[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


[innehåll]

Det är lika omöjligt, att tänka på Gustav III, utan att minnas Schröderheim, som att tänka på honom, utan att minnas hans fru, Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr.

Crusenstolpe

Julklappen av
ett par ljusknektar
till fru Schröderheim.

Två knektar såsom vackra nipper
begära rum i edert hus,
och att få hålla edra ljus,
som andras ljus så ofta klipper.

Leopold

På nyårsdagen 1791, efter att ha givit livet åt en dotter, dog Anna Charlotta Schröderheim i barnsäng.
Fadern var den blott 25-årige Carl Wilhelm Seele. En Adonis, som kläder sig tre fyra gånger om dagen.
Och antingen ridande, åkande eller gående visar sin skönhet.

En gång bliver pungen tom.

Ur anteckningar - J. Hierpe

Klagokvädet över
fru Schröderheims död var
allmänt sjungen i mina barnaår
skriver Atterbom i Siare och skalder.



[Teckning: Anna Charlotta Schröderheim]
[Anna Charlotta Schröderheim]
[Åminnelsetal hållet i Amaranterorden]
[Bellman: Klagokväde över fru Schröderheims död]

[topp]


ANNA CHARLOTTA SCHRÖDERHEIM (1754-1791)


[topp]

Anna Charlotta Schröderheim
text: M. J. Crusenstolpe

Ett av de yppigaste och tillika ett av de trevligaste, ett av de mest bildade hus, som funnits i Stockholm, var det Stapelmohrska under de sista åren av Lovisa Ulrikas regering och de första tolv av Gustaf III:s. De ofantliga inkomster, Kristofer von Stapelmohr skördade i egenskap av överdirektör vid stora sjö- och gränsetullarna i Sverige och Finland samt licenterna i Pommern och Wismar, satte honom i stånd att tillfredställa sin egen och sin hustrus (i senare giftet), Maria Lucretia Dittmers böjelse för gästvänlighet, umgängesliv och nöjen.

Det beskrivna parets enda dotter, Anna Charlotta, med nöje bemärkt redan i sin knopp, blev som utslagen ros ett föremål för beundran och förtjusning. Sällan sammanträffa hos en person så många kroppsfullkomligheter med så stora själsförmögenheter. En urbildlig växt, ett hull lika fint som spänstigt, en hy av bländande vithet, på kinderna hälsans rosor, i azurögat löjets skalk, snillets tron på den välvda pannan, kring vilken behagen vridit varje lock av det kastanjbruna håret, och dess purpurläppar, enkom danade för kärlekens kyss, liksom mungipornas spe, för att hålla dumheten på avstånd: undra ej att det starka könet tävlade att få bära hennes fjättrar och att hon räknade lika många tillbedjare som bekantskaper. De unga firade hennes skönhet, de gamle hennes förstånd, unga och gamla hennes hjärta.

I ynglingarnas nöjen var hon själen, livet, solen - värmen och ljuset därav delade hon med samma intresse åt den grånade förtjänsten, snillet och umgängesvettet med silverhår.

Också var hon omgiven av alla åldrar, fann sig själv väl bland dem alla; och då hon den ena stunden en yr Terpsichore, med luftiga fjät flög genom danssalen, såg man henne den andra inbegripen i djupsinniga samtal med någon statsman, någon skald, någon lärd, någon konstnär; eller hörde man henne strö omkring sig dessa av snille gnistrande infall, som upprepades från mun till mun, och varav flera ännu med framgång förtäljas.

En sådan kvinna var ej skapad för en vanlig man. Anna Charlotta von Stapelmohr utkorade till sin följeslagare genom livet Elis Schröderheim. Deras äkta band knöts 1776, då hon född 1754, uppnått 22 års ålder. Det var ingalunda det vackraste par, huvudstaden hade att skryta med - ty ytan hos Schröderheim förådde icke värdet av hans egenskaper - men säkert det snillrikaste - och länge ett bland de lyckligaste.

Från den stund de blevo gifta, överglänste Schröderheims hus alla andra i gästvänlighet, umgängeston och levnadsglädje. Gästerna saknade där ingen av sammanlevnadens njutningar, och värdfolket saknade ej heller för sitt fröjderika liv annat - än Perus gruvor.

