LÄNKAR

J. H. Kellgren (1751-1795)


Projekt Runeberg
J. H. Kellgren

 
- - -
Företal i Fredmans Epistlar
J. H. Kellgren

 
- - -
Angående påbudet om Snöskottning
 
- - -
De tre gracerna
 
- - -
Den nya skapelsen
 
- - -
Dumboms leverne
 
- - -
Filosofen på landsvägen
 
- - -
Ljusets Fiender

[länkar]

Dagens visa 2002 mars 17
Dumboms leverne
text: J. H. Kellgren
Go herrar, länen ert öra
till salig Dumboms leverne.
Om det ej ledsnar er att höra,
så tör det roa er kanske.

Han föddes, enligt ödets domar,
helt naken hit på jordens ring.
Men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.

I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig.
Vart därför illa sjuk - men kom sig,
och levde sen allt till sin död.

Till karaktären from och god,
var han ej snar att bliva retad,
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.

Det fel han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har,
men detta fel försvann med åren.

Till ingen man han avund bar,
han såg väl ganska snett på alla.
Men det bör man ej lastbart kalla,
ty han var vindögd, stackars karl.

Man även mycket folk hört klandra,
att han dem över axeln sett.
Om det så är, så har det skett
för det han längre vart än andra.

Ett muntert lag han gärna väljde,
men hatade allt fåfängt snack.
Teg nästan alltid när han sväljde,
och sväljde alltid när han drack.

I Par Bricole han aldrig hunnit
bli något särdeles stort ljus.
Ty mestadels man honom funnit
plakat, utav ett enda rus.

Som auktor skrev han kors och tvärs,
höll tal i Gränna, tal i Trosa.
Om någon gång hans vers var prosa,
så var hans prosa aldrig vers.

I stilen var han älskare
utav det tydliga och lätta.
"Ty", sade han, och det med rätta -
"ju simplare, ju enklare."

I Dumboms ungdomstid begav sig
att han predikade en gång,
men hans predikan var ej lång,
ty han vid ingången kom av sig.

En annan skulle blitt förbannat
brydd vid en sådan händelse.
Men Dumbom fann sig ett, tu ,tre,
och slöt precist där som han stannat.

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Också - om ej hans dagbok ljuger -
skall på gästgivargårdarna
i Småland ätas mycket bra,
ifall man matsäck har som duger.

God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur,
och märkligt var det som han sade
en gång om kräftornas natur.

Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."

Teologien höll han på
i tretti år med, vid sin pipa,
men kunde aldrig rätt begripa
vad ingen mänska kan förstå.

I politiken var hans tro,
vad ingen bonde plär förgäta,
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.

Uti moralen kom han fram
med den besynneliga lära,
att det som gör var mänskas skam
kan aldrig göra någons ära.

Som physikus han vågat hysa
en tanka, något djärv kanske
- han trodde ljuset skapt att lysa,
och mänskans öga för att se.

Men som han uti allt for varligt,
så medgav han, försiktigvis,
att ljus för tjuvarna var farligt,
och för en blind av ringa pris.

Hans tanka var - evad man säger
till bördens lovord och försvar -
att den förtjänst en mänska har
är ingen ann, än den hon äger.

En hans finansplan väl förtjänar
att nämnas för sin nyhets skuld.
Den lyder så: "Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld."

Också i methanphysican
var Dumbom en förfärlig bjässe,
ty det var han, som skillnan fann
emellan esse och non esse.

Spörj, forskare, så långt du gitter,
vad residens som själen har.
Det bästa svar blir Dumboms svar:
"Min vän, hon sitter där hon sitter."

I medicin höll Dumbom för,
evad man därom må glosera,
att den helt säkert nytta gör
åt medici om intet flera.

En stor spektaklernas patron,
fann Dumbom, att hos oss som andra
man därvid sällan har att klandra,
förutom pjäsen och aktion.

Man hört hur mången auktor skriker
när minsta fel bestraffning fann.
Men Dumbom tålte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann.

Om han ej sjöng så satans bra,
så kom det mest av den resonen,
(precist som i vår Opera)
att salig Dumbom ej höll tonen.

Men det vari han lyckats bäst
var konsten att ta ut charader,
som man kan se av nästa rader
i svaret till en näsvis präst.

Jag tror, att prästen hette Trälund...
Lik gott!... "Mitt första", sade han,
"är - mitt andra hund". "Minsann",
föll Dumbom in, "ett hela - fähund."

Och i joujou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat.

Att vara gift och vara slav,
höll han för samma i det mesta,
och ibland äktenskap det bästa
det äktenskap, som ej blir av.

Må vem som kan, och vem som vill,
sin flykt åt högre rymder spänna,
den vise Dumboms sats var denna:
"Jag lever helst, när jag är till."

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp -
O vandringsman, "Gnothi seavton".

joujou de Normandie = jo-jo
Gnothi seavton = "Känn dig själv"
inskriften över ingången till oraklet i Delfi.

[topp] | [till dagens visa 2002] | [länkar]

Den nya skapelsen
tryckt i StP (Stockholmsposten) 7/1 1790.

En kortare version, troligen tonsatt av Johan Henric Kellgren själv, är tryckt i "Musikaliskt Tidsfördrif För År 1790".

Dikten anses vara den mest kända av Johan Henric Kellgren.

Källa: Johan Henric Kellgren Skrifter I-II Utgiven av Svenska Akademien.

Dagens visa 2001 mars 17
Noter: den svenska Kärleksvisan,
Knut Brodin,
Westins

Den nya skapelsen
eller
Inbildningens värld

text:
Johan Henric Kellgren

Du, som av Skönhet och Behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
Jag endast dig i världen ser.

Död låg Naturen för mitt öga,
Djupt låg hon för min känsla död -
Kom så en fläkt ifrån det höga,
Och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
En själ i stela massan flöt;
Allt tog ett anletsdrag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt.

Kring rymden nya Himlar sträcktes,
Och Jorden nya skrudar drog,
Och Bildningen och Snillet väcktes,
Och Skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig Himlaburen,
Sig sprungen av en Gudastam,
Och såg de under i Naturen,
Som aldrig Visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
Och glans och rymd och rörelse;
Ej blott i dalens djup det låga,
Och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
De höga Sfärers harmoni;
På berget Änglars harpor hördes
Ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
Skräck omsmög i den skumma dal,
Och lunden viskade om nöjen
Och skogen suckade om kval:

Och vrede var i havets vågor,
Och ömhet uti källans sus,
Och majestät i solens lågor,
Och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
Mod skakade orkanens arm,
Och cedern lyftade en hjässa,
Och blomman öppnade en barm. -

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, Skönhet? - ingen
Förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
Till Himlar utav ljus och väl,
Vad är du? - återbrutna strålar
Av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
Till Skapelsen förtjusning bär;
Och Jorden uppstod till ett Tempel
Där hon Gudomligheten är.

Du, som av Skönhet och Behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
Jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
O evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
Den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
Din röst fick näktergalens sång,
Jag dig i rosens vällukt andas
Och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
Du fyller avgrundar med ljus;
Du öknarne i blomster kläder,
Och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
Och flyr, och söker trängtande,
Och söker genom jord och himlar
Det sälla stoftets Skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
Att öm, och god och glad och mild
Vår högsta dyrkan värdig skattas? -
Då visas Han mig i din bild.

I Kungars Slott, i Hov och Städer,
Jag ser bland tusende blott dig;
Och, när min fot i hyddan träder,
Är du där redan före mig.

Jag gick att Visdoms djupet spörja;
Din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att Hjältars kväden börja;
Men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville Ärans höjder hinna,
Men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville Lyckans skatter finna,
Och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
Jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
Mig blott din tanka unnas mer:
I dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.

[Skillingtryck och gamla visor]
[Visornas hemsida] | [topp]

LÄNKAR

J. H. Kellgren (1751-1795)


Projekt Runeberg
J. H. Kellgren

 
- - -
Företal i Fredmans Epistlar
J. H. Kellgren

 
- - -
Angående påbudet om Snöskottning
 
- - -
De tre gracerna
 
- - -
Den nya skapelsen
 
- - -
Dumboms leverne
 
- - -
Filosofen på landsvägen
 
- - -
Ljusets Fiender



[topp]

Australiansk sajt Real Audio
melodin i midiformat
Dagens visa 2003 mars 17

Caroline
Rossi / Young
Status Quo




If you want to turn me onto
Anything you really want to
Turn me onto your love sweet love

If the night-time is the right time
Anytime of yours is my time
We can find time for love sweet love

Come on sweet Caroline
You're my sweet Caroline
You know I want to take you
I've really got to make you
Come on sweet Caroline
Take my hand together we can rock-n-roll

When I'm thinking of you sleeping
I'm at home alone and weeping
Are you keeping your love sweet love

Do you still care when I'm not there
Do you really wish I was there
Can I come there for love sweet love

Come on sweet Caroline
You're my sweet Caroline
You know I want to take you
I've really got to make you
Come on sweet Caroline
Take my hand together we can rock-n-roll

[till dagens visa 2002]
[till dagens visa 2001]
[länkar]


[topp]


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]