Bålen.
text: Johan Anders Wadman (1777-1837)
musik: Richter

Lik en Afrodite, inbäddad mellan dunen,
i naturlig oskulds sköna högtidsskrud,
väntar Aspasie i svällande paulunen,
ack, för länge re´n att famna mig som brud;
men att lämna bålen, innan den är slut -
nej, madame får vänta, tills vi druckit ut!

Vänskap är en planta alltför rar att finna:
ve den, som ej fått förstånd att odla den!
Hellre jag förlorad ger min älskarinna,
än jag skämtar bort en gammal prövad vän;
men att lämna bålen, innan den blir slut -
å nej, käre, vänta, tills vi druckit ut!

Ack! visst är det skönt att stolt och modigt strida
för den goda saken, för sitt fosterland,
till belöning se´n, på knä vid kungens sida,
att få stryk och stjärna av hans hjältehand;
men att lämna bålen, innan den blir slut -
nej, må äran vänta, tills vi druckit ut!

Om vi mycket bång och buller kunnat göra,
hyllas vi av seklers lov i gravens famn;
fast det föga hörs av balsamerat öra,
eftervärlden kallar det odödligt namn.
Eftervärlden, född se´n bålen tagit slut,
har god tid att vänta, tills vi druckit ut.

Mången icke tror hur ljuvt det är att leta
visdom ur de gamles djupa magasin,
att i alla lärdomsgrenar redigt veta
skillnaden emellan drägg och ädelt vin;
men att lämna bålen, innan den tar slut -
nej, vi grubble, sedan vi ha druckit ut!

Huru mycket än hans vördighet må ropa:
rikdom är blott grus, förgänglighet och mull!
är det likaväl rätt artigt att tillhopa
ha en samlad fyrk av några tunnor guld;
men att lämna bålen, innan den tar slut -
nej, tids nog att samla, se´n vi druckit ut!

Späda gräset gror och bäckarna bornera,
näktergalen från sin häck re´n börjat har
på sin zauberflöjt sitt tema variera,
luften är så mild och himlen azurklar;
men att lämna bålen, innan den tar slut -
nej, vi se naturen, se´n vi druckit ut!

Skåda, mörten rödögd spritter där i viken,
se, hur braxen-leken sjuder vattnet opp,
glupska gäddan jagar aborren och siken,
ej en gång sefiren skakar sävens topp;
men att lämna bålen, innan den tar slut -
nej, låt reda noten, tills vi druckit ut.

Re´n Aurora purprat östra himlaranden,
Eol stoppat luren i sitt foderal,
ännu mumsar Jöns på späda nyrågslanden,
vilda kopplet gnisslar, åter tuppen gal;
men att lämna bålen innan den tar slut -
åh nej, Jöns må mumsa, tills vi druckit ut!

Kors, vad klämtar klockan? Tretton, fjorton, femton ...
Pang! där ha vi ägget ... Pang ännu ett skott.
Kungen och genralerna få lyda klämt-ton:
lågan famnar knuten, rättnu blir det brått.
Men att lämna bålen, innan den tar slut -
nej, låt knuten brinna, tills vi druckit ut!

Himmelshöga vågen sköljer över skutan,
timmermannen letar ett förborgat läck,
masten vräks i sjön och vraket vräker utan;
pumpa, pumpa, pumpa! Alle man på däck!
Men att lämna bålen, innan den tar slut -
åh nej, strunt i pumpen, tills vi druckit ut!

Livet är ändå, förståndigt att betrakta,
ej stort mera värt än någon annan bål.
Huru vise än och sälle vi oss akta,
måste vi däran och dricka dödens skål.
Skördeman, din skål! Se´n bålen tagit slut,
må du gärna slipa - vi ha druckit ut.

Världarna förgås och stjärnorna krevera,
månen utav ostmask en gång frätes upp;
solen rämna skall, i natten rekylera
vid basunegäll av domedagens tupp.
För de fromma se´n skall redas till en bål
att i evig nektar dricka bryggarns skål.