[Sansculottgeneralen Hanriot - Sansculottevisan]
syntpop |
Ray Charles |
Ray Charles karaokesajt Ctrl-F sök Ray |
|
LÄNK: DAGENS VISA: 2003 juni 11 Penny Lane |
Beatles Links |
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]
[Sansculottgeneralen Hanriot - Sansculottevisan]
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
Charlotte Corday (wiki) |
Charlotte Corday |
Charlotte Cordayif you hear a step upon
your stair tonight if you see a shadow in the candle light it's only your imagination leading you astray see her for a moment then she'll slip away the ghost of Charlotte Corday she wanders down the hallway
in a long black dress and lingers by the fireplace like a faint caress just what it is that brings her here no man alive can say see her for a moment then she melts away the ghost of Charlotte Corday stars in the window like a panoply
covering everything river of night stars in the window see them shining for anyone else, anyone else the clock ticks in the dark and now
the night is still the air is like a murmur on the window sill all at once there's someone there that only you can see seeking the forgiveness that will set her free the wind has taken away the words she wanted to say the sky is now turning gray the dawn is turning away the ghost of Charlotte Corday |
[topp] | [till dagens visa 2002]
| Dagens visa 2001 juni 11 |
|
Sansculottgeneralen Hanriot
text: G. Lenontre svensk text: A. Börtzell
M:me Savouré, vars man var föreståndare för en berömd pension vid Rue de la Clef, genomgick år 1793 en förskräcklig oro. I grannhuset hade kort förut en främling slagit sig ned - främling i kvarteret, förstås -, vars rykte hastigt växt. Han hette Francois Hanriot. Det var en liten man med rödlätt, slätrakat ansikte, blinkande ögonbryn och sluttande panna; en nervös kramp kom med vissa mellanrum hans kinder att lägga sig i veck, och hans vanligtvis dova röst kunde emellanåt låta som åskdunder. Ehuru man icke visste, varifrån han kom, hade man sig likväl bekant, att han frestat en mängd yrken: först korgosse, kyrkvaktare till och med, sedan betjänt hos en parlamentsprokurator, M:e Formé vid Rue de l´Observance; det fanns folk, som påstod sig hava sett honom sälja snapsar; därefter hade han sprungit omkring på marknader, släpande på ett stånd med trikåvaror. Han påstods ha deltagit i amerikanska fälttåget under Lafayette. Man hade känt honom såsom bokhållare vid barriärerna, och det gick ett rykte, att han till och med anlagt en liten eldsvåda på sitt tjänsterum för att undgå en granskning. I januari 1793 levde han på sina räntor, och det var då, han slog sig ned vid Rue de la Clef, till stor glädje för patrioterna i sektionen, vilken var Sansculotternas. En sägen, som han icke vederlade, tillskrev honom en roll vid septembermorden. "Hanriot, densamme som sönderslet prinsessan de Lamballes inälvor" Det sades även, att han angivit sin mor, vadan hans smickrare kallade honom Brutus, vilket då för tiden var högsta potensen av beröm. M:me Savouré var så mycket mera orolig för detta grannskap, som Hanriot, vilken träget deltog i sektionens sammanträden, där framställde anstötliga förslag: en tanke, som han icke släppte, var att beskatta de förmögna, "att besöka dem med en skattesedel i ena handen och en pistol i den andra" Den forne snapsförsäljaren hade dessutom beslutat att rensa sektionen från alla aristokratiska emblem, och då fasaden till Savourés anstalt var prydd med en rad byster av antikens gudar och namnkunniga romare, hade han en natt inträngt i huset i spetsen för ett band kamrater för att borttaga dessa antirevolutionära bilder. Några dagar senare fick han i sitt huvud, att han skulle ålägga M:me Savouré att låta sina elever äta middag ute på gatan. Broderskapsmåltider voro på modet vid denna tidpunkt; uppfinningen var Prudhommes. "På