Fru Schröderheims svar till personer, dem hon ej värderade voro ofta lika avvisande, som ett förberett spratt. Så anmärkte hon en afton då man spelade farao, och någon påstod sig så säker att ett visst kort skulle vinna, att han därpå ville hålla sitt huvud.

"Ursäkta! - inände fru Schröderheim - men minsta insatsen är en plåt."

"Mina stolar ge inga rimslut," svarade hon vid ett annat tillfälle, då någon skyllde ett knarrande missljud på stolen där hon satt.

Om ett sällskap, varest hon sammanträffat med grevinnan Ruuth och hennes krets, yttrade fru Schröderheim, att hon ej sett någon annan, än "Ruutherdam med sina hackor."

Den tidens hovton, gynsam för Schröderheimska parets ömsesidiga lättsinghet, föranlät dem, efter några års äktenskap, att leva på stora världens antagna fot under gamla regimen i Frankrike. De höllo innerligen av varandra men lade inga band eljest på sina tycken. Fru Schröderheim hade så till sägandes, särskilda för hjärta och förstånd - t. ex. de bägge Crusenstolpe son och far, av vilka hon kallade ynglingen sin "provinsros" och gubben sitt "orakel" - och just de senare bekymrade och föllo hennes man vida olägligare än de förra. Hon fästade sig nämligen vid utmärkta personligheter, som stodo i öppen fiendskap till konungen, vars enskilda liv de förlöjligade och vars snedsprång på regeringsbanan av dem på det allvarsammaste kalfattrades. Detta skulle smärta Schröderheim - så ända till dyrkan, som han var tillgiven Gustav III - även om det icke retat hans beskyddare och satte honom i den yttersta förlägenhet, sedan konungen, för vars öron fru Schröderheims och hennes politiska vänners mördande speord kommit, befallt honom tillstänga sina dörrar för monarkens ovänner och förbjuda sin hustru att tala om statsvärv.

Med hela spänstigheten av sitt skaplynne, gäckade hon konungens befallningar och sin mans böner; och det dröjde länge innan Schröderheim, omsider eftergivande för monarkens mer och mer bestämda uttalade härskarord, kunde förmå sig att mot sin Anna Charlotta begagna andra vapen, än en stegrad bitterhet i skämt: ett krigssätt, däri hon, å sin sida ej gav honom efter.

Kungl. sekreteraren Seele hade längre tid varit fru Schröderheims förklarade tillbedjare; men utträngdes av stallmästare Bruse. En eftermiddag hörde fru Schröderheim, sittande med sin man i ett kabinett, något gå i ett yttre förmak varvid klangen urskiljdes av berlocker i en urkedja.

"Jag undrar vem det är som kommer?" yttrade frun.

"Sannolikt Brusen, själringer efter Seelen," svarade mannen.

En morgon vid kaffebordet, då herr Schröderheim nyss låtit pudra sig och ännu var vit därav i ansiktet, till och med på läpparna, skröt han med att hava fått en kyss av en vacker flicka som sökte något hos konungen och nu varit på besök hos Schröderheim, för att uverka hans förord.

"Jag ser det - svarade fru Schröderheim - men hon lär råkat sätta sig på din pudervippa innan du kysste henne."

Grymmast var likväl skämtet, då under hennes svåra barnsbörd, anmärkningen gjordes: "att lurendrejat gods alltid vore så kinkigt att föra genom tullen." När denna katastrof inträffade hade nämligen statssekreteraren Schröderheim, på Gustav III:s uttryckliga befallning och vid vite av hans onåd, vägrat att erkänna barnet för sitt.

Konungen hade svurit henne en oförsonlig hämnd, mindre kanske till och med för deras inbördes politiska antipatier, än för det bitande svar hon gav honom, när han, till näpst för hennes tycke för en av konungens stallmästare:

"jag måste nöja mig med en understallmästare, ers maj:t; ty min man har ej råd, att hålla sig hovstallmästare."

Gustav III skiftade färg, bet sig i läppen och vände sig på den röda klacken åt annat håll, förtörnad över den närgångna anspelningen på hans förhållande till greve Munck.

Fru Schröderheim avsomnade nyårsdagen 1791. Åtta dagar förut hade hon fött en dotter, vilken Gustav III förbjöd sin gunstling att erkänna för sitt barn.

