[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Rida, rida ranka
text: Henrik Hallbäck
fritt efter  Zacharias Topelius
musik: August Ekenberg

Rida, rida ranka, hästen heter Blanka. Liten riddare så rar ännu inga sporrar har. När han dem har vunnit, barndomsro försvunnit. Rida, rida ranka, hästen heter Blanka. Liten pilt med ögon blå, kungakronor skall du få. När du dem har vunnit, ungdomsro försvunnit. Rida, rida ranka, hästen heter Blanka. Andra famntag än av mor fröjda dig, när du blir stor. När du dem har vunnit, mandomsro försvunnit. Så sjöng hon för sin älskling om livets äventyr och log emellan tårar, fru Blanka av Namur. Och när kung Håkan vunnit båd sporrar, land och brud, nog mindes han med vemod den barndomssångens ljud.

[topp]

Rida, rida ranka, hästen hette Blanka. Vart ska du rida? Till en liten piga. Piga va´ ej hemma. Hund satt unner bänken, ramla på länken å sa´: Vov, vov, vov! Vov, vov, vov, vov vällingsäck! Vov, vov, vov, vov vällingsäck!

[topp]

Rida, rida rankeben!
text: Karl Magnus Ekbohrn
musik: Folkvisa

Hopp, rida, rida rankeben! Gullhoven han är icke sen: Snart är han utom porten, Som hjorten, som hjorten. Och gossen, sitter på hans rygg, Han är så glad, så nöjd och trygg; Och ut i vida världen Går färden, går färden. Och mycket får han röna där; Ty full av faror vägen är, Och vilsam ofta leden På heden, på heden. Men framåt går det... Hopp, hopp, hopp! Det går i susande galopp, Det går i kapp med hinden Och vinden, och vinden. Av gossen blir en ståtlig man, Och sköld och svärd bekommer han; Så drar han uti striden Mot tiden, mot tiden. Men tiden  är en kämpe båld, Som ömsom brukar list och våld, Och riddarn han blir fången Som mången, som mången. I tornet kastad blir han då, Hans kind blir blek, hans lockar grå; Men när sitt kval han glömmer, Han drömmer, han drömmer... Han drömmer om sin barndomsvärld Och om sin första, glada färd, Om allt, som, när han vaknar, Han saknar, han saknar. Då svävar ifrån himlens höjd En ängel ned; till fångens fröjd Han krossar fängslets galler... Det faller, det faller. Snart efter många mödans år Vid hemmet Gullhov åter står; Men vit han är i manen Som svanen, som svanen. Då stiger trötte ryttarn av. Det är så mörkt som i en grav, Så mörkt som hos de döde, Och öde, och öde. Men plötsligt öppnas hemmets dörr, Och ryttaren, ett barn som förr, Går in i fadershuset Till ljuset, till ljuset.

[topp]

Drottning Blanka (1320-1363)

