[text- och diktarkivet]
[tillbaks]
[Jo, jo, det går så!]

Jo, jo, det går så!

text: Anna Maria Lenngren

Jo, jo, det går så!

En gammal slug och välment tant
för unga Doris säkrast fant,
att ifrån världen henne föra
och från så mången ung galant,
som kunde hennes dygd förstöra.
Hon sade: "Doris, allt för ett
jag söker blott ditt eget bästa,
jag dig hos mig en fristad gett,
på det dig ingen karl må fresta.
Bliv vid din spinnrock, kära barn,
så flyr du ondskans snöda garn."
Hon gjorde så, den stackars ungen,
i början mera glad än tvungen;
hon spann och nöjdes med sin lott ...
Men när en tid till ända gått,
och ledsnan börjat henne smitta,
så ville hon - för ro skull blott -
ibland en stund i fönstret titta.
Hur visste hon, att Astrilds skott
just där dess hjärta skulle hitta?
Men detta lilla sluga djur,
i harm för gamla tants förmaning,
där ställt en ungersven på lur,
till flickans noga efterspaning,
som levde inom denna bur.
Att se och utav längtan brinna
vår ömma älsklings öde var;
det honom uti hjärtat skar
att fängslet otillgängligt finna.
Och samma oro Doris bar.
Hon ren betraktat denna karl
i fönstret ganska många gånger;
och började att bliva ånger,
vid denna gummans hårda lag.
"Hör moster," sade hon en dag,
"ni karlar alltför grymt beskrivit;
jag nyss har en av detta slag
igenom fönstret varse blivit:
men han ej skäl till fruktan givit;
tvärtom, han ..." - "Vad," skrek gumman till,
"du säger det, ack, arma flicka!
Att dig bedra, det är till pricka
allt vad som denna junkern vill." -
"Nej, moster," hördes Doris svara,
"han ger så ömma ögonkast,
hur kan han ha så mycket last!
Jag har väl lust med honom tala ..." -
"Det skall," skrek gumman, "aldrig ske,
han blott med dig vill driva spe,
det får du sedan dyrt betala:
men, tro mig, jag från denna stund
skall regeln dikt från dörren stänga;
den vispen skall sig hit ej tränga,
som brukar satans ilskna fund."
Snart moster det i verket ställde;
men Doris mera ivrig blev:
och medan gumman regeln smällde
mamsell igenom fönstret klev.

            *

Den, som vill tärnors dygd bevara,
bör mera klokt än strängt förfara.
Vad tjäna lås och nycklar till,
när flickan genom fönstret vill?
(1781)

[topp]
[text- och diktarkivet]
[tillbaks]