varje gata bör ett bord dukas, där alla medborgare slå sig ned och förbrödra sig; var och en bör, om han så kan, medföra sin maträtt; den som icke har något med sig skall dela med sin granne. Alla maträtter böra blandas om varandra, så att ingen förtär sin egen utan sin broders..." Förslaget föreföll sublimt; dock måhända icke för M:me Savouré, som, alldenstund hon bodde i ett fattigt kvarter, skulle förse alla, som bodde vid gatan, med bordservis och mat. Kärleksmåltiden i och för sig bekymrade henne icke synnerligen; det som oroade henne var, att medborgarna, hennes bröder, kunde falla på den idéen att även dela hennes bordsilver. Hon drog sig ur knipan som en påhittig husmor: sedan duken blivit lagd på bordet, fann varje bordsgäst vid utsatt tid framför sig ett stycke bröd, en bit ost och en kronärtskocka - en matsedel som uteslöt användandet av gafflar och skedar. Hanriot var tillfredställd. Han var en man, för vilken man måste ha vissa konsiderationer, ty han hade blivit en avgud för kvarterets tvätterskor, vilkas inflytande vid valet förskaffat honom kaptensgrad vid ett av sektionens kompanier. Bland alla de omstörtningar, pariserpöbeln i blindo företog sig, var ingen för densamma mera dunkel än den, som ägde rum den 2 juni 1793. Efteråt blev det bekant, att Konventet den dagen, under trycket av folket i vapen, till Pariser-kommunen som bete utlämnat tjugonio av sina mest vältaliga, förståndigaste och värst hånade medlemmar: men man kan tryggt försäkra, att icke en enda av de åttiotusen figuranterna begrep ett dugg av hela trasslet. De allra mest skarpsinniga blevo yra i huvudet. "Vad betyder allt detta? Var äro drivfjädrarna? Vad vill man? "Flertalet i Paris eftersträvar intet annat än att få veta, vad det bör göra". Medborgarna åtlydde trummans och larmklockans kallelse, samlades vid kompanifanan framför kaptenens port, intog rättning, började med vänstra foten och marscherade beslutsamt, utan att veta varthän eller varför. Den 31 maj trodde Observatorie-bataljonen sig deltaga i en generalmönstring med nationalgardet; Saluhalssbataljonen inbillade sig, att det var fråga om att få en taxa på födoämnen och att "för all framtid slå ned skattehydran" Mailsektionen stängde in sig i Palais-Royal, fast besluten att försvara sig till sista man mot sektionen Saint-Antoine, som skyndat fram på krigsfot; ett blodbad var överhängande, då någon kom på den idén, att man skulle förklara sig, innan kanonaden började, och man såg Mail-kaptenen förlora medvetandet av förtrytelse, då han erfor, att hans kompani "betraktades som rojalistiskt". Dessa missförstånd slutade med omfamningar, uppslagna vinfat, långdanser och fackeltåg; parisarnas öppenhjärtliga, glada humör kom upphovsmännen att tappa koncepterna. Men den 2 juni skrattade man knappast. Vädret var härligt, verkstäderna stängda, och familjerna stodo alltifrån morgonen på butiktrösklarna för att se på upploppet. Åttiotusen man trängdes omkring Konventet; Karusellplatsen, kajerna, Tuileries-trädgården, Revolutions-platsen och broarna gnistrade av bajonetter: där stodo nationalgardister från Saint-Germain, från Melun, från Courbevoie; det fanns tre tusen artillerister och sextiotre kanoner; ugnar för att glödga kulor eldades vid början av Champs-Élysées; där fanns också marseljare och Rosenthals´ tyska legion; alla voro okunniga om, att de stodo där som ett hot mot Konventet, men väl enstämmigt övertygade om att man fört dit dem för att skydda detsamma. I Församlingen råder stor oro. Skall man giva vika för trycket av bajonetterna och besluta de moderatas arrestering? Vem kommenderar upprorsarméen? Det vet man icke. Vem har varit nog djärv att föra ihop den omkring Konventet? Ingen kan säga det. Man tänker på möjligheten av ett misstag, man hoppas att det beväpnade folket skall skingras vid