[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Teckning: Erik den Helige]
[Erik den Helige]
[Ur Svensk Kungadrapa O. J. Hedner Kyrkoherde]

[topp]


ERIK DEN HELIGE (?-1160)


[topp]

Erik den Helige

Bland de romantiska gestalterna från Sveriges medeltid, står Erik den Helige strålande i glansen av en helgongloria, vilken ick ens den stränga historien utplånat ur hans enskilda liv. Hela hans levnad, liksom hans död, utgöra karakteristiska drag av den tidens fromma och ridderliga tänkesätt.

Jedvard Bonde, förtäljer man, var den förste Svenske man, som besökte Christi grav såsom korsriddare. Han upphöjdes vid hemkomsten till jarl, och förmälde sig med Blotsvens dotter Cecilia. Deras son Erik blev redan 1150 av Uppsvearna utkorad till deras konung, emedan han förvärvat sig ett sådant rykte för dygd och hjältemod, att han ansågs såsom den skickligaste.

Sverker den gamla regerade ännu i Östergötland, och Erik, långt ifrån att avundas eller störa hans regering, besökte honom på sin eriksgata i all kärlek och frändsämja. Likaledes visade han intet missnöje, då Östgötarna efter den gamle valde hans son Karl till sin konung 1155.

Konung Erik fullbordade och invigde, biträdd av biskop Henrik, Uppsala domkyrka. I allmänhet var han nitisk för och frikostig emot kyrkan, i vars sköte den tidens bildning var nedlagd, och av vilken man ännu icke lärt att frukta alla de hierarkiska stämplingar, som sedermera bragte hela det katolska väldet i Sverige på fall. De enkla formerna av lagskipningen voro snart och lätt ordnade, då konungen själv var mån om rättvisan. Han förbättrade lagboken och tillade en hel balk till de förra, nämligen Kyrkobalken. Helige Eriks lag gällde också sedan länge i Sverige. Man berättar om honom det ädla och oegennyttiga draget, att då bönderna erbjödo honom höge skatt, han bad dem behålla sitt.

I själva tidens anda låg en böjelse till korståg, en håg att vinna ära i striden för den kristna religionen; och då Erik även av fadren ärvt denna håg, beslöt han att uttåga såsom en Kristi kämpe och riddare till Finland, vars hedniska innebyggare ofta överfallit och oroat Svenskarna. Biskop Henrik uppmanade honom i synnerhet till detta tåg och beredde sig att själv medfölja, för att förkunna kristendomen för dess djärva och hårdsinnade fiender.

Den Svenska flottan avseglade från Kungshamn 1156 och landade vid Åbo. Konung Erik hade på förhand underrättat Finnarna om sin ankomst och förelagt dem såsom villkor för freden, att de skulle underkasta sig hans välde och antaga Kristi lära. Men Finnarna hade församlat en mäktig krigshär, för att försvara sitt vilda land och sina hedniska seder.

Striden blev blodig. Manfallet var stort på båda sidor. Slutligen behöll dock den Svenska krigshären överhand, och de Finnar, som icke stupade, måste begiva sig på flykten. Då konung Erik blickade över valplatsen, utgjöt han,

"fördenskull att så många själar hava här gått den osaliga evigheten, de där kunnat frälsas, om de annammat kristen tro."

Ryktet om konungens mildhet och människokärlek utbredde sig i landet och lockade slutligen även hans fiender till honom, så att efter segren landet gav sig under hans lydnad och folket lät döpa sig.

Sedan konungen kvarlämnat biskopen, återvände han hem.

Fyra år därefter, 1160, den 18 Maj, själva Kristi himmelsfärdsdagen, befann han sig vid gudstjänsten i Uppsala domkyrka. Det kom då underrättelse, att en fientlig styrka visade sig på Fyrisvall. Konungen lät icke avbryta sin andakt.

"Låten mig först fullända detta!" sade han.

Det var en Dansk prins, Magnus Henriksson, som på mödernet räknade sina anor från Svenska konungahuset, vilken gjorde anspråk på Svenska tronen och så oförmodat lyckats inkomma i landet, ända fram till då varande huvudstaden.

Efter gudstjänstens slut, fattade den fromme konungen sina vapen och gick med de få vänner, som voro närvarande, att möta fienden. Han kämpade tappert, men blev slutligen övermannad och halshuggen.

Legenden berättar många underverk vid hans grav, och i själva Uppsala förvaras hans namn i många minnen. Hans reliker äro nedlagda i ett silverskrin i domkyrkan.

Erik den Heliges gemål var prinsessan Christina av Danmark. Deras söner voro Filip och Knut. Den senare, som i yngre åren, efter sin faders död, måste söka en tillflyktsort i Hälsingland och Norge, återkom sedermera till sin fädernetron. Tvenne döttrar, Margareta och Catarina, blevo förmälda i Norge.


[topp]

Svensk Kungadrapa
O. J. Hedner Kyrkoherde

Strof 200-206 (av Kungadrapans 3228 strofer)

Erik Jedvardsson, som helig kallas, kom på tron härnäst,
Ehuru konung, var han snarlik katolikers präst,
Sig lägger allan vinn om den katolska kyrkan här,
Fastän uppå det egna sätt som påvekyrkan lär.

Ett helighetens skimmer vilar över Erik, martyr,
Som dock påminner om personer i ett äventyr.
I flera strider för sin helga tro han livet vågar,
Ty för katolska kristenheten dennes hjärta lågar.

Först konung Erik bjöd här i landet lag och rätt att hållas
Samt röjde undan den olägenhet, som därav vållas,
Att kvinnan icke ägde rätt att såsom mannen ärva.
Han icke tillät herreman den ringe att fördärva.

Till sist vi finna honom uti kamp med Finlands finnar,
Det är ej minst det ärofulla, om man det besinnar,
Att de då voro hedningar, som hyllade den läran
Om Jumola och trolleri, som inger oss förfäran.

Om Erikes sista slut berättar så för oss legenden,
Att när i kyrkan vid en gudstjänst denna led till änden,
Så vaktar Magnus Henriksson på kungen vid utgången
Samt därpå mördar honom sedan han har blivit fången.

"Erikus Sanctus", han så kallades på språk latin,
Och vilar i Uppsaladômen i ett silverskrin;
Där har han legat, helgonet, i 800 år,
Och bakom högaltaret ännu silverskrinet står.

Du svenske man och kvinna, som det minne ännu har,
Från dina fäders tid och ifrån gråa forntidsdar,
Betänk att Helge Erik är en symbol för vår nation!
Han mer än andra kämpat har för kristna tron.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]