DAGENS VISA 24 november 1998

OVÄDERSSÅNG

[text start] | [tillbaks]
melodin i midi format
Elias Sehlstedt har ett eget museum i Sandhamn. Jag ger ordet till en stor författare som hade ett arbete på ön dock inte i sjutton år som vår gemensamma vän, Elias Sehlstedt.
...Historiska minnen: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig. Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn - ett egendomligt litet ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor; utkiken med sina präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå...

Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektorens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben...
Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!

August Strindberg: Sandhamn i storm, Huruledes jag fann Sehlstedt.

----- [tillbaks] -----

OVÄDERSSÅNG

(Sandhamn i Dec.)

De tunga skyar så stolt marschera
I djupa led över skogens bryn
Och silvervingade kullbyttera
De vilseirrande barn ur skyn.
Hur vänligt gnabbas de ej och nicka,
Och tumla om med varann i kapp.
Som snälla sömmerskor glatt de sticka
På jordens täcke med lapp på lapp.

Naturn är vit över hela kroppen
Och himlen pudrar min ö som bäst.
Och domherrn hackar på frusna knoppen,
Och skakar snön av sin röda väst.
Och räven tittar i smyg kring slätten,
Och uven känns på sin gamla ton.
Ur drivan ser jag knappt bajonetten
Av hela gärdsgårdens bataljon.

Men ack! Guds himmel blir mörk som natten,
Jag tror det stundar till världens slut.
Jag ser ej annat än snö och vatten,
Jag hör ej annat än larm och tjut.
Och havet kastar en våg så bitter
Med skum och dån mot sin gamla mur,
Där själv jag raggig med lutan sitter,
En liten sparv i sin fågelbur.

Att sätta bo på gravacca-bergen
Och hundsa jämt av ett knöligt hav,
Det frestar lynnet, det kostar märgen
Det är att mura sin egen grav.
Ur världen skuffad, med salta kosten
Och ej en skymt av en Bacchi bror,
Den bör bo här, som har rövat posten
Och slagit hjäl både far och mor.

Förlåt! men stormen mitt sinne retat,
Och dito Bore på samma vis.
Det finns ej glugg, där han ej har smetat
Sitt gamla murbruk av snö och is.
Min själ bedrövas, sätt undan lutan,
Hon kan få gallsot, min gamle vän.
Jag ser ej mer genom frusna rutan:
Farväl, o värld, tills vi ses igen!

text: Elias Sehlstedt musik: Traditionell





[index] | [topp] | [text start]
[Dan Andersson] | [Elias Sehlstedt]
[Gustaf Fröding] | [Tommy Rådberg]