[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Finska kriget 1808 och 1809




[Teckning: Ernst von Vegesach]
[Ernst von Vegesach]

[topp]


ERNST VON VEGESACH (1763-1818)


[topp]

Ernst von Vegesach

General Vegesach var en äkta krigare till kropp och själ. Det var en reslig gestalt, med mycken värdighet och hållning. Djärv och snabb i sina krigiska företag, sökte han alltid genom kraftfulla och avgörande rörelser och anfall bestämma stridens utslag. Han ville alltid först, som han kallade det, "taga fienden i ögonsikte", innan stridens alla krafter lössläpptes, och själv var han närvarande på de viktigaste punkterna. Man skyllde honom för att icke skona sitt folk, ehuru han förstod att tillvinna sig officerarnas vördnad och soldaternas kärlek. Men just därigenom att han undvek den folködande skottväxling, som ofta den tidens taktik använde till stridens förberedelse, hade han sparat folket till huvudangreppet, där därföre manfallet blev störst, liksom utgången säkrast enligt beräkning. Med sin stora fältherreförmåga förenade Vegesach en högre bildning och ett stort kunskapsförråd. Icke blott de till krigskonsten, såsom grundvalar, hörande matematiska vetenskaperna och de moderna språken, utan även de gamla hade han grundligt studerat. Han talade latin och läste obehindrat grekiska och hebreiska. Han hade mest på egen hand förvärvat sina kunskaper, ehuru visserligen hans uppfostran bland Gustav III:s pager icke blev försummad.

Denne konung hade nämligen, sedan Vegesachs mor blivit änka och befann sig i knappa omständigheter, lovat att draga försorg om ett av hennes barn, och genom lott bestämdes Ernst att komma i åtnjutande av den kungliga välgärningen.

Han föll en gång i kungens onåd, men återvann i finska kriget hans ynnest. Då man ville förmå honom att underskriva Anjalaförbundet, svarade han: "jag underskriver ingen annan överenskommelse, än den, att tillintetgöra fienden, och samma öde träffar den, som vågar försöket att övertala eller tvinga mig till något annat."

Vegesach skickades till Dalarna, för att uppsätta en bataljon vargering till jägare, och föra dem till krigets skådeplats. Då han där med dem gjorde landstigningen vid Elgsö, hans första krigsbragd, och hans trupp ville fly, kastade han sig framför dem och förklarade, att den skulle dö, som vek ett steg längre. Då likväl tvenne jägare fortforo att fly, sköt han den ena och nedhögg den andra. De övriga lydde genast hans kommanoord, och fienden blev slagen.

Då Dalkarlarna efter segern knotade över befälhavarens stränghet vid tillfället, och hotade att mörda honom skickade han bort sin vakt och låg alltid för öppna dörrar med ett par laddade pistoler vid huvudgärden. Folket fattade likväl snart en fördubblad tillgivenhet för den oförskräckta.

Vid Pardakoski, Kärnåkoski och Suomenniemi utmärkte han sig ävenledes icke blott för sin tapperhet utan även för sin skicklighet som befälhavare. Efter krigets slut och sedan konungen blivit skjuten, tog han avsked, men kvarstod i armén. Han hade gift sig med en fröken Hammarfelt, och ägnade sig nu ånyo åt sina vidsträckta och djupa studier.

Gustaf IV Adolf utnämnde honom till överste och generaladjutant av flygeln. Han tjänstgjorde som generaladjutant för armén och var under konungens utrikes resa ledamot av regeringen. Såsom chef för fjärde brigaden, utmärkte han sig under det pommerska kriget genom flera lyckliga expeditioner, varvid han en gång blev svårt sårad. Efter detta för svenska hären mera ärofulla än lyckliga krig, fick Vegesach endast på ett kort besök återse sin familj, innan han ånyo måste tåga ut, först mot västra gränsen, och därifrån mot Ryssarna i Finland. Landstigningarna vid Lemo och Christinestad verkställdes under hans befäl, och hans både tapperhet och beräkning förtjäna beundran, ehuru följden av dessa landstigningar icke motsvarade förhoppningarna. Ifrån Christinestad tågade Vegesach till Lappfjärden, där han slog general Tschepeleff. Men då finska armén, oaktat sina segrar, måste retirera, och sedan Vegesach blivit sårad vid Orrawais, återkallades han och ställdes till rätta, för det han verkställt den senare landstigningen vid ett annat, tjänligare ställe, än där han fått befallning. Han blev likväl av regimentsförändringen frälst från det ådömda fästningsstraffet. Han erböd sig att anföra expeditionen till Ratan, men hans anbud avslogs.

Sedan han tillbragt ett par år i skötet av sin familj, tågade han ut i kriget mot Napoleon och Norge, där han vann nya lagrar. Efter krigets slut befanns hans lön otillräcklig för en stor familj och hans skulder blevo alltmera tryckande, så att han slutligen, för att icke förlora sina medborgerliga frihet, slutade sitt liv genom frivillig hunger.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]