Konung Knut Eriksson (före 1150-1195)

KONUNG KNUT ERIKSSON (FÖRE 1150-1195)

Konung Knut Eriksson

Sveriges medeltid framställer en tavla av oroliga brytningar i alla förhållanden, inom staten och kyrkan, där den enskilde, så väl konungarna, som de förnämste vid rikets styrelse eller i kyrkans ämbeten, föga skönjbara till sin personlighet framträda. För den, som forskar i hävderna, framträda, i stället för personliga karaktärer, endast drag ur sederna, vilka likväl ofta måla tidens egenheter.
Ett sådant drag utmärker konung Knut Erikssons historia. Efter sin faders, den helige Eriks, bedrövliga död sökte den olycklige sonen en tillflyktsort i Norge. Under striden emellan de tvenne konungasläkter, som i tolvte århundradet skiftevis innehade svenska tronen, utgjorde Norge en tillflyktsort för den enas tronarvingar, medan de andra sökte bistånd och hjälpkällor i Danmark.
Med Knuts landsflykt är en romantisk omständighet förenad. Han var trolovad med en mö, vilkens namn hävderna glömt att omtala, men vilken, om man vågar hämta gissningar från hennes brors och några andra fränders namn, tyckes hava tillhört den redan då mäktiga Folkungasläkten.
Då Knut flydde för Karl Sverkersson, insatte han sin trolovade i ett kloster, där hon i trenne år förbidade sin älskades återkomst. När han återkom, och på Visingsö, där konungar den tiden synas begynt hava ett slags residens, överfallit och dödat konung Karl samt fästat kronan på sitt huvud, hämtade han den älskade ur klostret, där hon icke givit något klosterlöfte, och tog henne till sin gemål.
Hans regering har varit orolig. Med våld hade han tagit kronan, och i Västgötalagen heter det om honom, att han skall hava haft "mångt krig med Sverige och mycket arbete förr än han fick riket med ro, men överfallt vunnit seger och sedan varit en god konung."
Att han vänt sin uppmärksamhet på lagstiftningen, intygar Östgötalagen. Men rikets yttre förhållanden fordrade förnämligast hans omtanke. Från Danmark visade honom konung Valdemar fientlighet; men med Norge voro förhållandena vänliga. Den Norske konungen Sverre förmälde sig med konung Knuts syster Margareta, och han och hans fränder erhöllo understöd av Knut Eriksson och hans jarl. Det omtalas, att en upprorstiftare mot konung Sverres son Håkan vart av konung Knut fängslad och insatt i "det höga torn på Visingsö".
Sveriges farligaste fiender under denna tid voro likväl kustfolken på andra sidan om Östersjön, förnämligast Esterna. En mängd krönikor omtala dessa hedningars härjande infall i Mälaren, och i folkminnet har deras mordiska framfart djupt fästat sig. De förstörde den urgamla staden Sigtuna, som aldrig mera rest sig från sina ruiner, och en Svensk ärkebiskop mördades under deras härjning. Själva årsdagen av detta mord har blivit uppgiven, nämligen den 12 juli, och året var troligen 1187.
Konung Knuts äktenskapliga förhållanden hava blivit bekanta genom ett drag, som är för eget, att icke anföras, såsom utmärkande tidens seder. Han hade redan fyra söner med sin gemål, då hon inföll i en sjukdom. Emedan hon trodde döden vara förhanden, gjorde hon bland andra löften det fromma av en fullkomlig återhållsamhet. Hon återvann sin hälsa, och då hennes gemål icke var belåten med hennes löfte, nödgades han, för att få dess kraft upphäven, vända sig till påven Caelestinus III. Den helige fadren tog saken i övervägande, och i en bulla från honom uppdrager han de andlige att noga undersöka förhållandet med drottningens löfte, varefter han ville avgöra efter omständigheterna. Denna påvens bulla är den enda handling man äger i målet, och utgången därav har sålunda för alltid blivit obekant.
Konung Knut avled på Eriksberg, ett gods i Gesene härad av Västergötland, och blev begraven i Varnhem.
Man har från hans tid en urkund, varuti han kallar sig Svears och Göters konung.

