Darwins visa om utvecklingen.
ur "Adam och Eva" (1974)
Naturvetenskapliga föreningen
musik: Helfrid Lambert ("Det var dans bort i vägen")

Mycket långt bort i Idre i Dalafjällen
låg en ensam amöba och rös under fällen
uti lågenergiapati.
När den ensamme cellen blev ledsen på kvällen
så tog han sig väl en svälj ur buteljen
och delade sig mitt itu
(och skaffa på så sätt sin fru.)

Att sig själv duplicera och multiplicera
gör amöborna lätt utan att hesitera
tills en dag det plötsligt blev känt:
att förfarandet omvänt Lektyrpublicera
man samlas i grupper för att kopulera
och så bildas flercellskomplex.
(Det är detta vi nu kallar sex.)

Och så bildades hela molluskmenigheten
med musslan i täten och brännmaneten
och korsordsoret i ost.
Där blev räkan och kräftan som äts i august´
där blev sillen till dill och en god langust
där blev liv på hela vår jord.
(Och grunden till vårt smörgåsbord.)

Sedan börja´ den väldiga kampen om maten,
och sängkamraten och maktapparaten,
och en lat en fick inte en chans
att fortplanta arten till sån dekadans.
Det gällde att visa att styrka fanns
och att kunna vifta sin svans.
(I synnerhet när det var dans.)

Kampen är inte slut än för dom som kom ur den,
för se´n kom turen till varmrättsdjuren.
Det tog lång tid till tjur och ko.
Och betänk att en åsna som är så loj
blev anfar till framlidne Ego Boy.
Det är utveckling det må ni tro!
(Se på mellanleden på zoo!)

Så min lösning för Adam på hans kärlekskval
är att vänta på dotern till Neanderthal.
Först då kan det bli amour.
Men, ack, käre Bror jag tror chansen är stor:
du får apa till svärmor som hos dig bor.
Ja aplik blir hon helt visst.
(Därvidlag blir du först, men ej sist.)