[Lloyd-visan]

[Axel och Hilda]

[Kärleksbrevet]

[Fattom nu i glasen]



Bye Bye Blackbird

Bye Bye Blackbird text och midi

Bye Bye Blackbird Quick Time

Bye Bye Blackbird text

Bye Bye Blackbird Jukebox Tebordet




[topp]
Lloyd-visan

noter: Visor från Dalarna
Margareta Jonth
Prisma, 1975

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hitkom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga.

Den jägaren är i vårt land väl bekant
På jaktäventyren så många,
I skogar, i dalar, på berg och på brant -
Väl kan han båd´ skjuta och fånga.

I Dalom, de härliga minnenas land
Med skogarna stora och täta.
Där lyster den jägarn med bössan i hand
Sin styrka mot björn-ram att mäta.

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd´kalla,
En ringader björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla.

Med Lloyd i följe på jakten där var
Elg, Utter samt Svensson den arme -
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund hur snar!
O Gud över oss dig förbarme!

Vid ringningen Lloyd till Jan Svensson sad´
"Här skall du stå stilla med hunden";
Men Svensson ej lydde, vad Lloyd honom bad,
Olyckliger blev ock den stunden.

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re´n grävit där hade.
Svagt skymlar i buskarna mer och mer,
Lloyd ögt till bössan nu lade.

O Gud sig förbarme! det small samma stund,
Däråt som Lloyd skjutit, han skådar
Sin dristiga, trogna, dresserade hund -
Den synen ej gott nu bebådar!

"Vad!" säger herr Lloyd, "i all världen jag skjöt
Min hund" - ack! det var mycket värre:
"Se Elg du, jag tror att Jan Svensson jag sköt
Förbarme sig Gud och vår Herre!"

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: "min vän harjag skjutit!"
Och eko i bergen mångdubblat hans röst,
Han fasar för blodet som flutit.

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt,
Nu vill han ej björn skjuta mera.
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
- Vad gjort är, dock ändras ej mera.

Den skjutne Jan Svensson Lloyd hem med sig tar
Och läkaren honom besiktat:
En kula ingången i örat satt kvar.
- Det skottet ej illa var riktat.

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till:
Vad lag bjuder, det vill han lida,
Och änkan, Jan Svensson, han ock hjälpa vill.
Sin dom nu herr Lloyd får avbida.

Av den, nu beskrivna, så sorgliga jakt
Olydnadens följd man kan skåda
Om Svensson stått kvar, som befallts, på sin vakt,
Han ej blivit skjuten i våda.

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår,
Han hjälper, hugsvalar, förlåter.






[topp]

Dagens visa 2003 juli 30

Axel och Hilda
text: J. H. Chronwall (1870-tal)

Bland Värends de sköna, de rika lunder satt
ung Axel med sin Hilda uti en sommarnatt.
Där språkades om kärlek, om forna dagars fröjd
då lyckans sol hon glänste uppå sin middagshöjd.

Den natten för Hilda var lika tung som glad
sin älskade hon smekte, sitt bröst hon sakta lad´
intill hans trogna hjärta och kvad med sorgsen själ:
Farväl I Manhems stränder, min älskade farväl.

Från Norden, från Norden min fader bort mig tar
Till Kaliforniens stränder i morgon bort han far.
Vår kärlek vill han skilja, ty ringa är din börd.
En son som du ej gärna av honom bliver hörd.

Välan, då farväl! Dock må hatet få sin gärd.
En son som jag, vid himlen, är ej din fader värd.
På stranden vill jag sörja, vid havet vill jag dö,
men aldrig vill jag glömma min ädla svenska mö.

På stranden ej länge jag tänker dröja få.
Jag längtar till den himmel där Nordens stjärnor gå.
Där vill jag blicka neder på jorden varje kväll,
och glädjas skall mitt hjärta om Hilda min är säll.

Och vinden han förde ett skepp på blånad våg.
På detta var skön Hilda - i moln snart skeppet låg.
På stranden låg ung Axel och kvad med sorgsen själ:
Farväl, farväl min Hilda, min älskade farväl!

Men Hilda allena satt mången aftonstund
uti sitt nya hemland, där var en lövrik lund.
Där sörjde hon sin älskling, som än i Norden var.
Vi skulle han däruppe allena bliva kvar?

Men jorden och solen de rulla sina klot,
och dubbelt nya öden får mänskan gå emot.
Nu Hildas fader kallar sin dotter till sig in.
Han ligger på sin dödsbädd - förändrat är hans sinn.

Hör Hilda, min dotter, min käraste på jord,
mitt samvet´ börjar vakna för stolthet uti Nord.
Ditt hjärta sorg jag vållat, förkastad Axel är.
Ack, om han dock här vore, jag hade honom kär!

Så talte och lade sig gubben sakta ned.
En vålnad. Än i drömmen hans rörda hjärta sved.
Han dog och ned i graven han lades inom kort,
men övergiven Hilda gick till sin lövsal bort.

På stranden en afton, ej solen bärgad var,
satt ännu sköna Hilda uti sin lövsal kvar.
Hon tänkte på sin Axel, hon suckade hans namn,
och vinden tog det sköna uti sin ambrafamn.

Och näcken han spelte på böljan upp en sång
och framför jungfrun trädde en yngling smärt och lång.
Kom i min famn du sköna, förskjut mig ej jag ber!
Den kärlek som mig hitfört sin bild i himlen ser.

Din Axel, din Axel, han suckade, jag är
från Norden har jag farit, du är mitt hjärta kär.
På Manhems slätter aldrig jag mera trivas kan,
sen turturduvan Hilda ur lunderna försvann.

Kom Axel, kom Axel och vila vid mitt bröst!
En hamn skall här dig givas, du är min enda tröst.
O, Sveland du sköna, du härliga på jord,
Jag vill din ära prisa. Flyg högt du sälla ord!

Och solen den klara på purpurbergen låg
till älskarna i lunden var liten Amor såg.
Hur rosenläppar smektes, hur famntag gåvos där,
vet varje Nordens tärna som en gång varit kär.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Kärleksbrevet]

[Fattom nu i glasen]


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]


[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 juli 30

Kärleksbrevet


Ett brev jag nu vill skriva
Till dig, min vän så kär;
Ej Gud tillåta ville
Att vi skulle träffas här.
De många fläckar, förlåt,
De komma sig av gråt:
Tungt kostar det på att veta,
Att vi blivit skilda åt

Minns du de forna dagar,
Vad sorg vi hade då,
När far och mor och syskon
Förbjödo mig till dig gå?
Vi voro båda små,
Och kunde så litet förstå,
Vi gräto efter varandra,
Då vi måste skiljas så.

Föll i min håg en afton
I gröna lunden gå,
Och tusen stjärnor blänkte
Högt uppå himlen blå
Jag minns det som i går,
Jag daggen strök av ditt hår
Och vad med dig jag talte,
Mig aldrig ur hågen går.

Dina ögon så klara.
Ljuset som lyser där,
De mest hava förvållat
Att du mig blev så kär.
Därnäst ditt hulda tal,
Din röst av näktergal,
Och dina ljuva later
Vållat mig hjärtats kval.

Och din mun - den likna
Vill jag vid fågeln, med list
Satt i buren att locka
Andra fåglar på kvist.
Tänk, om den mun att rå,
Den kyssa i tysthet få!
Ack! Båd´ skogar och strömmar
Skilja mig långt därfrå.

Och dina händer, snälla
Som lärkevingar små,
Att de händerna trycka
Få sakta då och då!
Och så dit lena hull,
Håret, med glans och gull;
När jag det allt betänker,
Bliver jag sorgefull.

Om natten, när jag sover,
Jag drömmer blott om dig,
Och när jag vaknar åter,
Stor längtan är hos mig.
Jag drömde du hos mig var,
Vi voro båda ett par.
Men längtan är det enda,
Jag har från den drömmen kvar.

Ofta i aftonstunder
Bort till vår lund jag gått:
Jag sökte upp det stället,
Där dina fötter trått,
När skall jag få min vän
Från forna dagar igen?
Jag aldrig glömmer henne,
Ack, minns hon mig väl än?

Men våra ovänner alla
Ha fått sin vilja fram.
Nu får de gå och yvas,
Men jag får gå med skam.
Ack, ljuva vännen min,
Min duva fin, min hind,
De falska tungor vållat,
Att du ej blivit min.

Jag orkar mer ej skriva,
God natt, min lilla ros.
Må alla himlens änglar
Dig alltid vara hos.
Farväl min vän så kär,
Jag får ej stanna här,
Jag från dig avsked tager:
Dock, hjärtat blir dig när.


[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 juli 30

noter - Musik kring Mårbacka
Gunnar Turesson,
Värmländska kulturtraditioner del X,
Värmlands Museums Skriftserie nr 23,
1992

Fattom nu i glasen

Upptecknad av Gunnar Turesson,
1924

Fattom nu i glasen,
fuktom en förtorkad själ,
vinbuteljen är ju basen
till vår levnads sanna väl.
Konung Farao i kvavet
damp ju med sin grymma här,
vinet är det röda havet
där vi dränka vårt besvär.

Om en syndaflod fick timma
nu på nytt, men utav vin,
skulle vi som fiskar simma
ej likt Noak bo i skrin.
Ingen skulle stå i fara
att av drunkna få sitt slut,
ty med några klunkar bara
skulle havet torkas ut.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]