Petrus Læstadius (1802-1841)

PETRUS LÆSTADIUS (1802-1841)

Petrus Læstadius (1802-1841)

I Lappmarken, på ett nybygge, som hette Buokt, föddes, en vinter, av en fattig hustru ett barn, vilket kort efter födelsen insnördes i en kont - en urhålkad, med skinn överdragen träklabb - varefter nybyggaren kastade konten på ryggen och rände på skidor en mil till kyrkoplatsen Arieplog, för att låta döpa barnet. Det kallades Petrus. Fadren, som hette Laerstadius, hade varit auskultant i Bergskollegium, därefter inspektor vid Nasafjells ruinerade silververk, och nu själv frånvarande, medan hustrun var inhysegäst hos nybyggaren i Buokt. I djupaste armod uppväxte gossen tillika med sin 2 år äldre broder Lars Levi. Då föräldrarna måste vara frånvarande på arbete, blevo barnen fastbundna, det ena vid bordsfoten, det andra vid spiselstolpen.
En äldre son, halvbroder till de nämnda, hade upparbetat sig till filosofie magister och komminister i Kvickjock. Han hämtade sina bröder till sig för att uppfostra dem. Petrus var då 6 år gammal. I brodrens hus uppväxte och uppfostrades med gammalmodig stränghet de båda gossarna, tills de kunde intagas på Härnösands gymnasium. Med äkta norrländsk ihärdighet fortsatte Petrus sina studier och blev student. Hans underhåll förvärvades dels genom undervisning åt andra, dels genom anhörigas och andra människors understöd. Från Uppsala begav han sig till fots till Stockholm, där han emottog en kondition såsom informator.
Han undergick sin filosofiska examen och blev utnämnd till missionär i Lappmarken. Det var här hans ihärdighet och snille visade honom dessa tavlor av en vild natur och ett utdöende nomadfolk, genom vilkas teckning han vann sin odödlighet inom litteraturen. Otaliga försakelser, beständiga faror omgåvo honom på hans färder bland Lapparna, i ödemarkernas djup, på stormiga sjöar, bland is och snö och oväder. Men han översåg allt med denna förståndiga och lugna blick, som utmärker en beprövad man. Hans bostad var just på själva Arieplogs kyrkoplats.
Bland sina mödor och faror behövde mannen en huslig lycka till tröst. Han hade, innan han avreste till Lappland, förlovat sig med ett ungt, älskvärt fruntimmer, och efter ett års vistelse bland lapparna reste han, åtföljd av en Lappsk katechet, till Uppsala för att hämta sin brud.
Denna färd varunder han besökte Stockholm, begagnade han för att låta trycka en Lappsk kateches och tillika utgiva en prospekt till sin missionsjournal. Då han återkom till sitt hem med den unga makan, förskräcktes hon för den vilda anblicken av en ödslig trakt, bebodd av armodet och vildheten. Hon bad honom med tårar söka sig en verkningskrets med vänligare omgivningar.
Han gjorde emellertid Sverige och den läsande världen kunniga därom, att ibland fjällarna, mellan myrar och skogstrakter, levde ett folk av egna, sällsamma seder, förtryckt och föraktat, men med sinne för religionens sanningar, med rättigheter till skydd och välvilja av överhet och lärare. Hans berättelser i sin journal gjorde djupt intryck på både allmänheten och regeringen. Mången förbättring i förvaltningen, mången befrielse från orättvisa och förtryck har Lappmarken att tacka Læstadius för. Hans minne såsom religionslärare därstädes är högt vördat.
Han flyttade likväl ifrån Arieplog till Piteå, där han tjänstgjorde såsom kollega skole, till dess han blev befordrad till Wibyggerå pastorat, där han tillbragte de senaste åren.
Petrus Læstadius var liten till växten, men bred över skuldrorna. De något utstående kindknotorna och de tunna läpparna gåvo honom ett karakteristiskt utseende. Men ur hans ögon blixtrade snille. Han talade icke mycket, men hans samtal var innehållsrikt och ofta skämtsamt. Då man såg honom, med en vaggande gång, som påminde om en skogsströvare, skyndsamt ila utför en gata, fann man genast något besynnerligt i hela gestalten. men härdning och inre kraft, än naturlig kroppsstyrka, hade övat honom att trotsa klimatet och mödorna under sitt svåra kall.
I hans bröst klappade ett ömt och varmt hjärta. Ingen kan läsa hans berättelser om sitt inres öden, utan att älska den finkänslige och ädle mannen. Hans åsikter av samhället och dess förhållanden voro liberala, och hans tankar om fattigväsendet, utgivna på trycket, andas klokhet och humanitet.
Petrus Laerstadius föddes 1802. Prästvigdes såsom huspredikant åt Hovmarskalken De Geer 1826. Missionär i Lappmarken 1827. Han gifte sig 1828 med Carolina Fredrika Hagberg. Deras äldsta dotter Heloisa föddes med en arm. Han blev kyrkoherde i Wibyggerå 1836. Avled därstädes 1841.

