Tidningsflickan
text: A. U. Bååth
Nu viner skarpa vinden,
och kvällen blivit sen,
och gatan ligger öde
i gasens matta sken.
Blott en och annan skyndar
i kylan fort åstad;
hon står där än vid hörnet
och bjuder ut sitt blad.
Liksom en bön det darrar
ur röst, som ropar svag;
femårig, trasklädd flicka
ej slutat än sin dag:
för bladets frihetstankar
och varma känslors brand
ej slantar nog ha fallit
i framsträckt liten hand.
Så mörk står hela raden
av breda höga hus;
i våning efter våning
snart slocknar varje ljus.
På bädden mjuk där inne
kär dottern slumrar gott,
se´n efter aftonbönen
hon sista kyssen fått.
Bakom i nissehuva
står leende John Blund:
nu fröjdas hon och skalkas
i drömmens ljusa stund.
Men tidningsflickan skälver
för kvällens kulna vind,
som tar i tunna kjolen
och stryker frusen kind.
Den vinden nyss har väsnats
på upprört Kattegatt,
där vildsint mellan skären
den fått i skutor fatt.
Kanhända nödrop pressats
fram ur förlistes bröst -
här tonar genom suset
så klagande en röst:
då bladet ut hon bjuder,
hon liksom ber om bröd
åt mor och alla syskon,
som hemma lida nöd.
När sene vandrarn stannat
och köpet försiggått,
då lysa hennes ögon,
som om en skänk hon fått.
Den lilla känner icke
sin egen varas halt:
om mänsklighetens lycka
är tal i ordrik spalt.
Man slår för de förtryckta
ett världshistoriskt slag,
man kräver ljus och värme
åt deras framtidsdag.
Och tidens bästa tankar
hon bjuder ängsligt ut.
Men ingen kund mer kommer
till barn vid blåsig knut.
(Göteborg i mars 1890)
|