[text- och diktarkivet]
[tillbaks]
[Madame de StaŽl]
[Citat]

Madame de StaŽl

Madame de StaŽl

Sverige kan räkna sig till ära, att en av världens snillrikaste och namnkunnigaste kvinnor föredragit att intill sin död bära det namn hon genom sitt första äktenskap erhöll, framför både det, med vilket hon blev född och som hennes fader, en utmärkt statsman, frejdat, och det som henne tillkom i hennes senare giftermål. Den odödliga författarinnan till Delphine och Corinna, till betraktelserna över Tyskland och över franska revolutionens förnämsta händelser, och till så många andra litterära alster av en penna, lika djupsinnig som hänförande, - Anna Lovisa Germaine Necker föddes i Paris 1766. Hennes föräldrar voro den ryktbare franske finansministern Jakob Necker och hans hustru, prästdottern Curchodi de Natz, bägge schweizare och protestanter.

Från sin spädaste ålder van att i föräldrarhuset se sig omgiven av allt vad Frankrike hade stort i stat och litteratur, blevo de lysande sällskapskretsarna i bägges högsta sfär det element, varuti endast hon trivdes och själv lyste med fixstjärnans glans hela livet igenom. Sina yppersta gåvor hade naturen slösat på henne i själsförmögenheter, i huvud och hjärta; det var med dem hon förvånade och tjusade världen, icke med kvinnliga behag, dem hon varken ägde i ymnigare mått eller behövde för att väcka beundran och fjättra tillgivenhet. Det enda i hennes yttre som var vackert - och vackert i superlativ grad - var själens spegel, de stora, talande ögonen, ur vilka den blixtrande tanken och den smäktande känslan stundligen skiftesvis framstrålade.

Lycklig blev i sitt frieri Sveriges ambassadör hos hovet i Versailles, Erik Magnus Staël von Holstein. Äktenskapet blev likväl ej länge lyckligt, ehuru den köld som uppstod mellan makarna ej urartade till anstötligheter. Mme Staël - "femina sexu, ingenio vir" - var icke skapad för det husliga livet. När baron Staël efter franska revolutionens utbrott lämnade Frankrike, kvarstannade Mme Staël i Paris och räddade, ofta med livsfara, månget offer undan den blodiga guillotinen.

Erik Magnus Staël von Holstein dog 1802, Sorgen var dock från hustruns sida måttlig.

Allt stort och utomordentligt omfattade friherrinnan Staëls eldiga själ med entusiastisk beundran, och via Bonapartes uppträdande på världsteatern ägnade hon den åt honom i rikt mått; men Napoleon, på vilken all storhet, som ej utgick från honom själv, var en nagel i ögat; som avgudade makten lika mycket som hon friheten.

Napoleon, som i kvinnan aldrig såg annat än ett medel för sina avsikter eller sina nöjen. Mme Staël närmade Napoleon med frågan: vilket fruntimmer han skattade högst. "Den, min fru, som föder de flesta barnen", blev det föraktliga svaret, åsyftande att förödmjuka henne. Från den stunden gjorde inbördes antipati svalget allt större mellan tidevarvets störste man och största kvinna. Hon bekrigade honom med sarkasmer i salongerna, med självständighetsidéer i sina skrifter: Napoleon förföljde henne med förvisningar från Paris först, från Frankrike sedan.

En förvisining från Paris var för Mme Staël en halv dödsdom. Från Paris hade hennes rykte utgått; där fann varje hennes ord tusen genljud och spriddes kring hela världen; där var kretsen samlad av hennes vänner och beundrare; där befanns verkstaden för de politiska välvningar och händelser, i vilka hon kastade sig in med hela livligheten av sin brinnande själ.

Napoleons hat till Mme Staël växte i samma mån som hans makt, och snart fanns för henne ej någon fristad ens i Schweiz - ja! som en förbryterska måste hon söka sin frälsning i en snabb och hemlig flykt från sitt fädernesgods Coppet. Det skedde 1812 över Wien och Moskva, till Petersburg först, till Stockholm sedermera, dit hon medförde sina söner och sin dotter Albertina, vilken slutligen blev gift med den bekante och högaktade statsmannen hertigen af Broglie. I Sverige andades hon ånyo frihetens luft och kände en fläkt av sitt fäderneslands omgivningar i dem som tillhörde det namn hon bar odödliggjort.

Varhelst Mme Staël visade sig, hävdade hon sin rätt som litteraturens drottning, och som sådan både uppträdde och firades hon i Stockholm. För hennes fötter låg icke blott allt vad Sverige hade vittert och lärt; men stat och hov och kyrka tävlade om hennes begåvenhet.

Mme Staëls kvinnliga fåfänga uppenbarade sig aldrig i lysande toaletter, men i hennes anspråk att bemötas med större uppmärksamhet än någon annan. Hon ville synas, vad hon ock i själva verket var, den första över allt, den enda som man såg och hörde. Hennes ömtålighet i detta avseende gick ända till överdrift och sårade ej sällan självkänslan hos dem, som hon lät erfara sin överlägsenhet. 

Mme Staël lämnade Stockholm 1813 och begav sig till London. Efter Napoleons fall återvände hon till födelsestaden Paris. Årsdagen av Bastiljens stormande, den 14 juli, året 1817 släcktes för evigt detta sekularsnilles flamma.

Hennes sista ord voro: "tungt och djupt!" till svar på frågan: om hon sov?

Källa: M. J. Crusenstolpe  Miniatur-almanach 1857

"Man måste hava älskat fru Staël för att uppskatta hela sällheten av att älska ett dumhuvud."

Talleyrand

- sedan han överflyttat sin kärlek från sekular-snillet, fru Staël, till typen för på en gång skönhet och enfald, fru Grant.

***
Mme Staël: "Kan Ers Maj:t väl säga oss vad en tragedi egentligen är?"

Hovkretsen förstummades över den tilltagsna påflugenhet; men drottning Hedvig Elisabeth Charlotta svarade småleende och med värdighet:

"I närvaro av ett fruntimmer med er erfarenhet, beläsenhet och vältalighet, Mme Staël! äro vi alla åhörare, och ni ensam den undervisande. Ni är också bättre i tillfälle än jag att giva oss ett sant begrepp om de riktiga fordringarna på en tragedi."

***

Mme Staël till heder gåvo ministern för utrikes ärendena, excellensen v. Engeström och hans grevinna en supé, till vilken de inbjudit allt vad Stockholm hade utmärkt i rang, i snille, i vetenskap, i konst. Bjudningen lydde på klockan 8. Klockan tre kvart till 11 anlände Mme Staël med sin dotter. Stött att icke vara väntad och bliva emottagen av värdinnan, gick Mme Staël fram till henne vid whistbordet och hälsade grevinnan Engeström med dessa ord:

"Ni spelar drottning i ert hem, min fru."

Svaret: "Men aldrig hos någon annan, min fru".

Det blev grevinnan v. Engeström som denna gång fick skrattarna på sin sida.

[topp]
[text- och diktarkivet]
[tillbaks]