Petrus Læstadius (1802-1841)
I Lappmarken, på ett nybygge, som hette Buokt, föddes, en vinter, av en fattig hustru ett barn, vilket kort efter födelsen insnördes i en kont - en urhålkad, med skinn överdragen träklabb - varefter nybyggaren kastade konten på ryggen och rände på skidor en mil till kyrkoplatsen Arieplog, för att låta döpa barnet. Det kallades Petrus. Fadren, som hette Laerstadius, hade varit auskultant i Bergskollegium, därefter inspektor vid Nasafjells ruinerade silververk, och nu själv frånvarande, medan hustrun var inhysegäst hos nybyggaren i Buokt. I djupaste armod uppväxte gossen tillika med sin 2 år äldre broder Lars Levi. Då föräldrarna måste vara frånvarande på arbete, blevo barnen fastbundna, det ena vid bordsfoten, det andra vid spiselstolpen. En äldre son, halvbroder till de nämnda, hade upparbetat sig till filosofie magister och komminister i Kvickjock. Han hämtade sina bröder till sig för att uppfostra dem. Petrus var då 6 år gammal. I brodrens hus uppväxte och uppfostrades med gammalmodig stränghet de båda gossarna, tills de kunde intagas på Härnösands gymnasium. Med äkta norrländsk ihärdighet fortsatte Petrus sina studier och blev student. Hans underhåll förvärvades dels genom undervisning åt andra, dels genom anhörigas och andra människors understöd. Från Uppsala begav han sig till fots till Stockholm, där han emottog en kondition såsom informator. Han undergick sin filosofiska examen och blev utnämnd till missionär i Lappmarken. Det var här hans ihärdighet och snille visade honom dessa tavlor av en vild natur och ett utdöende nomadfolk, genom vilkas teckning han vann sin odödlighet inom litteraturen. Otaliga försakelser, beständiga faror omgåvo honom på hans färder bland Lapparna, i ödemarkernas djup, på stormiga sjöar, bland is och snö och oväder. Men han översåg allt med denna förståndiga och lugna blick, som utmärker en beprövad man. Hans bostad var just på själva Arieplogs kyrkoplats. Bland sina mödor och faror behövde mannen en huslig lycka till tröst. Han hade, innan han avreste till Lappland, förlovat sig med ett ungt, älskvärt fruntimmer, och efter ett års vistelse bland lapparna reste han, åtföljd av en Lappsk katechet, till Uppsala för att hämta sin brud. Denna färd varunder han besökte Stockholm, begagnade han för att låta trycka en Lappsk kateches och tillika utgiva en prospekt till sin missionsjournal. Då han återkom till sitt hem med den unga makan, förskräcktes hon för den vilda anblicken av en ödslig trakt, bebodd av armodet och vildheten. Hon bad honom med tårar söka sig en verkningskrets med vänligare omgivningar. Han gjorde emellertid Sverige och den läsande världen kunniga därom, att ibland fjällarna, mellan myrar och skogstrakter, levde ett folk av egna, sällsamma seder, förtryckt och föraktat, men med sinne för religionens sanningar, med rättigheter till skydd och välvilja av överhet och lärare. Hans berättelser i sin journal gjorde djupt intryck på både allmänheten och regeringen. Mången förbättring i förvaltningen, mången befrielse från orättvisa och förtryck har Lappmarken att tacka Læstadius för. Hans minne såsom religionslärare därstädes är högt vördat. Han flyttade likväl ifrån Arieplog till Piteå, där han tjänstgjorde såsom kollega skole, till dess han blev befordrad till Wibyggerå pastorat, där han tillbragte de senaste åren. Petrus Læstadius var liten till växten, men bred över skuldrorna. De något utstående kindknotorna och de tunna läpparna gåvo honom ett karakteristiskt utseende. Men ur hans ögon blixtrade snille. Han talade icke mycket, men hans samtal var innehållsrikt och ofta skämtsamt. Då man såg honom, med en vaggande gång, som påminde om en skogsströvare, skyndsamt ila utför en gata, fann man genast något besynnerligt i hela gestalten. men härdning och inre kraft, än naturlig kroppsstyrka, hade övat honom att trotsa klimatet och mödorna under sitt svåra kall. I hans bröst klappade ett ömt och varmt hjärta. Ingen kan läsa hans berättelser om sitt inres öden, utan att älska den finkänslige och ädle mannen. Hans åsikter av samhället och dess förhållanden voro liberala, och hans tankar om fattigväsendet, utgivna på trycket, andas klokhet och humanitet. Petrus Laerstadius föddes 1802. Prästvigdes såsom huspredikant åt Hovmarskalken De Geer 1826. Missionär i Lappmarken 1827. Han gifte sig 1828 med Carolina Fredrika Hagberg. Deras äldsta dotter Heloisa föddes med en arm. Han blev kyrkoherde i Wibyggerå 1836. Avled därstädes 1841.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]