[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Ulrika Fredrika Pasch (1735-1796)

Det var ett arv, det anlag, som satte penseln i Ulrika Fredrika Paschs hand. Hennes far var porträttmålare, och farfadern hade varit ämbetsmålare. Under Karl XI tycktes det, som en svensk artistskola ville uppblomstra; men då Karl XII offrade fäderneslandets inre välstånd åt ärans fantastiska vålnader, förföll konsten, emedan den icke blott saknade uppmuntran, utan även utkomst. Ulrikas fader Lorenz Pasch d.ä., saknade alltmera tillfällen till förtjänst, råkade i den djupaste fattigdom och blev änkling med trenne barn. Sonen, Lorenz Pasch d.y., ehuru utan andra tillgångar än sin konst, begav sig utrikes, för att söka sitt bröd. Ulrika, den äldsta dottern, flyttade till sin avlidne mosters man, en guldsmed Stafhäll, som icke saknade konstsinne. Ulrika förestod hans hus med den utmärktaste skicklighet och trohet; men hon behövde också understödja den torftige fadren. Hon hade kopierat åtskilliga porträtter i sina föräldrars hus, och till och med vågat måla ett par originaler. Nu avmålade hon de kungliga porträtterna ifrån Gustaf den förste, och porträtterade därefter enskilda. De medel hon förvärvade användes till fadrens underhåll. Hon arbetade för ett ovanligt billigt pris, men hennes flit var så mycket ihärdigare. Hennes inkomster ökades och hon njöt den glädjen, som endast fattigdomen kan äga, men som ger den mången gång ett värde framför själva rikedomen, nämligen att genom egna uppoffringar och ansträngning köpa sig lyckan att utgöra ett ömt föräldrahjärtas hugsvalelse. Sedan Ulrika begravit sin fader, ägnade hon sin ömhet och sitt understöd åt systern. Hennes flit fann alltid tid, och hon var så belåten och tillfredställde i den enformiga kretsen av sitt hushåll och sin målning, att det just anmärkes, huru under tio år den ena dagen fullkomligt liknade den andra, och de bägge systrarna, ehuru levde knappt, likväl njöto inre lugn och sällhet. Brodren Lorenz hemkom från sina utrikes resor, och därefter förenade sig de trenne syskonen till ett hushåll. Ulrika njöt nu rättelser och undervisning av sin bror, så att hennes arbeten betydligt förbättrades. Den innerligaste tillgivenhet förenade den lilla familjen, och det var i synnerhet Ulrika, som sammanhöll den. Då Lorenz som målade porträtter för hovet och de förnäma, ledsnade vid det enformiga arbetet med galoner, spetsar och fransar, som hörde till den tidens dräkter, förmådde Ulrika honom att i vila och sällskap söka återhämta sina krafter. Han följde hennes råd, och då han återvände till sitt arbete, voro just de svåra och mödosamma sakerna målade av hennes outtröttliga hand. Denna kvinnas förmåga att aldrig förlora tålamodet, aldrig tröttna, ägde hon i hög grad. Man sökte åt henne vinna, en pension, men det misslyckades, utan att hon yttrade det ringaste missnöje däröver. Hon ökade aldrig det låga pris hon en gång för alla satt på sina porträtter. Lika noggrann och ordentlig i hushållet, som vid pallettryck, som framför allt och i allt stämplade hennes själ och hennes väsende. Hon hade ett odlat förstånd och ett fint omdöme. Med den kloka hushållning, som hon inrättat, kunde hon bereda sig medel att vara hjälpsam och bistå de nödlidande, ehuru hon sökte dölja sin hjälpsamhet. Hon var icke vacker, men vid första anblicken ingav hon aktning samt ägde ett intagande behag och ett gott tycke. Hennes blygsamhet var så stor, att icke ens hennes bror kunde förmå henne att sätta ett högre värde på sina arbeten, och i detta enda fall voro syskonen av olika tankar. Hon hade uppnått sextie års ålder, då hennes hälsa försvagades, ehuru hon bibehöll hela sinnets styrka och den inre fridens glädje till sin sista stund.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]