[Symamsellerna] | [Om en dödsfarlig idé att bygga en enskild teater]

Midi Scans of Player Piano Music Rolls (1)

Midi Scans of Player Piano Music Rolls (2)

88-note jazz piano rolls

Luciano´s Piano Bar

   

The Piano Bar

melodin i midiformat
Dagens visa 2003 juni 7

La Paloma
text och musik: Sebastián Yradier

Cuando salí de la Habana
¡Valgame Dios!
Nadie me ha visto salir
Si no fuí yo.
Y una linda Guachinanga
S'allá voy yo,
Que se vino tras de mi,
Que sí señor.

Si a tu ventana llega
Una Paloma,
Tratala con cariño
Que es mi persona.
Cuentala tus amores,
Bien de mi vida,
Coronala de flores
Que es cosa mia.
Ay! chinita que sí!
Ay! que dame tu amor!
Ay! que ven te conmigo,
Chinita, adonde vivo yo!


El dia nos casemos
¡Valgame Dios!
En la semana que hay ir
Me hace reir
Desde la Yglesia juntitos,
Que sí señor,
Nos hiremos à dormir,
Allá voy yo.

Si a tu ventana llega
Una Paloma,
Tratala con cariño
Que es mi persona.
Cuentala tus amores,
Bien de mi vida,
Coronala de flores
Que es cosa mia.
Ay! chinita que sí!
Ay! que dame tu amor!
Ay! que ven te conmigo,
Chinita, adonde vivo yo!


Cuando el curita nos seche
La bendicion
En la Yglesia Catedral
Allá voy yo
Yo te daré la manita
Con mucho amor
Y el cura dos hisopazos
Que sí señor

Si a tu ventana llega
Una Paloma,
Tratala con cariño
Que es mi persona.
Cuentala tus amores,
Bien de mi vida,
Coronala de flores
Que es cosa mia.
Ay! chinita que sí!
Ay! que dame tu amor!
Ay! que ven te conmigo,
Chinita, adonde vivo yo!


Cuando haya pasado tiempo
¡Valgame Dios!
De que estemos casaditos
Pues sí señor,
Lo menos tendremos siete
Y que furor!
O quince guachinanguitos
Allá voy yo

Si a tu ventana llega
Una Paloma,
Tratala con cariño
Que es mi persona.
Cuentala tus amores,
Bien de mi vida,
Coronala de flores
Que es cosa mia.
Ay! chinita que sí!
Ay! que dame tu amor!
Ay! que ven te conmigo,
Chinita, adonde vivo yo!

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Symamsellerna]

[Om en dödsfarlig idé att bygga en enskild teater]
DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 juni 7
Mauritz Cramær dog i början av november det händelserika 1848. I Söndagsbladets runa kunde läsas att "Symamsellernas författare begivit sig till den andra världen för att inte mera i denna vara herr Blanche till besvär".

Symamsellerna, ett realistiskt och mustigt folklustspel med bra miljö och roliga kupletter spelades tjugofem välbesatta föreställningar i följd under Mauritz Cramærs dödsår - 1848.

Märkt av sjukdomen vågade Mauritz Cramær själv se en av de sista föreställningarna och höra publikens bifall.

Tio år tidigare hade han som bokhållare blivit anklagad för förskingring, men blivit frikänd då det visade sig att felet var en slarvig notering i bokföringen.

Men den ökända polismästaren Hultberg missade inte chansen att plåga de stackars stockholmare som befanns sig av någon anledning i polishuset.

Mauritz Cramær var inget undantag. Och en följd av orättvisor och övervåld, blev han bitter till sinnes.

Under de sista åren av sitt liv fick han träda fram som författare till pjäser som sattes upp på Stockholms teatrar.

En av Mauritz Cramærs visor lever fortfarande. Den hörs ofta på kalas. Kaffevisan, en visa där det är tillåtet att ändra i texten efter behag.

Av allt det goda som man förtär  ingår i komedin Femhundra riksdaler banko, uppförd på Mindre teatern våren 1846.

Fredrik Deland, teaterdirektören, skådespelaren, vännen, besökte teaterförfattaren på sjukhuset.

Per Anders Fogelström skriver om Mauritz Cramær på några sidor i Komikern - Roman om en teaterfamilj (Deland).

Kaffevisan har med säkerhet sjungits på något kalas i kväll någonstans i Sveriges avlånga land.

Den svenska visan lever och mår bra!

Kaffevisan
melodin i midi format

Mamsellerna 

ur skådespelet Symamsellerna 

text: Mauritz Cramær (1818-1848)
melodi: När månen vandrar 

Vi skulle ansedda bli som noll, 
Om det ej vore för fyrken: 
Men nu vi spela en huvudroll 
I alla möjliga yrken. 
Vem åstadkommer väl så´na under, 
Som trolla fram och förtrolla kunder? - 
Mamsellerna! 

Till källarmästarens stora risk 
Konditoriet sig pöser; 
Ty har det blott innanför sin disk 
Små intressanta polköser, 
Man strömmar dit för att frukostera, 
Och dricka soda ... och kurtisera 
Mamsellerna! 