ett ord från sina representanter; och under tystnad stiga de deputerade ned från sina platser: där komma de, barhuvade gå de genom Tuileriernas försalar med högtidliga steg. Processionen kommer ut i stora ingången: i spetsen går Hérault de Séchelles, en prydlig, välväxt karl och den ende som har huvudet betäckt "till tecken av sorg". På gårdarna, i det muntra solskenet, blänka gevären, skimra uniformerna, glänsa kanonerna, och en ängslig tystnad uppstår; mångas hjärtan klappa, då medlemmarna av den skräckinjagande församling, vars namn verkar skrämmande på Europa, villrådiga skrida fram mot truppernas täta led; många tänka på den morgonstund den 10 augusti, då konungen, kommande även han från just samma palats, vemodig passerade sin sista revy. Vändande sig om mot truppen visa alla på den okände generalen och fråga: "Vem är det?" Ingen kände den lille slätrakade, prydlige, rödlätte mannen med de blinkande ögonen, som trots broderierna och panaschen hade en lustspelets Frontins oförskämda betjäntutseende. Då de återkommit till sessionssalen, uppläste en sekreterare förteckningen på de tjugonio deputerade, som skulle proskriberas; Konventet voterade och utlämnade med sänkta huvuden de mest frejdade av sina ledamöter, en Vergniaud, en Barbaroux, en Buzot, en Louvet, hela denna förnämliga Gironde, som föddes till härlighet samma dag som friheten... Under det att de deputerade i aggande bedrövelse åhörde uppläsningen av proskriptionsdekretet, drev generalen, inför vilken nationalrepresentationen givit vika, sin oblyghet ända därhän, påstås det, att gå till Församlingens restaurang och låta servera sig ett glas vin. Många fingo icke förrän där höra hans namn: det var Hanriot, två dagar förut simpel kapten, som Kommunen beklätt med generalbefälet över pariserarméen. När han fått visshet om sin seger, lämnade Hanriot helt kallblodigt palatset, steg till häst och satte sig åter i spetsen för sina trupper, som med klingande spel begåvo sig tillbaka till sina sektioner. Tvätterskorna och garvarna vid Rue de la Clef hyllade generalen: ingen enda, icke ens han själv, hade en aning om, att denne lustigkurre utfört en den mest fruktansvärda revolution och tillfogat friheten ett dråpslag, "vilket Frankrike i all evighet skall begråta". Man minnes, hur Hanriots utnämning till generalbefälhavare för den beväpnade styrkan i Paris gick till. Denne man, till en början betjänt, bortkörd av sitt husbondefolk för otrohet, därefter soldat i de till kolonierna avsända trupperna, sedan bokhållare vid barriärerna, hade skaffat sig anhängare genom deklamationer mot Lafayette, under vilken han tjänat i Amerika. Den 10 augusti förtalade han befälhavaren för sektionen Jardin-des-Plantes, den hederlige medborgaren Lafont d. ä. Då förtalet föranledde, att befälet fråntogs denne, lät han sansculotterna utnämna sig till kommendant för sektionen, som då antog det vackra namnet sansculotternas. Den 31 maj utropade upprorsmännen honom till general, men detta skedde allenast i och för den helgerånande överrumpling, som skulle skända nationalrepresentationen. Slutligen blev det nödvändigt att utnämna en general med en mera säker ställning. Raffet blev hans medtävlare. Det, som då inträffade i sektionerna, hos Jakobinerna och Kommunen, är bekant: huruledes man infann sig i församlingarna, huruledes man uppgjorde proskriptionslistor över dem, som hade mod att uttala sig för hans medtävlare och vilka man kallade Raffetörer, huruledes Kommunen lät anställa nya omröstningar, ehuru de första voro giltiga, ända tills dess att Hanriot blev vald. Men det, som man icke var man vet, är att Raffet blev nödsakad att fly. En månad senare emottog Hanriot sin av krigsministern undertecknade fullmakt som brigadgeneral. Den 19 september, två månader senare, utnämnes Hanriot till divisionsgeneral. Hanriot