Revolutionen
bara ett par byxor ifrån
Med tiden och under intrycket av de sorgliga förhållanden,
som allt mera utvecklade sig i Sverige, mognade hos Adlersparre övertygelsen
om den oundgängliga nödvändigheten av en statsvälvning
såsom det enda medlet att rädda landet från undergång.
Med sin förunderliga övertalningsgåva lyckades han meddela
samma övertygelse åt såväl befäl, som manskap
vid armén och förmå dem att under hans ledning tåga
mot huvudstaden för att sätta revolutionen i verket. Uppgiften
var nu blott att förmå den norske ståthållaren till
att under tiden med sitt krigsfolk hålla sig stilla och ej begagna
sig av svenskarnas avtåg till ett infall i Värmland. För
Adlersparre och hans vänner blev det icke svårt att göra
klart för prinsen, att det verk de förehade noga taget även
var i Danmarks intresse, då ett ombyte av regent i Sverige borde
göra ett slut på krigstillståndet mot Napoleon och därmed
även på fientligheterna mot Danmark. Utan att något egentligt
fördrag blev avslutet, höll Kristian August sig stilla, varför
han från dansk sida fått uppbära en del oförtjänt
tadel. Ingenting utvisar nämligen, att han varit invigd i de planer
angående hans blivande ställning i Sverige, som vid denna tid
väl ännu knappast hunnit mogna hos Adlersparre själv.
Svenskarna voro emellertid oförhindrade att begiva sig på
vägen, fullt och fast beslutna att utföra sitt uppsåt.
I Karlstad, där de en vacker afton ryckte in, befann sig händelsevis
vid tillfället en av de myndiga prostar, vilka i gamla dagar styrde
och ställde i Värmland nästan såsom fylkeskonungar.
Hans namn var Olof Fryxell fader till den frejdade hävdatecknaren
Anders Fryxell och prost i Sunne stora pastorat i Fryksdalen, där
sonen sedermera trädde i hans ställe. Det är samma minnesrika
bygd, som i våra dagar blivit så kär för varje svenskt
sinne genom Selma Lagerlöfs underbara skildringar i Gösta Berlings
saga. Vördig prosten var känd som en myndig kyrkherre av den
gamla stammen, en despot i sitt hus, orubbligt självständig mot
överordnade och självrådig styresman i såväl
andliga som världsliga ting över de vidsträckta och folkrika
församlingar, som blivit satta under hans vård. Av en dylik
gammal hedersman har även Gustaf Fröding givit en dråpligt
levande bild i sin välbekanta dikt Våran prost. I en sak var
vördig prostens övertygelse orubblig, och det var i fråga
om vars mans ovillkorliga plikt att vara all mänsklig ordning underdånig
för Herrans skull och aldrig förgäta, att överheten
icke bar svärdet förgäves. Med sitt klara förstånd
insåg han mycket väl, att kungen var ett dumhuvud, men när
talet började gå om dennes avsättning, befarade han, att
Anjalaförbundets och konungamordets nesliga tider skulle återkomma,
och då voro det bättre att lyda en konung, vars redliga avsikter
till landets väl åtminstone voro höjda över varje
tvivel. Med sådana åsikter kunde han ej undgå att gripas
av en häftig vrede, när han i Karlstad fick kunskap om västra
arméns tilltag mot den av Gud förordnade överheten. Den
myndige själaherdens beslut var snart fattat. Iförd sin prästerliga
ämbetsskrud, ville han begiva sig ned till soldaterna, av vilka många
voro från hans eget pastorat, och i ett dundrande strafftal förehålla
dem det brottsliga i deras förehavande och uppmana dem att återvända
till sina undersåtliga plikter.
Men härvid begav det sig, att den gode prosten den gången
gjort upp räkningen utan värden, eller rättare utan värdinnan,
vilket i detta fall vill säga fru prostinnan. Hon var en mycket förståndig
fru, som av mångårig erfarenhet var fullt övertygad om,
att det icke tjänade någonting till att möta sin herre
och mans oryggliga beslut om föreställningar och beskärmelser.
