tvärt emot konungens befallning sammankallade. Då de övriga herrarna, Erik Sparre, Sten Baner och Göran Posse veko ur riket, dröjde ännu Gustaf Baner och Thure Bjelke. Med en egen slags ironi blevo just de utsedda att till konungen framföra underrättelse om och rättfärdiga de mått och steg, som hertigen och ständerna vidtagit. Då flydde också de över Danmark till Polen. Gustaf Baner, jämte de övriga herrarna, följde Sigismunds här ända till slaget vid Stångebro. Konungen utlämnade då åt den förbittrade hertigen sina förnämsta tjänare, och bland dem Gustaf Baner Dem lovades en helt annan domstol, än den som sedermera sammanträdde, men man kände alltför väl på förhand hertigens ohejdade hat och att han icke skulle hålla sitt löfte. Vid riksdagen i Linköping framhades herrarna för rätten, sammansatt av jäviga domare, mot vilka de protesterade. På ganska lösa grunder, åtminstone utan laglig bevisning, dömdes de till döden. De fingo emottaga sina fruar och barn i sina sista stunder. Gustaf Baners avsked från de sina, berättat av Christina Baner själv, är ett bland de mest rörande blad ur våra hävder. Med lugn frimodighet talade Gustaf till sin hustru och beställde om sitt hus. Till sina barn sade han: "det beder jag: när I hören mitt namn, skolen I för min skull aldrig slå ned ögonen; och det arvet skattar jag högre, än all världens goda." Och: "j skolen för ingen nöd önska eder dö, och för ingen vällust att leva!" Sådana voro den ädle mannens tänkesätt. I sitt skriftermål förklarade han sig fri från alla äreröriga tillmälen. Man såg, då han skulle gå ut till avrättsplatsen "inga andra åthävor på honom, än som förr, när han skulle skicka sig att resa," Då han genom folkhopen fördes till avrättsplatsen, bedyrade han ännu sin oskuld. Han utsågs att först böja sitt huvud under bilan. Han sjöng flera psalmer under det han avklädde sig. Slutligen tyckte man sig likväl märka, att rösten darrade. "Gud nåde vårt arma fädernesland!" utropade han då han föll på knä. Biskopen i Strängnäs framträdde till honom och sade sakta i hans öra: "käre herre, bekänner om I ären skyldig till denna död!" Gustaf Baner svarade med hög röst; "nej, nej, i Jesu namn!" och därefter föll hans huvud. Gustaf Baner var son av riks-rådet Axel Baner och hans hustru Margareta Bjelke. Han var förmäld med Christina Sture, greve Svante Stures dotter. Han blev halshuggen den 20 mars 1600, "Linköpings blodbad".

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]