Drottning Blankas namn har i Sveriges hävder erhållit en förfärlig märkvärdighet genom den beskyllning, som en döende son, Erik XII, fästat vid hennes minne. "Den som givit mig livet, har också tagit det ifrån mig." Och likväl är det en beskyllning, som icke kan sägas fullkomligt bevisad, ehuru visserligen han synes hava varit övertygad om brottets verklighet. Vad som emellertid gör det mindre otroligt är dels tidens tänkesätt och seder, dels det spända förhållandet emellan den unge konung Erik och hans föräldrar. Det nämnes såsom den store riksföreståndaren Matts Kettilmundssons sista offentliga värv, att han avslutade giftermålet emellan konung Magnus och den unga, sköna grevinnan av Namur. Sedan bilägret blivit firat i Warberg, och hon sålunda blivit Sveriges drottning, utövade hon ett stort inflytande icke blott på sin gemål, utan på själva sederna. Folkungasläkten, myndiga, listiga och grymma herrar, var uppfostrad bland inhemska strider och blodiga brott, och hade gjort förräderi och mordanslag hemmastadda i svenska kungahuset. Men drottning Blanka visste att införa en finhet, en belevenhet i umgänge och ord, vilka åtminstone höljde de brottsliga anslagen med ett sken av hyfsning. Med de fina sederna infördes dock även lättsinnighet och ett ännu djupare moraliskt fördärv, än den råa grymhetens. Konung Magnus erhöll det vedervärdiga tillnamnet Smek till följe av sina seder. Drottningen synas icke hava förtjänt större aktning. Den heliga Birgitta, som var befryndad med konungen, bestraffade det brottsliga levnadssättet och förutsade kungahusets öde. Men man aktade hennes uppenbarelser endast såsom drömmar. Drottning Blanka visste att leda sin gemål och hans tycken. Bland de unga gunstlingar, som hon framdrog, omtalas den högmodiga Bengt Algotsson, vilken hon förmådde sin gemål att utnämna till hertig över södra Halland och göra till den mäktigaste man i riket. För att behaga henne, försköt Bengt Algotsson sin gemål Ingeborg, vilken i sin sorg företog en pilgrimsfärd till Jerusalem och avled under resan. Ingeborg var dotter av riksrådet Ulf Ambjörnsson. Ett brott emot en av de mäktigaste släkterna inom landet kunde icke undgå att medföra fruktansvärda följder. Missnöjet, som riktades icke blott mot gunstlingen, utan även mot hans beskyddarinna och konungen själv, utbröt snart öppet. För att förminska konungens välde, förklarade de missnöjde herrarne hans trettonårige son för myndig. Denne hade redan förut blivit utkorad och hyllad till tronföljare och medregent. Nu överlämnades åt honom en bestämd andel i regeringen, och ett krig utbröt emellan fader och son, eller rättare emellan konung Erik och Bengt Algotsson. Då Erik segrade i detta krig, Klubbekriget, såsom det kallades, måste en ny fred ingås med honom. Men den endast förbittrade ännu mer Blankas sinne. Hon beredde i tysthet sin hämnd. Med förställd vänlighet inbjöd hon sin son och hans gemål att med föräldrarna fira julen och begagnade tillfället att giva dem båda förgift. Drottning Blanka har emellertid själv fallit ett offer för konung Waldemars anslag. Hon reste nämligen jämte sin gemål med den yngre sonen Håkan till Danmark, där hon bevistade dennes bröllop med den elvaåriga Margareta. Under bröllopshögtiden avled hon, ävensom brudens broder, prins Christofer. Konung Magnus blev även sjuk, men räddades av sin läkare. Man föregiver att konung Waldemar låtit bjuda det svenska kungaparet en förgiftad dryck av vilken också hans egen son drack döden. Blanka eller Blanche var dotter av greve Jean Dampierre av Namur och hans grevinna Marie D´Artois, som härstammade från konung Ludvig VIII i Frankrike. Förmäld 1335 och krönt följande året. Avled 1363 i Köpenhamn och blev begraven i Ringsted.

[topp]

xxx

Källa: Visan vi inte minns - Sveriges Radio förlag 1980 Rida, rida ranka är en folklig barnramsa som är känd i hela Norden. Zacharias Topelius publicerade en variant av Rida, rida ranka-ramsan i sin samling Läsning för barn 1871. I anslutning till ramsan skrev han en liten berättelse om drottning Blanka av Namur, Magnus Erikssons drottning, som sjunger visan för sin son Håkan, sedermera kung av Norge. I berättelsen figurerar Margareta, Valdemar Atterdags dotter, som giftes bort vid 10 års ålder med Håkan. Innehållet i Topelius´ tolkning inspirerade konstnären Albert Edelfelt till sin målning "Rida ranka", som i sin tur inspirerade docenten i estetik i Lund till visan Rida ranka med musik av August Ekenberg. Ett hundratals uppteckningar och inspelningar av olika varianter av ramsan finns hos Svenskt visarkiv. Karl Magnus Ekbohrn, filosofie magister 1835, tullinspektor vid Blockhusudden i Stockholm är författaren till Hopp, rida, rida rankeben.

På nätet kan du hitta den här sidan med hopp-i-knät-ramsor - Klicka här

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]