LÄNK: juli 27 Lina Sandell (3 oktober 1832-27 juli 1903)

Lina Sandell texter

[topp]

Guds händer Du har inga händer utom våra att nå fram till dem som har det svårt, ingen ser ditt ansikte, om inte ljuset från det lyser genom vårt. Du har inga ögon utom våra - genom någons blick du ser oss nu - ingen annan röst än vår att ropa dina barn som övergett ditt hus. Utan dig vi ingenting kan göra bara i den kärlek du oss ger. Var vår röst, vårt öga, våra händer att du själv blir sedd och hörd och trodd. Anonym Ingår i Psalmer och visor 1969

[topp]

[Vildanden]

[Alfred och Alfhilda]

LÄNK: juli 27 Lina Sandell (3 oktober 1832-27 juli 1903)

Lina Sandell texter

melodin i midiformat

Svarta Sarah. text: Lina Sandell melodi: Traditionell Däruppe ingen nöd skall vara och inga tårar, ingen natt. Så sjöng den lilla svarta Sarah, ett fattigt negerbarn så glatt. Där uppe ingen värk skall vara och inga smärtans rop som här. Där får jag se Guds anlet klara och evigt bliva där han är. En gång, en enda gång allena hon hört den vite läraren. Hon hört om blodet som kan rena, hon hört om Jesus barnens vän. Hon hört ock om den nya staden, vars murar heta salighet. Där vill hon ock stå med i raden och lova Gud i evighet. Nu ligger hon på smärtans läger, en usel bädd av hö och strå. Men ack, den klara blicken säger att fröjd i hjärtat bor ändå. Fast utan någon vän vid sidan, fast bädden är så hård och kall, hon ligger där i glad förbidan av vad som ännu komma skall. Hon tänker på de dyra orden hon hört en gång av läraren. Hon tänker på den nya jorden och på den nya himmelen. Däruppe ingen död skall vara, hon sjunger - men allt mera matt, och inget rop och ingen fara och ingen gråt och ingen natt. Allt svagare ännu blir rösten: En gyllne stad - en gyllne stad - och ingen död, och med den trösten hon somnar slutligt in så glad. Nu lockar hon de toner klara ur harpan fram med fröjdfullt mod. Ty se den lilla svarta Sarah är vit och skär i Lammets blod.

melodin i midiformat

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Vildanden]

[Alfred och Alfhilda]

Den Virtuella Vaxboken

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

Dagens visa 2002 juli 27

Vildanden Önskad visa i avdelningen Den Virtuella Vaxboken

text: Johan Bernhard Gauffin musik: Elna Nilsson-Rydman Till nordliga landen vi kommo med våren. I vassen vid stranden som fordom om åren vi byggde vårt bo i kärlek och tro. I vårliga natten vi summo förtroligt i lugnade vatten och hade så roligt, när snart våra små nu följde oss två. Vi funno vår föda i djupet på sanden och ingen att döda oss sökte på stranden, och så uti frid vi levde en tid. En afton vi summo så tysta i säven, och plötsligt förnummo en båt, där i stäven en jägare stod. Han sökte vårt blod. Och se på minuten det blixtrar och brinner. Min make är skjuten, hans hjärteblod rinner. Jag manade då till flykt våra små. Jag kan icke följa, till flykt eder svingen! Jag själv måste dölja den sårade vingen. I djupet jag dök från blixtrar och rök. För mänskan att vakta jag sedan mig lärde. Från gömsler så sakta jag smög mina färde till obebodd ö i villande sjö. En tid fick jag bida sen sökte jag nära. Jag sökte ock vida att finna de kära, men aldrig ändå jag fann mina små. I gråkalla dagar i kusliga kvällen jag ensam nu klagar och minnes de ställen där maken och jag redde boet en dag. Då log mot oss livet, nu skövlas det sköna. Må vem det blir givet att mördaren löna ej straffa så kallt att han mister sitt allt.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 juli 27

Önskad visa i avdelningen Den Virtuella Vaxboken

Alfred och Alfhilda text: Th. F. Nyström Malmö Visförlag (1911) På året artonhundra, ja det var nittitre i kronans tjänst i Stockholm jag skulle mig bege. Jag tog farväl av hemmet och sade till min vän: Kanske du har en annan förrän vi ses igen. Men flickan grät och sade: Nej det får aldrig ske, hur långt du än vill resa, min allra käraste. De orden kom från hjärtat i hennes unga bröst. O stanna du här hemma och skänk mig ro och tröst. Jag reste dock så kom jag till Sveriges huvudstad. Jag glömde snart Alfhilda och levde fri och glad. Två månader därefter så skrev jag henne till. I brevet stod de orden jag här omtala vill. I dag Alfhilda skriver jag ett sista brev till dig. Du söka må en annan och evigt glömma mig. En annan vän jag valt mig för tiden blev så låmg. Därför farväl Alfhilda, farväl för sista gång. Alfhilda fick snart brevet. Hon grät och skrev alltså: Min vän är det din mening, hur skall det mig väl gå? Hur kan jag dig förglömma som trohet svurit har, nej det kan aldrig hända, den sorg för bitter var. Så har du ock här hemma en liten son så rar. För hans skull vill jag bedja till dig hans hulda far. Ack, skriv nu snart tillbaka och skänk mitt hjärta ro, och därmed vill jag ända mitt brev i hopp och tro. Jag läste upp det brevet för alla på kasern, korpraler, artillerister som äro landets värn. Blott spe och skratt då hördes, själv var jag full av hån. Jag gjorde spe av brevet, Alfhilda och min son. Men en kamrat inföll nu som vid min sida stod: Det brevet har den sorgsna väl skrivit med sitt blod. Och du gör synd mot henne som trofast var mot dig. Då kom en tår i ögat på honom och på mig. Jag satte mig att skriva på samma dag ett svar och sände det till henne som hennes bön ju var. Mitt hårda hjärta bankar då jag skrev dessa ord: Du får mig evigt glömma på hela denna jord. Det sägs när hon fick läsa mitt brev så fullt av hån tog hon strax upp ur vaggan sin lille käre son, smög skogsväg ner till insjön. I den hon snart försvann. Det var den tolfte juli. Jag ej det glömma kan. Då hände sig en morgon förrän reveljen ljöd. Då kom ett brev från hemmet, Alfhilda din är död, och du bär största skulden att hon gick ur livet hän så gruvligt har du syndat mot Gud och mot din vän. Jag reste hem, där fann man ett brev vid trädets rot. Jag läste detta brevet så fort jag tog det mot, och uti sista raden hon skrivit dessa ord: För din skull Alfred dör jag, min ende vän på jord. Så gick jag över bergen och ned till insjöns strand. Där flöt ett lik, Gud hjälp mig, jag drog det upp på land, och ögat börjar tåras när som jag därpå såg. Det var Alfhilda och min son som där framför mig låg. Nu vilar hon i graven med barnet på sin arm. Det slumrar ljuvt i döden invid sin moders barm. Men jag går genom världen min sorgetunga gång, och därmed vill jag ända min sorgefulla sång.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm