Till Annett
Ack gråt ej, gråt ej, ömma flicka.
Och släck ej dessa ögons glans!
Jag såg en himlens stjärna blicka;
Och molnet kom; den mer ej fanns.
Men molnet flydde ; stjärnan blänkte
Ljuvt på sitt valv och syntes le.
Jag gladdes i min själ, och tänkte:
Här kan jag sorg och nöje se.
Annett, Annett, lät molnet fara,
Och le mot nästa ögonblick.
De skulle utan nöje vara,
Om alla nöjen fritt du fick.
Ett ständigt solsken ingen gläder,
En ständig glans gör synen svag:
Så lyckan hjärtat! Och du kläder
Dig ej med blomster varje dag.
Den växling, uti allt sig röjer,
Oss tårar, men ock vishet lär;
Den smärtar, men ock själen höjer
Till det som evigt nöje är.
Och lugnet efter stormen ilar,
Och solen genom åskans sky,
Ljuvt efter sorgen hjärtat vilar,
Och varje tår gör glädjen ny.
Men lyckan tom och fjollig lyser:
Matt är dess öga, kall dess blick.
Ack! denna mun så vettlöst myser:
Hon allt, men icke känsla fick.
Det ömhet ger, som ömt oss sårar.
Se! Rosen föds av himlens regn:
Så hjärtats nöje utav tårar,
Annett! har både liv och hägn.
Gråt, var ett helgon för de ömma!
Bryt fram, och tillra, ljuva tår!
När denna himladagg får strömma,
Sin glans din själ, din skönhet får.
Gråt, ömma! men förutan smärta;
Så ljuvt som tyst. Det är din tröst:
Du har ej lycka, men ett hjärta,
Som känner nöjets gudaröst.
|