Men å andra sidan insåg hon lika väl, vad mannen i sin
iver tycktes förgäta, nämligen att han genom sitt företag
endast utsatte sig själv för fara och de sina för obehag,
utan att i minsta mån lyckas uppnå sitt ändamål.
Ett gammalt ordspråk säger, att den, som drager svärdet
mot sin överhet, gör bäst i att kasta bort skidan. Även
om det högst osannolika inträffade, att prostens strafftal gjorde
sådan verkan, att hela hären greps av ånger och ville
återvända till sin plikt, så måste dock var man
inse, att budskapet om deras upproriska förehavande skulle föregå
ryktet om deras ånger, och även om denna senare kunde medföra
tillgift för mången, måste dock det redan igångsatta
upproret i varje fall för de flesta draga med sig sitt lagliga straff,
och krigslagarna voro då ännu mindre än nu i våra
dagar att leka med. Enda följden av prostens uppträdande såsom
bestraffare torde således bliva, att han på ett tämligen
omilt sätt bleve tagen om händer och satt i säkert förvar.
Med klok insikt härom satte prostinnan, som lyckligtvis farit med
till staden, intet motstånd mot prostens avsikt, men tillät
sig endast anmärka, att tiden icke vore väl vald att tala till
soldaterna nu på kvällen, då de voro skingrade kring staden,
utan vore det bättre att vänta till morgonen, då de samlades
till avtåg. Prosten fann invändningen riktig och lade sig att
sova, lugn och trygg i medvetandet om sitt stora beslut. Morgonen kom,
på avstånd hördes trampet av soldaterna, som började
samla sig, och vördig prosten steg upp från sitt läger
för att utföra sin föresats. Men därvid begav det sig,
att när han skulle kläda sig, kunde han icke finna rätt
på sina byxor. Nu säger visserligen Henrik Ibsen, att "man skal
ikke have sine Helgdagsbuxer paa, da man gaaer ud at stride for Idéer".
Men några byxor måste man i alla fall ha, - och vördig
prosten letade, fru prostinnan letade, flickorna på stadskällaren
letade, men det olycksaliga plagget stod icke till att finna. I ivern och
förtreten lär prostafar hava läst ganska okristliga böner,
men under tiden, började trumpeterna att smattra och trummorna av
virvla, truppen tågade av under flygande fanor och klingande spel,
- och först då, när den väl befann sig på ett
tryggande avstånd, kom på något outrannsakligt sätt
det så ivrigt eftersökta klädesplagget till rätta.
Emellertid fortsatte Adlersparre och hans män sitt äventyrliga
tåg. När de väl på sin väg norr om Mälaren
hunnit till Enköping, möttes de av en kurir från Adlercreutz,
som förkunnade, att vad göras skulle var allaredan gjort. Adlersparre
fortsatte likväl sitt tåg i avsikt att trygga revolutionens
frukter och förebygga, att allting blev vid det gamla utan annan ändring
än ombyte av regent, såsom det kungliga enväldets anhängare
ville. Från de nya styresmännens sida gjordes försök
att förmå honom till att med sin här stanna utanför
Stockholm och slå läger vid Haga, men han låtsade icke
förstå meningen, utan ryckte med de sina under ett omätligt
jubel från folkets sida in i huvudstaden.
När Adlercreutz och Adlersparre möttes, gick allt till med
den mest formella, regelrätta artighet. Den förre hälsade
den senare med orden: "Karl Adlercreutz, Finlands hjälte", varpå
denne svarade: "Georg Adlersparre, hela Sveriges hjälte." Vad de båda
var på sitt sätt så högt förtjänte männen
därvid inom sig tänkte, det hava de icke aktat nödigt att
anförtro åt eftervärlden.
|