Vid foten av alpen.
musik: Traditionell

Vid foten av alpen i daldjupets grönska
jag finner så skön både himmel och jord,
har ungdom, har hälsa, har intet att önska
blott sjunger min visa och vallar min hjord.
Men hör jag lavinernas åska
och faller ett snöberg ur skyn,
då komma vi alla i brådska
och skynda tillbaka till byn.

Var morgon en alpros jag fäster i hatten,
och börjar min vandring med staven i hand.
Vid blåögda sjöar med speglande vatten
min hjord hämtar svalka i middagens brand.
Men västen strör rosor på fjällen,
de brinna i purpur och gull.
Då samlar i hyddan oss kvällen
min själ är så lycklig, så full.

Hör fallen de brusa. Det bruset mig söver
men kommer en ovän jag vaknar igen,
och kommer en bergflod så hoppar jag över,
och kommer min älskling så kysser jag den.
Men ack, o var kan han väl vara,
på länge jag såg honom ej.
Du klippa jag ber dig, o svara,
månn han är mig trolös, o nej!

Man talar så mycket om oron och kvalen,
jag känner dem ej, vill blott sjunga och le,
och skulle de också hit komma i dalen
jag klättrar på bergen - det kunna ej de.
Tyst, hörs ej ett alphorn där borta?
Min älskling mig vinkar dit fram.
Med sång vill jag vägen förkorta.
Nu skynden er fort mina lamm!

text: C.W. Böttiger