Epilog vid Kongl. Operans stängning.
text: Ernst Lange
Ditt värf är slut. I kall novembernatt
ditt Patriis Musis tänds i månestrimman.
Ett ljussken flämtar än från scenen matt -
den sista vakten i den sista timman.
Men tyst är sången under brutet tak,
ej Mozart talar mer från violiner
i tredje Gustafs tempel, som med brak
snart sammanstörta skall uti ruiner.
Novemberskyar kasta skuggor på
fasaden och dess åldriga portiker,
men plötsligt höres midnattsklockan slå
och dunklet för ett sällsamt skimmer viker.
Måhända att i marmorsarkofag
på Riddarholmen några nitar sprängdes,
ty en gestalt med "tjusarkungens" drag
ett ögonblick bland pudrat hoffolk trängdes.
Der syns han i sin loge med ädelt skick.
En stark applåd helt nyss gaf bifallssvaret,
när tung ridå mot höjden långsamt gick
och på vår scen det första sångarparet
- Karl Stenborg, fru Olin i parentes -
som glänser än i minnets fjerran riken,
hon uti Thetis´ roll, han i Pelées,
hänförde med sin varma konst publiken.
Och nu tablå! På scenen par om par
uti gavottens tempo sirligt skrida,
och läppar fråga, ögon gifva svar
och epigrammer vexlas, träffa, svida.
Och han, det sköna tidehvarfvets sol,
slår bort i skämt hvar varnings Mene Tekel,
tills skottet smäller ur en lömsk pistol
då går ridån för Gustafs glada sekel.
Men kärnan som han sådde, alstrar rik
och härlig frukt uti vår konsts annaler,
ur dimman stiger smältande musik
från horn och flöjter, stråkar och cymbaler.
Se der Du Puy i krigaruniform!
som Don Juan han väcker bifallsleder,
som Don Juan han väcker bifallsstorm
och Mozarts verk ovansklig glans bereder,
Och Sällström der chevaleresk i skick,
med sydländsk eld i blicken och figuren!
Från sättarkasten han till scenen gick
och gaf oss Fra Diavolo, tillskuren
af romantik, så dyster som en lid
uti en bergstrakt under heta zoner,
demonisk, sällsam, utan själafrid,
i ramen af Aubers parisertoner.
Som bladens sus för qvällens ljumma vind,
som fågelns qvitter, bäckens porl i lunden
så djupt poetiskt sjunger Jenny Lind,
hvars sångkonst är med himmelen förbunden.
Hur vekt är ej Agathas svärmeri,
hvad kraft hos Valentine bland hugenotter!
Se skälmsk och lustig kommer der Marie
bredvid Sulpice i Regementets dotter!
Likt en martyr på sångens tempelgård
Fru Michaëli skrider över tiljan.
Visst ligger vägen törneströdd och hård,
men buren af den fasta konstnärsviljan
hon slipar stämmans dånande metall
och tolkar sorgens tunga melodier
med styrkan hos ett Niagarafall,
med smärtans suck i Verdis elegier.
Hör denna stämma, böjlig hög och stor! -
I sinnets lustar, smälten och förtonen! -
H ö r Olle Strandbergs klingande toner,
men se ej dit, ty gruflig är aktionen!
och så Charlotta, makan - en subrett
som få och nitisk i sin tjenst som ingen.
När hon som Papagena springer lätt,
då, Papagenos klockor, ringen, ringen!
Från fjerran nalkas sakta Lohengrin
i Arnoldsons gestalt af svanen dragen,
och när han skänker sångens ädla vin,
hörs mängden sorla, häpen och betagen.
Fru Stenhammar som Elsa denna scen
på Wagners himlaborna rytmer målar
med konst så äkta, att liksom ett sken
af höjdens renhet öfver henne strålar.
Nu skrattar uppå tiljan en koloss:
det Uddman är som doktor Dulcamara.
Som hans en humor aldrig förr hos oss
med sång och spel sig mäktat sammanspara.
Och Pelle Janzon synes så dernäst -
en Leporello utan motexempel,
och Willman, Klemming - allt som finnes bäst
af ärlig konst uti Gustavi tempel.
Du sångarhärd ifrån en period,
då sol det ännu fanns i håg och sinne,
då konsten var behof - ej blott ett mode,
farväl! du lefva skall i tacksamt minne!
Snart bräcker dagen och lemnar plats
för praktfasader marmorvestibuler -
det ligger våda i ett slikt palats,
ty mycket marmor sångens värme kyler.
|