förfogade alltså över en talrik armé - måhända etthundratrettiotusen man, och muntergöken från Rue de la Clef var Frankrikes mäktigaste man. Sansculotter. Här erbjuder sig ett lämpligt tillfälle att påpeka, huru man på ett ganska besynnerligt sätt misstager sig i fråga om ursprunget till denna demokratiska benämning: en sansculott var ingalunda, såsom man skulle kunna tro, en på ett mindre passande sätt klädd man, utan ordet betecknade, i motsats till sprättarna, vilkas ben voro som gjutna i omsorgsfullt spända strumpor, arbetarna, som buro långbyxor av linne eller parkum, vilka räckte ända till fotknölarna och täckte skorna. Före 1792 avskydde man långbyxor; de voro sinnebilden för råhet, för grovarbetare och för självsvåld. I berättelserna från landsorten om terroristbanden, som kommo det goda folket att darra, omtalas deras ovårdade skägg, stora sablar, röda mössor och - långbyxor: långbyxorna väckte lika stor fasa som skäggen och sablarna. En sansculott var alltså en man med långbyxor, och härom var Hanriot ingalunda okunnig; hans garderob innehöll två par sådana: det ena av randig nankin och det andra av röd linneväv. Dessa eftergifter oaktat, hade han sina bakdantare: hans levnadssätt betraktades av vissa ögon såsom mindre renhårigt och ansågs stinka aristokrat. Man förebrådde emellertid generalen, att han höll sig med loge på Republikens teater och Opéra-Comique, en loge i första radens fond med sex platser, som han, i ventôse, år II, hyrt på ett år för ett belopp av 2,000 livres. Generalen fann ett nöje i att genomströva Paris på en häst, vilken, som man väl kan tro, icke var av fullblod. Dessa ridturer hade, med anledning av hans hängivenhet för den omutlige, förskaffat honom öknamnet Robespierres boricka; att rida är för övrigt en lyx, som i avundsjuka infanteristers ögon är oförenlig med jämlikhet och ådrog den kommenderande generalen varningar, sådana som den nedanstående, vilken efter hans död återfanns bland hans papper: "Som rättskaffens sansculott vill jag säga dig, att de rykten,
som äro i omlopp beträffande dig, vinna tilltro. Den allmänna
meningen börjar klandra dig. Det är också tillräckligt
att nämna vad som ger anledning därtill för att råda
bot, för att du får gå från din befattning på
samma sätt som alla andra, vilka haft befattningar efter den 14 juli
1789. Man är rasande på dina epåletterade adjutanter,
på deras oförskämdhet, på ditt nya hus, på
ditt sätt att tilltala hela världen, på ditt sätt
att se viktig ut, då du kommer med ditt följe; med ett ord:
du misshagar till och med dem, som i Allmänna Säkerhetskommittén
svurit att beskydda dig. Jag ser din tid lida till slut. Rädda ditt
huvud, om du kan.
Till och med tvätterskorna vid Rue de la Clef blevo kallsinniga; och som de icke förstodo sig på att förställa sig, fick en kollektiv kärleksbiljett till deras egen Hanriot följande lydelse: "Robespierres ynkrygg till drabant. Det passar dig just att komma med dina vackra fraser, att vi som goda republikaner skola försaka allt. Kan du vänja oss vid att icke äta, att icke tvätta det linne du bär i likhet med alla de lumpna deputerade, som icke sakna någonting och kalla sig republikaner och sansculotter. Vi kunna lika väl bliva bitna av en hynda, som vi blivit det av en hund; du tråkar ut oss med dina order, men vi veta vad vi hava att hålla oss till. Låt bli att ständigt låta dina fångknektar misshandla oss, ty det kan hända, att du får dig en dans tillsammans med alla Robespierrister och hans gemena band, som låter mörda alla våra barn och låter oss dö av hunger. Medborgarinnorna-tvätterskorna i Faubourg Saint-Marceau. Det ovan återgivna fullmakten för Hanriot ger en fullkomlig bild av hans offentliga liv: det är ett tomt intet; det innefattar allenast två dagar, den 2 juni 1793 och den 9 thermidor, år II. Den