|
Stora lärda förtjänster, förenade med ett äventyrligt levnadslopp, hava åt Johan Messenii minne vunnit en ryktbarhet, som dock icke är förenad med aktning för hans person. Han är i och Sveriges historia en viktig man, men en farlig och elak. Son av en mjölnare bredvid Vadstena, vilken halshöggs för stämplingar mot fäderneslandet, blev han intagen i Vadstena skola vid tio års ålder och utmärkte sig för sitt goda huvud. Sex år därefter blev han av hemliga jesuiter bortförd till institutet i Braunsberg, där han uppfostrades till katolicismens apostel i Sverige. Han genomgick med beröm läroverket, vistades sedermera vid hoven i Danmark och i Krakau, besökte Rom, och blev för några latinska poemer i Prag av kejsaren utnämnd till poëta caesareus. I Danzig, där han öppnade en läroanstalt, blev han bekant med Sigismunds kanslers Arnold Grothusens dotter Lucia, med vilken han gifte sig, och som utövade ett stort inflytande på hans liv och öden. Hon var en egensinnig och häftig kvinna, av Gustaf Adolf kallad: Messenii mala herba. Troligen i en jesuitiskt beräknad plan, beslöt Messenius att återvända till Sverige, där de egendomar, som blivit givne åt Lucias far, voro konfiskerade och förlänade åt en annan. Lucia reste först, och utverkade skriftlig tillåtelse åt sin man att komma efter. Han lyckades genast att ställa sig in hos konungen och de förnäma genom de skrifter han utgav. Utnämnd till professor i juridiken i Uppsala, förstod han att tillvinna sig ungdomens kärlek genom den fart han gav åt studierna. Han undervisade åtta timmar om dagen, men hade likväl tid övrig till en mängd vetenskapliga skrifter. Han råkade likväl, genom sina egenkära anspråk, i strid med sina medbröder, isynnerhet med den nitfulle och lärde Johan Rudbeck. Messenius hade vetat att förskaffa sig en mängd unga adelsmän till elever och ägde deras tillgivenhet, emedan han förnämligast lät dem öva sig i fäktning, dans och ridning. Då ynglingarna begingo våldsamheter, försvarade han dem i konsistorium, så att universitetsstaden var full av oro och blodiga strider. Vid ett tillfälle blev tvisten i konsistorium så het, att Messenius, sedan han utöst de bittraste skymford, skickade efter sin värja och utmanade Rudbeck. Då Lucia emottog budet och gisslade anledningen, skickade hon till Messenianerna, hans anhängare, och förmådde dem att storma till konsistorium. Själv inrusade hon till de vördige fäderna och överöste dem med ovett. Det skamliga uppträdet väckte mycken förargelse hos regeringen, och Axel Oxenstierna reste till Uppsala, för att undersöka förhållandet, varefter Messenius kallades till föreståndare för riksarkivet i Stockholm och assessor i hovrätten. Men här begynte han snart en ny bana av smädelser och förargelse. Våren 1616 upptäcktes åtskilliga stämplingar för Sigismundska och katolska partiet. Messenius blev överbevist om delaktighet däri och brevväxling med de utländska förrädarna. Han blev tilltalad och dömd till döden, men för sina lärda förtjänster förskonat med livstidsfängelse. På Kajeneborgs slott, som låg i en vild fors i Österbottens ödemarker, blev Messenius grymt misshandlad, ävensom hans hustru, vilken nu visade den största trohet och tillgivenhet för den olycklige mannen. Han fick, ehuru eljest plågad, begagna böcker och skrivdon. Så författade han här en Svensk historia, den första av verkligt värde, som dittills blivit skriven. Han yttrade, att Gud ålagt honom det svåra fängelset dels såsom straff för hans synder, dels på det Svea rikes historia en gång skulle bliva skriven. Det var äran av detta verk, Scondia Illustrata, som uppehöll hans mod under en behandling, som icke ens tidens råa seder kunna ursäkta, och som varade i nitton år. Först efter Gustaf Adolfs död flyttades han till Uleåborg, där han åtnjöt bättre underhåll. Han begärde att återfå sin frihet, såsom belöning för sitt arbete, och regeringen sände en person att underrätta sig om dess innehåll; men han dog just under själva skriftväxlingen härom. Då tog Lucia manuskriptet med sig och begav sig ur riket. Endast med svårighet och efter långa underhandlingar kunde hon förmås att utlämna det. Det trycktes likväl icke förrän 1700. Bland Messenii övriga skrifter, vilka lära utgöra ett antal av 58, äro hans dramatiska arbeten isynnerhet bekanta och hava länge varit lästa och älskade i Sverige. Han ämnade att i 50 komedier och tragedier behandla Sveriges historia så, som Shakespear bearbetat den engelska. Men Messenius saknade dramatiskt snille, och de sex skådespel, som han fick färdiga och vilka uppfördes av hans lärjungar i Uppsala, äro mera för sitt historiska ämne, än såsom konstprodukter förtjänta av uppmärksamhet. |