Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör;
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
Jag har gjort nog som människa och präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr prosten, där han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke vilat;
Själv var han kommen till Nykarleby.
Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig där inne
En oro djupare, än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
Och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, färdlös trädde genom salen
En yngling fram till bädden, till generalen;
Och Döbeln talte till sin unga gäst:
"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
Och bland fritänkare är jag visst en;
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
Min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Vad ni förordnat, har jag därför tagit,
Har som ett barn här legat och fördragit
Det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:
Men binda de mig här för timmar, dagar,
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
Jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
Där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!"
Den unge läkarn hörde mulen ordet,
Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
Och strök det tomt uti ett enda drag.
"Nu, herr general, gör ej min konst er hinder." -
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
Och upp han sprang, fast sviktande och svag:
"Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig ni, som ingen annan;
Ni är en man, och så är även jag."
Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
Sen döden gjort där ren sin första skörd,
Den finska truppen, färdig blott att falla,
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
Ett anfall var tillbakakastat bara,
Och Kosatschoffski ordnade sin skara,
Beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.
Vem skulle samla våra glesa leder,
En återstod från dyra segrars dar?
Av mod, av kraft, av guldren tro och heder
Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,
Som fört i hundra blodigt sköna strider
Sin tappra björneborgska skara an,
Han skulle nu ej se dess sista öden,
Hans veteraners lugna gång mot döden,
Den skulle slumpen leda, icke han.
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,
Du, som så ofta sågs i stridens lek,
Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,
Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina ädla vänner alla,
I kunnen kämpa, icke så befalla;
Det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,
Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.
Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.
En man till häst syns nalkas. Vem är han?
Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,
Som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra, far över fält och kullar,
Det slukar massor, vidgas, växer, rullar
Som en lavin av röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
Den lilla mannen syns med band om pannan,
Den ädla, tappra, varma generaln.
Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
Till detta folk, som striden nyss förspred;
Han rider fram, de sluta sig hans hopar,
Och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
Den svartnade, i trasor klädda hären
Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
Den har ej mer blott döden att förbida,
Den tänker segra nu, ej endast strida,
En annan ande vilar över den.
Men Döbeln red längs fronten av sin skara,
Sen han den åter stark och tryggad fann,
Hans skarpa öga tycktes överfara
Var trupp, var rote, varje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
Att stora planer välvdes i hans sinne,
Och sluten var han mer, än han var van;
Dock var han ovant mild också den dagen,
Och ofta ljusnade de bistra dragen
Mot någon välkänd, trumpen veteran.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
Det var korpralen numro sju, Standar.
Han stod med söndrig sko på ena foten,
Den andra foten blödde och var bar.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
Med blicken mörk, med handen på sin panna,
Besåg han stum den gråa krigarns skick.
"Du var dock med", så talte han omsider,
"På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
Är det den lön, du för vår seger fick?"
"Herr general", så svarte veteranen,
"Se här är det gevär, ni själv mig gav.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
Ger eld som fordomdags, det är nog av.
Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;
Men är ej sämre, då man är som andra,
Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa;
Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,
Så hjälper nog sig foten utan sko."
Och Döbeln talte icke mer, men höjde
Av aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
Nu var han stel i armen utan måtta
Och kunde föga mer en virvel slå;
Men fast han sällan släpptes till paraden,
Stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:
"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?
Finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styvnat hela dagen,
Hur vill du röra dina pinnar nu?"
Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:
"Herr general, väl är jag gammal vorden,
Och att som pojkar drilla blir mig svårt;
Men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!
Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt."
Och Lappos hjälte log och räckte handen
Åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
Där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
Genralen såg de bleka anletsdragen,
Höll in sin häst och röt med vredgad ton:
"Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden,
Din kind är vit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armen
Och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
Och frisk en ström av blod i dagen lopp.
"Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
Och därför har min kind ej rodnat mer;
Dock kan jag än de tappres antal öka,
Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
Befall på höjd, på slätt, längst bort i
skogen
Vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
Man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad över ända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.
Och krigets skaror ren försvunnit
Ifrån den nejd, där först de mött varann;
Men på det fält, där striden hetast brunnit,
Stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,
Och från hans läppar ljödo dessa ord:
"En plikt är fylld, de segrat, mina leder;
Ett värv är övrigt, även det är mitt.
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
Friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,
Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i vars vilja livets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga;
Här, där blott döden ser med slocknat öga,
Kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vänner
Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;
Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,
Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!
Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
Jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
Med eldat hjärta och med upprätt panna,
Det är min manliga, min fria bön.
Du gav mig kraft att stridens massor välva
I omotståndlig fart från trakt till trakt;
Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,
Vad hade jag förmått av egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,
Ser Finlands här en väg till räddning bruten,
En ban till bragder öppnad genom mig;
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergivare, jag tackar dig."
Så talte mannen, och hans öga sänktes,
Han steg till häst och syntes snart ej mer;
Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
På dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.
|