Konung Knut Eriksson
Sveriges medeltid framställer en tavla av oroliga brytningar i alla förhållanden, inom staten och kyrkan, där den enskilde, så väl konungarna, som de förnämste vid rikets styrelse eller i kyrkans ämbeten, föga skönjbara till sin personlighet framträda. För den, som forskar i hävderna, framträda, i stället för personliga karaktärer, endast drag ur sederna, vilka likväl ofta måla tidens egenheter. Ett sådant drag utmärker konung Knut Erikssons historia. Efter sin faders, den helige Eriks, bedrövliga död sökte den olycklige sonen en tillflyktsort i Norge. Under striden emellan de tvenne konungasläkter, som i tolvte århundradet skiftevis innehade svenska tronen, utgjorde Norge en tillflyktsort för den enas tronarvingar, medan de andra sökte bistånd och hjälpkällor i Danmark. Med Knuts landsflykt är en romantisk omständighet förenad. Han var trolovad med en mö, vilkens namn hävderna glömt att omtala, men vilken, om man vågar hämta gissningar från hennes brors och några andra fränders namn, tyckes hava tillhört den redan då mäktiga Folkungasläkten. Då Knut flydde för Karl Sverkersson, insatte han sin trolovade i ett kloster, där hon i trenne år förbidade sin älskades återkomst. När han återkom, och på Visingsö, där konungar den tiden synas begynt hava ett slags residens, överfallit och dödat konung Karl samt fästat kronan på sitt huvud, hämtade han den älskade ur klostret, där hon icke givit något klosterlöfte, och tog henne till sin gemål. Hans regering har varit orolig. Med våld hade han tagit kronan, och i Västgötalagen heter det om honom, att han skall hava haft "mångt krig med Sverige och mycket arbete förr än han fick riket med ro, men överfallt vunnit seger och sedan varit en god konung." Att han vänt sin uppmärksamhet på lagstiftningen, intygar Östgötalagen. Men rikets yttre förhållanden fordrade förnämligast hans omtanke. Från Danmark visade honom konung Valdemar fientlighet; men med Norge voro förhållandena vänliga. Den Norske konungen Sverre förmälde sig med konung Knuts syster Margareta, och han och hans fränder erhöllo understöd av Knut Eriksson och hans jarl. Det omtalas, att en upprorstiftare mot konung Sverres son Håkan vart av konung Knut fängslad och insatt i "det höga torn på Visingsö". Sveriges farligaste fiender under denna tid voro likväl kustfolken på andra sidan om Östersjön, förnämligast Esterna. En mängd krönikor omtala dessa hedningars härjande infall i Mälaren, och i folkminnet har deras mordiska framfart djupt fästat sig. De förstörde den urgamla staden Sigtuna, som aldrig mera rest sig från sina ruiner, och en Svensk ärkebiskop mördades under deras härjning. Själva årsdagen av detta mord har blivit uppgiven, nämligen den 12 juli, och året var troligen 1187. Konung Knuts äktenskapliga förhållanden hava blivit bekanta genom ett drag, som är för eget, att icke anföras, såsom utmärkande tidens seder. Han hade redan fyra söner med sin gemål, då hon inföll i en sjukdom. Emedan hon trodde döden vara förhanden, gjorde hon bland andra löften det fromma av en fullkomlig återhållsamhet. Hon återvann sin hälsa, och då hennes gemål icke var belåten med hennes löfte, nödgades han, för att få dess kraft upphäven, vända sig till påven Caelestinus III. Den helige fadren tog saken i övervägande, och i en bulla från honom uppdrager han de andlige att noga undersöka förhållandet med drottningens löfte, varefter han ville avgöra efter omständigheterna. Denna påvens bulla är den enda handling man äger i målet, och utgången därav har sålunda för alltid blivit obekant. Konung Knut avled på Eriksberg, ett gods i Gesene härad av Västergötland, och blev begraven i Varnhem. Man har från hans tid en urkund, varuti han kallar sig Svears och Göters konung.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]