När sprätten söker små äventyr, 
Då tar han bums en kalender, 
Uppletar någon, som linne syr, 
Än hit, än dit han sig vänder. 
Hans skjortförråd sig alltjämnt föröker 
Ty överallt han i söm försöker 
Mamsellerna! 

Hur bråttom Sundborg och Leja ha 
Till jul med lull-lull-trafiken, 
Det syns på expositionerna ... 
Men - - vem slår huvu´t på spiken? - 
"Fixerat" ha de väl priser flera. 
Men till på köpet man får fixera 
Mamsellerna! 

När Guerra slutat sin kavalkad, 
Varmed han fängslade massan, 
Han galopperade från vår stad 
Med flere tusen i kassan ... 
Men varmed skördade han på kuppen - 
Och säg - vem firades mest vid truppen? 
Mamsellerna! 

Om vi ej funnes, gick allt på tok, 
Och industrien blev mager; 
Vi betet ä´ på patronens krok, 
Varmed sin guldfisk han drager. 
Vem månne väl hans kredit förgyller, 
Och säg, vem tror ni hans kassa fyller? 
Mamsellerna! 

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 jun 07

LÄNK

Läs mer om Anders Lindeberg

Anders Lindeberg
ur MINNEN af svenskt författarlif 1840-1860
Adolf Bonnier, 1878
text: Emilie Flygare-Carlén

Huru ofta höra vi ej yttras om någon person: "Han lever för sin idé!" Men huru sällan är ej detta i själva verket händelsen.

Huru helt annorlunda blev ej Lindebergs första idé omhuldad och bevarad från glömskans damm! För andras ögon kunde det ibland se ut som om han övergivit målet och uppgivit striden, men inför hans egna ögon levde det i oförminskad skönhet och trohet.

Året är 1834.

En penna kan vara ett farligt vapen var som helst, men en politisk penna är naturligtvis den farligaste, emedan den har till sitt förfogande en bestämd övertygelse och till sitt stöd ett faktum, ty utom dessa båda viktiga vilopunkter, skulle så kallade "politiska anfall" lätt råka att komma ned i den litteraturdy, där skandalen tvättar sitt linne utan att någonsin få det rent.

Utan alla kommentarier återvända vi således till teaterfrågan, som under alla tider och nu allra mest låg och grodde i Lindebergs både sinne, hjärta och huvud. Han hade kommit in i det studium då tålamodet brutit sina fjättrar, och det heta blodet, om än för en högst liten tid, erövrat väldet. Denna period begagnade han att till Justitie-ombudsmannen ingiva en skrift: "Upplysningar rörande kungliga teatern", vilken skrift, tillagd till hans föregående bittra anfall, ansågs så förgriplig, att dess författare anklagades för majestätsbrott. Hovrätten dömde honom till döden och högsta domstolen stadfäste utslaget.

Det oerhörda uppseende, som inom hela landet, från palats till koja, väcktes av denna process, var så mäktigt, att den obetydligaste tidning genast skulle funnit sin oundvikliga undergång om den ej kunnat fylla sina spalter, icke blott med vad Stockholmstidningarna reproducerade, utan även med en mängd mer och mindre trovärdiga gissningar angående processens nästa fas.

Denna kom, och meddelade att konungen förändrat dödstraffet till tre års fängelse å fästning.

Nu tänkte man sig att ett allmänt jubel borde utbryta. Men sådan blev icke händelsen. En hel hop människor, vilka, sedan de gissat sig trötta hit och dit, och under ett slags vild feberhänförelse på varjehanda sätt fört buller över det oerhörda i så väl anklagelsen som domen, blevo ändå nu liksom litet modstulna, pratande högt om idel inconseqvenser, och om huru märkvärdigt det ändå, ifall olyckan ägt rum, skulle ha varit att få läsa om på vad sätt en författare som Lindeberg skulle ha betett sig vid själva katastrofen. Säkert förträffligt, ty, efter allt vad man hört av hans försvarsskrift, var han just en sådan karaktär, som i alla tider med heder kunnat omtalas såsom bevis på huru en man under slika omständigheter kan möta döden. Och ett sådant bevis ... Ja, ja. Man behöver väl icke tala om allt vad man tänker!

Största delen av människorna erfor en lättnad, som åter satte ned den nervösa spänningen, och tackade Gud att, orsaken måtte varit vilken som helst, man längre slapp att vänta det värsta. Men en tredje avdelning retades till storm därför, att då domen skulle rättas den icke rättades så fullständigt att hela saken med detsamma tog slut. Och allt detta buller i landet, vilket återljöd upp till huvudstaden, tog ingen ända förr än Stockholmstidningarna plötsligt förkunnade en ny fas i saken. Då utbrast jublet ända i sky!

Lindeberg hade avslagit den erbjudna nåden.