Men döden försonar och utplånar. Med konungens egen död upphörde svepskälet för Schröderheim att åtlyda hans grymma sändebud: faderskänslan återvaknade - och fröken Charlotte Schröderheim blev uppfostrad i ett hus, som varit nära förbundet med hennes föräldrar.


[topp]

Åminnelsetal hållet i Amaranterorden

Hov och stad beundrade snart hennes utvalda smak, hennes lekande snille. Vitterheten och de sköna konsterna smickrades av hennes bifall. Hennes hus blev samlingsstället för det bästa sällskap och en skola för den goda tonen den sanna belevenheten, den anständiga glädjen. Man skockades omkring henne, att uppsnappa vart ord: man beundrade och prisade henne utomordentliga kvickhet. Varje infall ansågs förträffligare än det föregående, och de funnos, som trodde sig själva vara snillen blott för det de hört henne och kunnat eftersäga vad hon även utan överläggning, framjollrat.

Så framskredo några glada år, under vilka hon, smickrad av allas bifall och trygg vid sitt goda hjärtas eget vittnesbörd, sorgfri överlämnade sig till den stora världens lysande nöjen.

Avunden vakade - och hämnden väntade sitt rov, desto säkrare som deras bitterhet doldes av rosor och rökverk. Själva den ojämförliga gåvan hon ägde att nyttja det lätta, finaste skämtet, som muntrade vänskapen, som väckte allmän förtjusning och gjorde ledsnaden omöjlig, där hon visade sig, men även med en vigg, lik åskans, förkrossade dumheten, fåvettet och lasten, beredde henne småningom många hemliga fiender, desto oförsonligare, som vördnad och beröm voro deras tungomål.

Så började man småningom häckla varje infall; så uttyddes till arghet och förtal det glada skämtet, som blott leende svävade på hennes läppar, men aldrig tillslöt det goda hjärtat för medlidande och hjälpsamhet, även emot dem, som mest klandrade och förföljde henne. Aldrig gjorde hon någon människa ont; ty att hata var för henne en främmande känsla.

Något nytt infall, stundom vassare än det som först sårat, var den enda hämnd hon icke alltid kunde återhålla, alltid ångrade. Så skingrades efter hand den lysande cirkel, som omgivit henne. Hennes hus blev öde och den, som med skäl varit sökt, beundrad och firad, skyddes med fruktan och vedervilja. Smädelsen utbredde sitt gift över alla hennes gärningar, alla hennes ord.

Verkliga vänners antal är alltid ringa: de kunna icke förvillas, och övergåvo henne aldrig. De fingo nu ofta äga henne, och deras förtroligare umgänge hade till äventyrs känslofulla hjärtat var djupt sårat: och kanske var det hennes största svaghet, att allt hennes vett, hennes stora världskännedom, icke kunde befria henne från en tärande saknad av dessa vänner för dagen, dessa talrika besök, av vilkas hövligheter och joller hon icke kunnat avhålla sig att vara smickrad.


[topp]

melodin i midi format

Vid Stats-Sekreteraren
Schröderheims Frus död. 3 januari 1791

text och musik: Carl Michael Bellman
melodin samma som
Fredmans Epistel nr 81
("Märk hur vår skugga...")

Karon, din färja den kom ej försent.
Jag vid din rodd - ja - jag gråter.
Huru du menar och huru du ment,
Så kom snart ej åter.
Sorgligt vid en mulnad himmel du
Ropte Schröderheim, men såg på hans Fru,
Vänner av Schröderheim, gråten - -
Kom, Anne Charlotte, ropte Karon nu;
Och hon steg i båten.

Böljan den svallade skummig och grön,
Karon av vågen förföljes.
Straxt hennes Skugga, förädlad och skön,
Undan Avunden döljes.
Täcka Kön, min ömma klagan förlåt,
I som stån på strand och vänten båt,
Gråten Fru Schröderheim -- gråten -
Följen med ögats högtideliga gråt
Anne Charlotte i båten.

Uppå den strand, där sällheten bor,
Skall du förhärligad finna
Denna din Vän, denna Maka och Mor,
Som du med sorg sett försvinna.
Där, som ömhet i ett känslofullt bröst
Får för svaghet nåd, för lidande tröst,
Där skall dess skugga sig gläda
Och ej ondskans giftiga röst
Mer dess öden försmäda.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]