Gammal arbetare i Folkets hus´ hall
av Ture Nerman

Förlåt, min fröken - det är svältens skull,
men jag är inte fräck och inte full.
I dag har inte ens jag sett åt nubben.
Ni var så vacker - ja, ursäkta gubben!
Så där ... Hon gav en förolämpad blick
och vände sej föraktfullt om och gick ...
Förgargligt - inte vill jag besvära.
Nu sträcker hon två armar mjuka skära
där framför spegeln, kammar luggen fin
och pudrar sej och ler med lycklig min.
Nu är hon färdig, rosen min med taggen,
och kavaljern har kvittot klart på plaggen,
tar hennes arm och stiger högt mot sky
i trapporna till A-salens revy.
Och runtom surrar prat och trängsel sväller
av charlestonherrar och av jazzmamseller
och hallen ekar av förtjusta skratt
och doftar överklassparfym i natt ...

Jag vänder mej och kryper hop och lutar
mej mot mitt räck tills mänskoströmmen slutar.
Såja - nu är de undan då, de där,
och hallen åter mera proletär.
Det går i trappor och det är som talar
det protokoll ur några mindre salar.
Från Barnhusgatan känns ett hastigt drag ...
ett biltjut ... när en dörr slås opp ett tag.

I mitten tiger mulet bronskamraten.
3 trappor opp gör herrarna i Kraten
ett reportage om sport i Öregrund
och frälsning i Nationernas förbund.
Med mej på bänken här i trötta tankar
tre andra arbetslösa har fällt ankar
och en förfrusen pojk har hemlös känt
en famn hos portens värmeelement.

Vår gamla hall, vad du är annorlunda
mot förr! Om nu jag låter ögat blunda,
så minns jag hallen - står jag här i den
för 15 -20 -25 år sen.
Då var här liv, då brann här elden i sinnen ...
Hur många strejk- och fackföreningsminnen!
Då slogs vi än mot Mammons tyranni
och ledarna var magra än som vi
och slogs som vi och kunde tro och sjunga ...
Vad vi var starka då, vad vi var unga!
Vår kassa mager, fattig var vår press
och orden karga, när vi höll kongress!
Friskt sjöngs det ut på religionsdebatter,
och av marxismens underbara skatter
man gav åt massan, och man var kamrat
och man vann flera hjärtan än mandat.
Att vara socialist det var en ära
och våra vägar raka, proletära,
och kom en brytare - gud nåde den!
Vad allt det där känns länge länge sen ...

Ja det var då ... Sen kom ju "genombrottet"
och klasskampen fick flytta opp på Slottet.
Det gamla andan den är död och slut
och hörs nån gång ur B-saln som förut
en hänförd våg av Internationalen -
när det är kommunister i lokalen -,
då är det som en vacker fantasi,
en dröm om något som en gång var vi.

"Med alla rötter! - Rätt så, det blir svaret.
Enhälligt går vi under strejkstandaret.
Avdelningen har visat, att den vet,
att klassens liv är solidaritet!
Kamrater, nog med tålamod och böner!
Nu sjunger vi till sist Arbetets söner:
"Ur den förnedrande träldomemns grift
upp till en hedrande ädel bedrift ..."

Nej, stopp, ni sjunger falskt, för död och pina ..."
"Vi gå ombord på Maria Albertina ..."

Vad?! Jag har sovit ... drömt ... Teatern slut.
Publiken klär sej, gnolar, strömmar ut ...
går opp i bilarna på Barnhusgatan ...
Ja, klockan slog ju 11 nyss, för satan.
De sista skådespelarna går hem.
Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.
Man är för gammal för tre nätters vaka.
Fy fan, vad en kopp kaffe skulle smaka!

Jaja, vaktmästarn ... nu ska gubben gå
i kalla natten ut och pröva på
att tigga hop en slant till natthärbärge
här i demokratiens gamla Sverige,
där ingen mer har göra åt en hand,
som femti år har slitit på Rörstrand.
Kom med, kamrat! Nu får du sluta hänga
på värmeledningen. Kom, dom ska stänga.
Tack, tack, vaktmästarn, för en hygglig kväll
i vårat gamla proletärhotell.
När vi på porten utåt gatan gläntar,
därute står det öppet än och väntar
så rymligt rart med tusen granna ljus -
samhället, folkets stora Folkets hus ...