I en skrift till överståthållareämbetet förklarade han sig ej kunna ingå på en förändring som han ej begärt, och önskade endast bliva underrättad om när han skulle dö. Ifall det icke på något sätt stred emot hans lagliga rätt, skulle han likväl önska att avrättningen uppskötes två månader till hans födelsedag den 8 november.

Naturligtvis växte han nu till en hjälte, vars namn var på alla människors läppar. Gissningarnas ström fördubblades ... Vad skulle härnäst ske!

Den 8 november, hans födelsedag, blev verkligen utsatt till domens verkställighet, dock fanns icke en tänkande människa, som trodde på allvaret därav.

Men att återkomma till den märkvärdiga epokens återstående, av hela landet räknade dagar, då den 20 oktober kom och löste alla svårigheter. Det var en oändligt lycklig idé att fira årsdagen av konungens ankomst till Sverige för 25 år sedan genom att skänka allmän amnesti åt alla dem, vilka sedan 1810 blivit dömda för politiska förbrytelser eller högmålsbrott. Lika lugn som Lindeberg inträtt i fängelset gick han därifrån.

"Nu", sade en av hans vänner till honom, "är väl idén om den enskilda teatern för alltid lagd på hyllan."

Lindeberg smålog, sitt eget tunga, allvarliga småleende. "Den frågan", svarade han, "har länge legat inbäddad i dimman. men nu ser jag den fört i morgonsolen." Man betraktade honom med förvåning. Han blev ej förstådd.

Vi voro komna till det för den gamle vännen märkvärdiga året 1842 och till början av mars månad.

Det fanns ej en människa som kände honom, som ej delade hans triumf då dagen var inne för första grundstenens nedläggande till Nya teatern.

"Skulle han icke ändå sträva sig till målet", sade man, "skulle han icke visa både allmänheten och vederbörande, att då en man, en man i ordets fullaste bemärkelse, har haft en hög och rättvis idé, han ej släpper den, huru länge det än må draga ut med dess utförande".

Åtta månader hade ej tilländagått från grundläggningen, då det otroligaste verk, just till den bestämda tiden, hade trätt i verklighet. Den fattige litteratörens varma fantasi stod fullklädd i ler och sten.

Nu ropade man på underverk. Nu var Lindebergs andra popularitetsperiod på sin högsta spets.

Sanden i Lindebergs timglas hade runnit många timmar efter jubeldagen den 1 november 1842 och efter den dag, då han sista gången utgick från den byggnad, där han aldrig trampade ett stolt steg, då på den 12 december 1849 i timglaset stannade vid en viss timme.

Det var döden som smög sig in och vände glaset, och han tog med sig på återvägen en ande som gjort sin pilgrimsfärd på jorden utan att knappt en fläck av dess stoft lådit vid den.

När det långa sorgtåget nalkades kyrkogårdsporten från Storgatan, möttes det av en vagn med förridare. Det var konung Oscars. Låtande det världsliga majestätet vika för dödens, omgivet av den böljande folkmassan, gav konungen ett tecken att stanna, lutade sig fram och gjorde synbart en fråga. I detsamma svajade prestavens långa flor framför vagnen, och då kistan blev synlig, blottade konung Oscar med en ädel, hög, allvarlig rörelse sitt huvud: utan tvivel en fridhälsning till honom, som nu gick att intaga det rum där jordens alla, små och stora, strider tystna.

Ännu en vacker kunglig handling blev en triumf för honom, som med så stora offer skapade det nya dramatiska templet. När det, underbart att tänka, blev en kunglig teater, lät Karl XV det porträtt, som Stjernström till ett värdigt minne av mästaren uppsatt över ridåvalvet, i ro få sitta kvar och nedblicka på vad väl Lindeberg aldrig tänkt sig att få se.

Huru ofta, då jag går över Ladugårdslands kyrkogård, ser jag ej åt den ensliga bädden nära porten vid Artillerigatan! På en liten enkel sten med ett järnkors står namnet

Anders Lindeberg

[topp]

LÄNK

Läs mer om Anders Lindeberg

Lindeberg - hyllad i egenskap av
ädel frihetskämpe för
sånggudinnorna.
1 november 1842
text: Onkel Adam

Med endast minnen qvar från bättre tider
Och sorgens kval i bleka anletsdrag
De svenska sångmör under många strider,
I landsflykt irrat, se´n ett undantag
Af magten påbjöds vara allmän lag.
Till hemmet dit de vänas suckar trängde
Förblevo vägarne dock envist stängde

Men nu de hulda sångmör glädtigt dansa
In i sitt fosterhem tillbaks igen.
Se, friska rosor deras lockar kransa,
Och ögats blåa himlar stråla än.
En fristad öppnas ... välkomsthymnen klingar,
Och nordens genius deröfver svingar

Och du - du kämpe av en jernfast vilja,
En man, som aldrig från sin bana gått,
Fast svårt det varit vän från ovän skilja,
Der afvoghetens hamn i vägen stått -
Vid målet njut af den triumf du nått!
Snart till din kronas mångbesjungna lager
Slå nya rotskott ut i ärans dager.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]