[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


Ingen har fyllt en bana, liknande min.
Må man öppna världens hävder!
Jag har styrt ett folk, ömtåligt om sina rättigheter.
Då Napoleon anföll det land, som anförtrott sina öden åt mig, fann han i mig en rival.
   Karl XIV Johans ord på dödsbädden



[Teckning: Karl XIV Johan]
[Det andra tronföljarvalet]
[Vulkanerna utslunga klippblock, revolutionerna människor]
[Länkar]

[topp]


KARL XIV JOHAN (1763-1844)


[topp]

Det andra tronföljarvalet
text: Emil Svensén

Plötsligt och oväntat sågo sig de svenska statsmakterna nödsakade att snarast möjligt anställa nytt val av tronföljare, då konungens skröplighet gjorde det möjligt, att tronen när som helst kunde bliva ledig. Den lille prins Gustaf hade forfarande inga utsikter, och genom Fersens gräsliga slut hade han mist sin förnämste förespråkare. Tre namn voro närmast att välja på, konungen av Danmark, hertigen av Augustenburg och prinsen av Oldenburg.

Under gynsamma förhållanden kunde således konung Fredrik VI av Danmark haft rätt stora utsikter att även få bestiga Sveriges tron. Danmarks anslutning till Napoleon hade gjort det till Englands fiende, och lika säkert, som England med sitt välde på havet skilt Danmark från Norge, kunde det även väntas skilja dess konung från hans nya svenska rike. Då Fredriks egenskaper icke voro av den art, att de kunde tilltala svenska sinnen, under det hans val med eller mot vår vilja måste indraga Sverige i den världskamp, ur vilken det nyss med nöd sluppit löst, förlorade han snart alla utsikter att komma i åtanke.

Georg Adlersparre hade med sitt val fallit på hertigen av Augustenburg, en äldre broder till Karl August. Sannolikt hoppades Adlersparre, att om hertigen bleve vald, skulle han i Sverige närmast sluta sig till sin framlidne broders vänner och bereda dem tillfälle att fullfölja sina planer, som de tänkt sig vinna under Karl August.

Adlercreutz åter var närmast böjd för prinsen av Oldenburg, vars enda stöd för möjligt anspråk på svenska kronan låg i hans härkomst från en yngre broder till konung Adolf Fredrik, vadan han var närmaste släkting till den gamla konungaätten. Men oldenburgaren var lika allt igenom obetydlig som augustenburgaren.

Då så var, hade helt naturligt tanken hos mången vänt sig till den sida, där statsstyresmän med huvud och hjärta, i dessa kritiska tider framför allt stodo att finna, nämligen till den hjältekrets, som slöt sig kring den franske världshärskaren. Att tänka på hans bröder kom ej i fråga, ty de voro redan försörjda med konungariken, och lika litet kunde hans styvson Eugêne Beauharnais, som var fransk vice konung i Italien, tänkas villig att vända sin håg från den soliga södern till den snöiga norden. Ville man med sitt val vända sig till någon av Napoleons marskalkar, vilka i sin kejsares spår med ära fört de franska örnarna kring alla Europas slagfält, kunde valet försvåras därav, att ingen bland dem stod så högt över de andra, att hans företräde syntes utom allt tvivel.

I sin rådvillhet lät den svenska regeringen sitt sändebud i Paris under hand höra sig för hos kejsar Napoleon för att inhämta hans mening om valet. På det svenska sändebudets förfrågan skall han ha svarat, att i Sverige ju finnes en greve Bonde, som härstammade från landets framfarne konungar, och måhända kunde han passa för den lediga tronen.

I detta sakernas ovissa läge kunde den minsta tillfällighet giva utslaget, och det blev även den blinda slumpen, som skulle fälla detta utslag i en riktning, varom ingen på förhand kunnat drömma. Tanken på en av Napoleons marskalkar som svensk konung hade främst vunnit insteg bland krigsbefälet, som med en fransk hjälte i spetsen hoppades få utkräva vedergällning av Ryssland vid världshärskarens sida i det krig mellan honom och tsaren, som i trots av den nyss så varma vänskapen redan började synas oundvikligt.

I Sverige anade ingen då ännu den del, som kejsaren haft i Finlands förlust, men med svenskarnas sinne för det romantiska och sagolika var deras beundran för hans lysande hjältebana stegrad till det yttersta. Vid ett plenum plenorum på rikssalen under 1809 års riksdag hade ständerna i något sammanhang fått mottaga den första underrättelsen om Napoleons seger vid Wagram, och trots aktningen för rummets helgd kunde de ej avhålla sig från högljudda bifallsyttringar.

Under valriksdagen i Örebro skulle ett par kurirer avsändas till Paris med viktiga depescher till det svenska sändebudet angående valet av tronföljare. En av dem blev den unge löjtnanten baron Karl Otto Mörner. När Mörner väl hunnit installera sig i Paris, tog han sig för att på eget bevåg och utan samråd med någon göra sin uppvaktning hos marskalk Bernadotte och utan vidlyftiga omsvep eller förberedelser fråga honom, om han ville mottaga ett val till svensk tronföljare.

Vid den tiden sades det om den franske soldaten, att han bar en marskalkstav fördold i sitt patronkök, om han blott förstod att taga rätt på den. Med samma rätt kunde det sägas om den store kejsarens marskalkar, att de buro en konungakrona hängande på sin värjspets, om de blott kunde taga ned den. I dessa tider, då den kejserlige örnen lekte med Europas kronor, syntes det ingen konst för en djärv lyckoriddare att när eller var som helst vinna sig ett rike. Ingenting borde ju hindra, att denna lycka kunde falla Bernadotte till så väl som någon annan.

Med denna sin framgång är Mörner också i det närmaste ute ur sagan. När han efter väl förrättat värv kom hem och anmälde sig till tjänstgöring hos sin chef, röt denne förgrymmad mot honom:

"Pojke, om här ginge rättvist till, borde du sitta där varken sol eller måne skiner".

Mycket riktigt fick han också krypa i arrest för sitt tilltag, men detta gick numera sin gilla gång honom förutan.

Vid valriksdagen i Örebro hade ständerna efter åtskillig tvekan bestämt sig för hertigen av Augustenburg, till vars förmån deras hemliga utskott den 11 augusti uttalat sig, men hänförelsen för det nya konungaämnet var minst sagt av det ljummaste slaget.

Då spred sig lik en löpeld nyheten om Mörners dumdristiga tilltag, och på samma gång anlände från Frankrike en köpman vid namn Fournier, med Bernadottes uppdrag