midispelaren - repetera automatiskt på


Ångermansvisan.
skillingtryck 1891

Längs stranden av Ångermansälven, o säg!
en arbetarskara där bygger en väg.
Bland djupaste dalar, ängar och skog,
där finner man arbete nog.

Men vad man förtjänar knappt räcker till mat,
ty tullen har svensken tillsatt i vår stat.
Man måste väl kämpa att ej lida nöd
till arbete, liv eller död.

Så lyder vårt valspråk bland rallare här,
ty livet det hålla vi kärt.
O! ljusna du framtid förbliv du vårt stöd
i arbete, liv eller död.

I dimma, i solsken, i frost och i regn,
från rallarens kinder ses pärlor i mängd,
som jaga varandra likt virvlande vind,
snart bleknar min panna och kind.

I schakter man skyldrar med skyfflar och spett,
likt forntida krigsmän som kriget har lett.
Men här är den ändring man krigar för bröd
i arbete, liv eller död.

Med kärran framför sig man rallar åstad
och sjunger en visa, man skall vara glad,
ty sången uppmuntrar, gör livet så lätt,
för det är en rallares sätt.

O! visste ni herrar och mäktiga män
vad arbetarn sliter, ni blev deras vän.
Men eder natur haver satan besatt
att tygla oss dagar och natt.

Med skinande kinder och svällande buk
ni äter och dricker på prunkande duk
och tänker med glädje förtulla vårt bröd,
försvåra det endaste stöd.

På svällande bolstrar ni läggen er ner
och njuter av pengar som regnar till er.
Ja sov edra skurkar jag er ej vill se,
jag blott åt er dumhet kan le.

Men rallarens säng är ej mjuk eller len,
ty han kan få liggsår på rygg och på ben.
På blott några halmstrån han lägga sig får
att sova tills natten förgår.

Vår mat är en brödkant som fnöske och krut,
och därtill en fläskbit vi ta utan krus.
Ty vi har ej jungfrur som buga så nätt,
var gång man skall äta sig mätt.

Vårt bord få vi duka bland kärror och sten
och sitta likt turken med korslagda ben.
Champagne vi hämta ur bäckarnas språng,
ty vi få ej liva för bång.

Dyr bliver vår föda så simpel den är,
och än den förhöjes av tullarna här.
Bäst är att sig lära en svältkonstnärs sätt,
och medgiv att detta är rätt.

Men ändock kan rallaren äga en tröst,
när vila han får vid sin kärastas bröst.
Då glömmer han kampen för dagliga bröd,
då glömmer han sorger och nöd.

Då är han så glader och innerligt nöjd
och klappar sin flicka med glädje och fröjd.
Med strålande ögon hon blickar och ler
och önskar av kyssar få fler.

O! det är de sällaste stunder man har,
och man dem i ungdomens dagar ej spar,
hos flickan att njuta av sällhetens lott,
hur snart kan ej växa ett skott.

Då ger man på båten den sköna så huld
och reser från henne för rolighets skuld,
farväl hulda tärna, lev lyckligt och glatt
och tack för de stunder vi haft.

Av skiftande öden en rallare förs
långt bort uti världen att fylla sin börs,
ibland gynnar lyckan och man får den full
av glimmande silver och guld.

Om kassafeber händer att ofta man har,
då tar man sin ränsel på ryggen och far,
det säges att man reser när pika man får
gesällskjuts om ni den förstår.

Nu slutar jag visan och är så förnöjd
och sjunger densamma med glädje och fröjd,
ty sången förklingar, gör livet så lätt,
för det är en rallares sätt.

Om ni önskar veta vem diktaren är,
så är jag från Värmland det jag håller kär.
Till målare har jag i yrke mig lärt,
men rallare är lika mig kärt.

Mitt namn det är Henning och tycker ni att
jag det uti visan ej borde ha satt,
så ändra den versen och sätt dit en ann
och pröva om dikta ni kan.