Annons om en förlorad sypungMamsell Malmstedt lät i Stockholmsposten införa en annons om en förlorad sypung. |
| En flicka har sin sypung mist;
den tappades, gunås så visst, vid sista morgonpromenaden emellan Södermalm och Staden. Uti den pungen låg en sax, två silkesnystan, litet vax, en halsduksnål, två små berlocker och en Cupido utav socker. En fingerborg, syringar två, så genomnätta och så små som fingrarna de suttit på, ett litet nålhus och ett mönster, nyss ritat av emot ett fönster, och till en väst det mönstret var, till julklapp ämnat söta far. Nu kommer hon därmed till korta, ty hennes sypung nu är borta. Den denna pung, till färgen grön, tillrättaskaffar, får till lön en puss och tvenne sockerbrön. |
| En av Stockholmpostens redaktörer, kanslisten i kommersekollegium, Carl Peter Lenngren, genom en gemensam väninna, fru Schröderheim, får nys om vem som skrivit annonsen; väninnan lämnar honom den av henne undangömda sypungen, varpå denne presenterar sig som den lycklige upphittaren och fordrar belöningen. |
| Det blev frieri av, och från mamsell Malmstedts mun hördes en sista dikt signerad mamsell Malmstedt: |
| Det yrke jag har valt mig tycks bedrägligt vara,
jag ökar utan frukt de arma snillens skara, som mödosamt nöta ut båd anda, liv och själ, blott för den ringa lön att hetas rimma väl. Nej, lyckan och min vinst jag mera bör bevaka. Jag går till min natur och könets gräns tillbaka, av hjärtans tomma gräl man ingen föda får, i tofsar, flor och bjäfs vår lycka nu består. |