nionde thermidor år II Luften var sedan en vecka tillbaka brännande och kvav; den av feberglöd, skräck och sinnesrörelse överhettade staden kokade i det oblidkeliga solskenet; "det knakade i möbler och paneler, dörrar och fönster sprucko sönder, grönsakerna halstrades i trädgårdarna", och om man följer dagen, den 9:e - icke i böckerna, utan i den ännu nästan outforskade massan arkivhandlingar, får man det intrycket, att det överansträngda, fräsande, blodsprängda Paris plötsligt fått ett anfall av ursinnigt vanvett. Vid tvåtiden kommer general Hanriot till sin bostad vid Rue du Martroi: förrummet är fullt av genom tilldragelserna mycket upphetsade sansculotter. En piket kavalleri i förening med kanoniärer, de ryktbara kanoniärerna från den 2 juni, beskydda kommunalhuset. Under det att generalen orerar i sin salong, infinner sig tre orderöverförare från Allmänna Säkerhetskommittén, medborgarna Héron, Pillé och Rigogne: de emottages med skrän, men Héron knuffar sig fram, låter armbågarna spela, närmar sig Hanriot och meddelar honom mitt i oväsendet den häktningsorder, han medför. Generalen ryter, alldeles ursinnig, och kallar sina officerare till hjälp: - Jag befaller er att på fläcken döda den där skurken! I dag skall här bli en andra 31 maj, och trehundra bovar, som sitta i Konventet, skola utrotas... Med tonen hos en sultan skriker han, pekande på kommitténs sändemän: - Stick ned dem, stick ned dem alla! Varenda en! Laga att jag genast blir dem kvitt! Adjutanterna draga blankt, och en vild strid uppstår. Men Hanriot kommer på andra tankar: han föredrar att skicka Héron och hans följeslagare till giljotinen och låter släpa bort dem. Raglande, med brinnande kinder och barhuvad beger sig generalen ned på torget, kliver upp på hästen och sätter av i galopp utefter gatan, före eskorten. Klockan fem håller han tal för mängden på Place du Palais-Égalité. Han är ensam, talar, skriker och gestikulerar. Hanriot fortsätter till Luxembourg-palatset, skrikande: - Gå löst på gendarmerna! Man ser honom vid Palais de Justice i spetsen för en kavalleriskvadron, utslungande befallningar till alla mötande truppavdelningar "att rista upp magen på gendarmerna". Först klockan tio på aftonen uppträder han åter på Grève-platsen; kommunalhuset är upplyst; han går åter upp till generalrådet, där han hyllas; han går åter ned, och där är han, ånyo galopperande på de förskrämda gatorna, eftersatt av en gendarm och en municipalofficer; han bär sig åt som en dåre, slår omkring sig med en pistol, skriker: - Döda! döda! Rista upp magen på gendarmerna! Och vanvettet fortfar ända tills det alltsedan morgonen hotande ovädret brister lös: luften avkyles, regnet faller, en avslappning inträder, och nationalgardet återgår till sina kvarter... Vem kan väl säga, vilket inflytande dessa vattendroppar utövat på världshistorien? Då gendarmen Coffinhal märkte, att spelet var förlorat, grep han, ursinnig, Hanriot i kragen och slängde ned honom från tredje våningen i Hôtel de Ville på en liten gård, där han klockan ett på eftermiddagen påföljande dag återfanns av gendarmerna Charpentier och Laporte, mörbultad, blodig och slö. Klockan sex på aftonen avfördes han från Conciergeriet till giljotinen: man hade placerat honom i kärran n:r 2. Robespierre och Dumas hade hedrats med att komma i kärran n:r 1. Hanriot var gräslig att skåda: pannan var uppfläkt, det högra ögat hängde ned på kinden, ansiktet var nedblodat, skjorta och kläder sönderrivna: han var överhöljd med smuts från kloaken, där han tillbragt natten... Hundratusen människor tjöto av förtjusning, då de sågo hans huvud falla. När Robespierre huvud rullade ned, ropade en kvinnoröst, en av tvätterskorna vid Rue de la Clef, under den uppkomna tystnaden: Da capo! |
Sansculottevisa |
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |