En svensk, som skriver för svenskarna
(1889)

Onkel Adam

(Carl Anton Wetterbergh)

text: Harald Wieselgren

Ur: I gamla dagar och i våra
småskrifter af Harald Wieselgren,
Beijers bokförlag, 1900

"En svensk, som skriver för svenskarna" - så kallar Onkel Adam sig själv i förordet till sina samlade skrifter. "Jag kände mig liksom tvingad att göra folkets massa till min förtrogna" - fortsätter han - "i allt det goda, glada eller smärtsamma, mitt hjärta kände."

Och han fick sina förtrogna bland alla åldrar och bland alla klasser; han slutade med barnen, sedan "konstidealets höjande" tagit ifrån honom den publik, som fann i tendensromanen "en låg avart av poesien" och i Onkel Adams romaner alster av en dilettantmässig teknik, dimmig fantasi och statsekonomiska funderingar. Snillet och hjärtat kände dessa läsare icke igen; men de funnos där ändå, genomsyrande hela vardagsdegen.

Det var kärleken, som först satt pennan i den enslige läkarens hand, det var kärleken som där höll den kvar, under bifallets dagar som under nedsättandets - och glömskans. Men varma hjärtan slå för den gamle, över allt i Sverige, tacksamma sinnen glömma ej hans goda gåvor, och dödsbudet manade åter i förgrunden hans livsverk och hans person.

Carl Anton Wetterbergh var född i Jönköping den 6 juni 1804. Hans far var tjänsteman i Göta hovrätt - slutligen hovrättsråd - med vittra intressen och egendomligt åskådningssätt, en anhängare av Galls och Lavaters läror om vägen till människokännedom. Sonen uppfostrades utan skoltvång, efter faderns grundsatser; "uppfostran var" skriver sonen på gamla dagar, "om man så vill, besynnerlig, om icke den vanliga, som nedtrycker all självtanke, vore ännu besynnerligare." Före sitt adertonde år blev emellertid gossen student i Lund och höll på med juridiska studier, när han efter några terminer fick brev från fadern att oförutsedda förluster betagit honom förmåga att hjälpa sonen vidare. Nu sporrades den unges energi. Han for som informator än till den ena, än till den andra landsändan och vann genom sin personlighet tilltro och bistånd. Men från juridiken vände han sig till naturvetenskapliga studier, när tiden fick nyttjas för hans egen räkning, och - efter nio studentår blev Wetterbergh medicine kandidat.

I kamratkretsen hade han redan då väckt uppmärksamhet för sin förmåga att berätta. En afton i "studentföreningen" i Lund vann han genom en karakteristisk "bondhistoria" den något äldre nationskamraten P. Wieselgrens synnerliga bifall, och denne, som då förestod estetiska lärostolen och föreläste över "Sveriges sköna litteratur", uppmanade honom att utveckla en så rik begåvning. När de medicinska studierna ej långt därefter fört Wetterbergh till Stockholm, försökte han också, mest för roskull, om hans pennas alster skulle kunna taga sig ut i tryck. Men kommenderingar inom fältläkarekåren och som koleraläkare togo, jämte exemenstjänstgöring och vad därtill hörde, hans tid snart uteslutande i anspråk. Som licentiat kämpade han mot koleran i Jönköping, redan som kandidat hade han haft läkareförordnande i Norrland och Småland; 1835-37 var han bruksläkare på Finspång och utnämndes sistnämnda år till regementsläkare i Jämtland, med bostad i Östersund, där han efter några år valdes till ordförande i municipalstyrelsen.

Wetterbergh hade under Finspångsvistelsen fäst sig en brud och i Jämtland med henne satt bo. När dödsängeln härjat det nya hemmet och dödsbud från båda makarnas fädernehem nära samtidigt nått upp till dem i ensligheten, då var det, som "onkel Adam" föddes. Doktorn ville förströ sin hjärtanskär, som tyngdes av sorgen. Så fattade han pennan och skrev sina första "Genremålningar". En bekant i Stockholm, som fått del av dem, förde dem till pressens "erkänt främste", till Aftonbladet, vars redaktör icke allenast införde de sända utan i brev till författaren anhöll om ytterligare bidrag. Så fick allmänheten göra "Onkel Adams" bekantskap i maj 1841.

Den långa riksdagen höll just på att sluta, "tidens frågor" skulle ännu en tid få vänta på svar. Det var bördens och penningens rätt och makt, det var folkuppfostran, det var fattigvård, det var fångvård - det var "läseri", det var prästbildning, det var kvinnans ställning - ja, det var mycket mer som i detta skede rörde sig inom svenska sinnen. Vad under då, att doktorn där uppe i Jämtland, som ingen kände lät "Onkel Adam" måla tavlor ur livet, vilka på sitt sätt togo till orda i tidens frågor. Han satte en idé i mitten och byggde en berättelse däromkring - liksom man sätter en stång i mitten och bygger en sädesstack däromkring, så skriver han själv ett årtionde senare. Berättelsen var frisk, vardagslivet speglades däri - idéen, som stack upp, var ädel, människovänlig, fosterländsk.

