| Blendasägnen
Ur Bilder ur svenska folklifvet. Teckning efter original av B. Nordenberg (1822-1902). Text: Johan August Berg (1818-1902) |
| Då alla svenska kvinnor nu äga lika arvsrätt med sina bröder, men därjämte höra av sina mödrar, att den tid ej är fjärran, då de vid arvsdelning blott räknades för halva människor, kan man väl antaga, att de förvånade fråga: Vadan kom oss detta! Och svaret bliver: Från Värends brudfärder kunna alla Sveriges kvinnor räkna sina arvsanspråk. Hade den lyckliga brud, vi här se tåga oss förbi i sin ridderliga dräkt, ej haft amazontappra förfäder å mödernesidan, så hade till äventyrs bruden i de övriga landskaperna ännu ansetts tillhöra en lägre människosläkt, än sin egen köttslige broder. Man ser i själva de triumferande anletsdragen, att vår värendsbrud känner sin jämnlikhet inför lag med det manliga släktet. |
| Vid en av våra riksförsamlingar uppstod den frågan: Skall Värend tvingas under Sveriges allmänna ärvdabalk, eller bör ej Värends arvslag bliva hela Sveriges? Och sanningen tog denna gång, vad den annars, tyvärr, ej alltid gör, ut sin rätt, och mannen erkände, att tiden äntligen var inne, att hon, som, hugstor i försakelsen, delar hans bekymmer och lindrar hans mödor, borde befrias från det förtryck, som urgammal orättvisa pålagt och höjas i det yttre till det människovärde, vartill hon, ofta framför själva den lagstiftande mannen, är berättigad. |
| Anledningen till värendskvinnornas forna företrädesrätt stödjer sig på den märkvärdiga tilldragelse, vilken, som en sägen, ännu kvarlever i varje koja i det stolta häradet. Varje kvinna vet där att berätta, det hon räknar sina anor från de modiga kvinnor, som i farans stund räddade hembygden och fäderneslandet från fiendens härjande anfall. |
| Det var dock ej första gången de deltagit i bardalekar. Svärden fördes ej av ovana händer. Albertus Kranzius m. fl. förtälja, att "kvinnorna allaredan många ridderliga gärningar gjort." Men när ägde den tilldragelse rum, som Blendasägnen omförmäler? Därpå ha de lärde givit de mest skiftande svar. |
| Vi tro, att, när Blekinge i 9:de eller 10:de seklet ryckts från Sverige, en kvinnohär försvarat Värend emot den segersälle fienden, och att, förrän Sigfrid ännu döpte Värend, kvinnorna vunnit sin jämnlika arvsrätt till lön för sin tapperhet, då deras män och bröder ännu kämpade eller till största delen redan stupat under Blekinges försvar, vilket misslyckades. |
| Utan att vidare inlåta oss i historiska undersökningar, vilka ej här hava sin plats, berätta vi den märkliga sägnen så, som den på själva orten förtäljes. Blenda är anförerskan för den sällsynta fribytareskaran. De komma väpnade, men förklara, att de ej anse sig kunna våga en strid, utan antaga det gjorda fredsanbudet, under villkor att få bliva de danska kämparnas makor. Kungen väljer Blenda, och var kämpe utkorar sin maka. Var och en undfägnar nu sin brudgumme, tills denne, mätt och drucken, insomnar med huvudet i brudens knä. Nu viftar Blenda med en näsduk till tecken, att stunden var inne. Och en var mördar sin man - och landet var frälst. Som man vet, förtäljes berättelsen med olika drag. Så berättas den i Blädinge, själva skådeplatsen för blodbadet, och medvetandet hos folket är väl av större vikt, än vetandet i historien. |
| Sånger ur "En majdag i Värend". |
| Marsch
text: Carl Wilhelm Böttiger |
| Svensk bonde är född till svensk soldat,
lik´ gott vad han eljest må heta: att Sverige kan falla är bara prat, vi alla svenskar det veta; men söker du lycka och frid och ro, så sök dem i bondens lugna bo! |
| Och kommer fienden i vårt land,
då ställer bonden bort plogen: då tar han lian uti sin hand och yxan han slipar i skogen; men vad han då hugger och vad han skär, helt visst det blodiga skördar är. |
| Svensk odalbonde är man för sig,
han fruktar sin Gud - eljest ingen. Och lita på honom! han sviker ej dig, hur växla för övrigt må tingen. Med gammaldags tro i sitt svenska bröst, han vördar sin Gud och sin konungs röst. |
| Märtas visa.
text: Carl Wilhelm Böttiger |
| I Sverige ligger en skogig trakt,
och Värend månde den heta: en gång i fordom - så är det sagt - bröt dansken in, skall ni veta. Men hur det gick honom, vet båd´ ni och jag, och skogens fåglar de sjunga än i dag, de sjunga, drilla: trill-trill-rill-ri-ri, trill-rill-ri-ri, om flickorna uti Värend. |
| Och Värends namn det är vitt berömt:
vi värja oss, när det gäller. Den konsten gossarna än ej glömt, och flickorna intet heller. Vi ärva lika, så gick det år från år; och skogens fåglar de sjunga varje vår, de sjunga, drilla: trill-trill-rill-ri-ri, trill-rill-ri-ri, om flickorna uti Värend. |
| Och född i Värend jag själv ju är,
fälttecknet bär jag om livet; och ofta läsa i bok jag plär, vad om oss däkor står skrivet. Ja, mången gång, när jag från min spinnrock slapp, jag sjöng i skogen med fåglarna i kapp. jag sjöng och drillade: trill-rill-ri-ri, trill-rill-ri-ri, om flickorna uti Värend. |
| melodin klockarfars visa i midi format |
| Klockarfars visa
text: C. W. Böttiger och J.W. Bäckström musik: Folkmelodi |
| Klockarfar, han skall nu allting bestyra,
lära barnen, att två och två det är fyra, utan honom man kan ej lära att stava, utan honom man kan ej folket begrava. |
| Föds ett barn, så frågas: vad skall det heta?
"Gå till klockarn, han måste allting ju veta." Om ett par sig i äkta ståndet begiver, är det klockarn som bröllopsverserna skriver. |
| Får med sjukdom för sina synder man sota:
"gå till klockarn, han skall dig nog kunna bota." Om processer och annat otyg man äger: "gå till klockarn och hör dig för vad han säger." |
| Han skall ock veta råd för alla slags sorger:
ympa barn skall han kunna samt spela orger. Det är han, som skall hålla handbok åt prästen, och vid gravöl är det han, som får resten. |
| Varje söndag skall predikstolen han damma.
Klockare och klokare är detsamma. Han i läsa skall känna nyaste moden. Lugga barn skall han på lancastermetoden. |
| Han åt prosten skall väga tiondesmöret,
bakpå schäsen åka med till förhöret; prost och kaplan han söka skall att förlika, och vid mässfall det händer han får predika. |
| Ingenting, nej, intet får han försumma:
dör en gubbe, så tröstar klockarn hans gumma. Han skall föra an båd´ dansen och leken, och vid bordet är det han som skär steken. |
| Han skall vara med från början till slutet;
skall det skjutas, så släpper klockarn till krutet. Han skall vara en hjälp för gamla och unga, och framför allt skall han vara grym till att sjunga. |
| Överallt så är klockarn framme och råder,
får man tandvärk, skall han på tummen slå åder. Men i dag så är hans helaste ärend´ att lyckönska er silverstjärnor i Värend. |