[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Grevinnan i sitt kabinett på Åkerö]
[Grevinnan Ulrika Lovisa Tessin (1711-1768)]
[topp]
|
Grevinnan Tessin framställer ett skönt exempel på det
värde, som en högre bildning bibehåller i alla skiften
och omväxlingar.
Dotter av riksrådet och fältmarskalken greve Erik Sparre, hade hon åtnjutit en uppfostran, som omfattade grundliga kunskaper icke blott i de moderna språken, utan även de klassiska. Hon sökte emellertid ingalunda att lysa med denna sin lärdom. I de snillrika anteckningar, som efterlämnade, och som innehålla reflexioner över historiska ämnen, karaktärsmålningar av utmärkta personer samt en vidsträckt brevväxling, anför hon stundom latinska sentenser, som framkomma med ett eget behag, osökt och träffande, men vilka hon tillskriver sin man. "Min man inkommer, fattar pennan och skriver", heter det, då hon anför något klassiskt uttryck. Hon var sexton år gammal, då hon blev gift med greve Carl Gustaf Tessin, vilken också på sin tid med rätta ansågs representera blomman av sin tids bildning. Hon följde honom på hans ambassader till London, Paris och Berlin. Hennes eldiga snille och fina vett utbildades där i umgänget med allt vad Europa ägde ypperst och utmärktast både i rang och i vetenskap. Att greven ofta behövde sin makas blick och inflytande i hovkretsarna, var naturligt i den ömtåliga ställning, vari Sverige då befann sig, och varvid han måste använda alla de utvägar hans statsklokhet kunde uppfinna, för att kunna uppfylla sitt värv. Det var på Åkerö, som den på en gång aktningsvärda och aktning bjudande grevinnan slutade sitt liv, värdigt som hon genomgått det. Modersglädjen blev den ädla kvinnan förnekad, och dess saknad gav ett eget sorgligt behag åt själva hennes finaste och livligaste munterhet. Det är just en sådan, emellan tårar och leende svävande kvickhet, som röjes i hennes brev. |