Redan 1842 utkommo "genretavlorna" i bokform; stora och små berättelser följde sedan årligen intill slutet av 1850-talet, Onkel Adam vart allas vän och frände. Som representant av "folksägnens vitterhetsart" inregistrerades han av sin gamle vän i "Sveriges sköna litteratur". "Tendensromanen" - säger P. Wieselgren - "behöver ej söka behaga genom utstyrseln. Där de dramatiskt grupperade scenerna äro i sig en didaktik i ämnen, på vilka tiden tänker, där kan språket gärna äga den äldsta epikens enkelhet." Och tiden tänkte med Onkel Adams personnager, tänkte på samhällets orättvisor, på småfolkets umbäranden och de storas överflöd, på "penningar och arbete", på "hat och kärlek", tänkte i "paralleller", grät vid "Grindstugan" och skrattade i "Skråköping".

Den nyutnämnde fångvårdschefen, Emil von Troil, anställde den människovänlige läkaren och skriftställaren som sitt medicinska biträde hösten 1845 och lät honom följande året åtfölja sig på inspektionsresor. Wetterbergh, som för denna anställning lämnat Jämtland och bosatt sig i huvudstaden, vann under tiden transport till första livgrenadierna i Östergötland och drog med dem "i fält", 1848 till Skåne, 1849-50 till Slesvig, där svenska trupper den tiden fingo göra polistjänst. Under en följd av år bosatt på landet nära Norrköping, sökte Wetterbergh i förening med både Adolf Fredrik Lindblad och Otto Lindblad att bringa en ny folkvisa till heders, och hans vackra sånger gingo med tonsättarnas musik ut över landet. Han diktade både för den indelte soldaten, som han hjärtligt höll av, och för beväringen, både för pigan och drängen vid slåttern, ja Wetterbergh diktade "blad ur Katarina Månsdotters minnesbok", en liten samling lyrik, som kommer folkvisan ganska nära. Men i prosadikten blev han allt bredare, på samma gång han repeterade sina personer. Så gick tiden, och Wetterbergh trodde sig upptäcka att hans tid var ute. "Jag har visserligen aldrig beräknat" - skriver han i sina "Efemerider" 1858 - "att mina verk skulle bli särdeles långlivade, men några år ansåg jag ändå möjligt. Sedan jag skrivit dessa några år och sett hur mina litterära barn snarliga gått in i det tysta, nöjde jag mig med en eller annan månads odödlighet, men man blir klokare med var dag man lever; och nu tackar jag allra ödmjukast om de få behålla livet en hel dag." Fyra häften var allt vad "Efemeriderna" tålde vid. Då vände sig den gode onkeln till de små. "Efemeriderna" dogo 1860, provnummer till Linnea kom ut 1861, och under tio år samlade Onkel Adam sina tacksamma och glada små vänner kring sitt månadsblad.

Även för de stora prenumeranternas blad skrev Onkel Adam under en lång följd av år, icke blott under följetongens streck. Så ingrep han i debatten om arbetskompanier och fattigvård, om arméns läkarevård, ja, rent av i härordningsfrågan. Till Ny illustrerad tidning lämnade han några år "Sammanflätade minnen" och andra bidrag, likaså till "Svalan", hans vän Lea´s tidning m. fl.

Han blev fältläkare i andra militärdistriktet 1867, tjänstgjorde som överfältläkare under truppövningarna i Skåne 1871 och erhöll 1874 som pensionerad avsked ur tjänsten. Bosatt i Linköping sedan flera år, skiftade han nu icke mera boplats och åldrades där i frid, vårdad av sin maka. Där avled han efter avtynande och svaghet den 31 januari 1889.

"Samlade skrifter af C. A. Wetterbergh [Onkel Adam]" utgåvos i Örebro i tio band åren 1869-74. De tio banden innehålla dock långt ifrån alla hans noveller och skisser, alldeles icke hans lyriska eller dramatiska diktning, icke hans "Sammanflätade minnen", icke hans "Efemerider" m. m. m. m., men de äro voluminösa nog ändå. En liten samling av de friskaste genretavlorna, de vackraste dikterna och de muntraste småsakerna skulle bilda ett vida lämpligare vehikel för det unga släktets bekantskap med den bortgångne, åttiofemårige, käre onkeln, som för många år sedan slog an hjärtats strängar hos sin svenska samtid, och i årtionden behöll dess öra, när han talade om tidens frågor i scener ur tidens liv.