| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
|
Ur Hågkomster från hembygden och skolan
Ett prästhus i Småland under senare delen av 1700-talet Juldagen text: Samuel Ödmann (1750-1829) Man gick till sängs och julmorgonen kl. 2 ringdes första gången. Andra gången ringdes kl. 3 och ottesången begyntes kl. 4. Såsom den årstiden sällan var slädföre, samlades socknens ungdom till fots. För varje gård hade man tillagat ett ofanteligt bloss, som kallades "tanne" och bars antänt för [framför] sällskapet att upplysa mörkret. Det var en verkeligt skön syn att omkring kl. 4 se dessa bloss från alla sidor nalkas, åtföljda av muntra kyrkosångare. Vid ankomsten till kyrkan formerades av dessa bloss ett ofanteligt bål. Var och en ökade det med kvarlevan av sitt bloss, så att hela kyrkvallen syntes i full brand. Julottans gudstjänst firades så, att man vid dagens första gryning under kommunionen [nattvardsgången] sjöng: Den signade dag. Aldrig kunde större glädje framlysa vid någon andakt än vid denna psalm. Den kunde endast jämföras med grekiska kyrkans jubel vid påskdagsutropet: Kristus är uppstånden! Efter slutad gudstjänst, kl. 9 f. m., spisades strax middag och man tog med en god middagssömn ersättning för morgonens högtidlighet. Snibbskålarna sträckte sig den dagen även till husets drängar. Julhögtiden tillbragtes sedan med oskyldiga nöjen. Julekalasen inföllo, och allt andades glädje. Vår tids kortspel och valsning utgöra allt. Men forntiden var outtömlig på omskiftande förnöjelser Man såg nästan alla de lekar, som förekomma i den bekanta visan [En förteckning på jullekar, som börjar: Juleklubban, slå på stubben o. s. v.], och många flera, som där icke ingått. Åtskilliga gammaldags dansar omväxlande med pantlekar. Man dansade vid sång, som hade namn av julvisor. Sången bestod ej blott av toner, utan av ord, som förenades med aktion [handling, uppträdande]. Dansarna bestodo mest av ringdansar, vid vilka vissa personer växelvis agerade. Än föreställdes frierier med bifall eller korg, med låtsad enträgenhet och lika låtsad ovilja, som änteligen förvandlades till medlidande; och allt slutades med bröllop, så att omsider hela sällskapet bestod av idel hjonelag. Mången flicka stod där flera resor brud utan någon minsta jalusi [svartsjuka]. Vid melodien av folie d´Espagne dansades en rätt artig ringdans, på det sätt att mankönet immerfort avancerar åt höger och fruntimren åt vänster samt vid vart möte fattar varandra under armen och gör en halv svängning. Denna oupphörliga ordning med synbaraste oordning är icke oangenäm. Man hade ock flera pantomimdansar. T. ex. dansen föreställde en vävnad. Sällskapet delades partals i tu och paren skiftevis emot varandra korsades, än med upphöjda händer över, än med nedfällda huvud under de mötandes händer. Detta föreställde vävstolens skäl [växlande öppningar i ränningen] vid trampningen. Emellan vart par lupo barnen såsom skottspolar. När man vilade, anställdes sittlekar av hundrade förändringar, dels med panter, som alltid förvarades av prostinnan och återlöstes med domens verkställande, ofta sinnrika nog, dels med tillviskade frågor, på vilka den å andra sidan sittande viskade svar utan att känna frågan. Vid detta allt iakttogs den strängaste vård över ungdomens seder. Prosten själv var närvarande långt fram på morgonen, och minnet av hans fordna ungdomsnöjen lyste i hans anletsdrag. |
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |