Fördettingen
ur Konstapel Batongs sägner
text: Johan Gustaf Schultz (1839-1869)
musik: Tommy Rådberg

I visan: 
Skräddarns torg - folklig benämning av Kungsträdgården (Carl XIII:s torg)

Hultbergs anda - Olof Theodor Hultberg, t.f. polismästare i Stockholm 1838-39, en av de brutalaste  och orättrådigaste maktmissbrukare vår ordningshistoria har att uppvisa. Han blev avsatt från polismästareförordnandet och dog 1841.

Han reste sig med möda
I kyffets unkna vrå.
Väl var han lite´ mosig,
Men kunde likväl stå.
Rödblommig var han mycket
I detta ögonblick,
Ett sken av druvans hetta
Låg i hans anletsskick.

Myntfattig var han annars,
Helst under vinterns dar;
Från ärans forna tider
Fanns blott hans hållning kvar.
Se´n utan tjänst han irrat
Kring gatorna förut,
Vid hamnarna han hamnat
Som schåare till slut.

Nu reste han sig plötsligt, 
En smul´ i bakis knäckt;
Begynte kasta på sig
Sin helg- och vardagsdräkt:
Den uniformsbeklädning,
I vilken schåarn går -
Och rev åt bägge sidor
Sitt tovigt tjocka hår.

Så stod konstapeln färdig
Att ut i staden gå,
Rätt aktningsvärd att skåda
I dräkten svart-brun-grå.
Med mössan (halv var skärmen)
Snett över hjässans rand
Och självförakt i minen
Och stödjepåk i hand.

Därute varje brandpost
I full gång redan var -
Den sjunde mars dess nytta
För var och en var klar.
Kring torg och gränd som vinden
For corps´n med tunga slag ...
Vart ville vår fördetting
På denna fasans dag?

Vart ämnade han styra?
Han hade ej batong.
Blev kyffet honom tråkigt?
Hans plats i vrån för trång?
Och denna stolta hållning,
Vi tog han den uppå?
Var det till någon ångbåt
Den gamle tänkte gå?

Ej än om ångbåtsfarten
Man hade kännedom.
Och Skeppsbron var som öde
Och Riddarholmen tom.
Vad skulle han ock göra
Där ner så sent i dag?
Den da´n blott för polisen
Var en förtjänstens dag.

Dock i konstapelns tycke
Fanns göra denna tid.
Och var det ej på Skeppsbron,
Så var det när´ invid.
Ty mitt emot på kullen
Från Blaiseholmens strand
Stred corpsen nu för kungen
Ministern och vårt land.

Den sjunde mars i våras
Vi minnas lite´ var;
Och visst för vår fördetting
En högtidsdag den var.
Han Skräddar´ns torg smög över,
Såg folket samlat här;
Han ville se, hur Stockholm
Försvartes av "den där".

Han ville höra klangen
Av huggarn än en gång,
Det välbekanta vinet
Av blyifyld batong,
För minnet återkalla
Sitt eget hjältemod
Och se den nya corpsen
Hurledes den sig stod.

Så har man tytt hans mening,
Jag tror, man den förstått;
Dock såg man ej hans tankar,
Man såg hans ragling blott.
Han smög sig helt försiktigt -
Det märkte icke man -
Och hann ifrån det stället
Där striden redan brann.

Plats i ett träd han lyckas -
Förunderligt! - att få;
Han ser emot polisen,
Mot folket likaså;
Varhelst de skarpast mötas,
Där ses hans blick bli kvar,
Och ofta i förtjusning
En väldig buss han tar.

Och gatans stenar veno
Förbi´ en var sekund,
Och dråpliga batongslag,
De föllo i hans rund;
Han föll dock ej från trädet
(Det varit just ett spratt!)
Och inga vapen rörde
Konstapeln där han satt.

Fast detta krig var allvar
Och ingalunda lek,
Och fastän stundom folket,
Och stundom corpsen vek,
Och hur än striden välvde - 
Fick schåarn ostörd bli,
Och dusch och sten och snöboll
For skonande förbi.

Men natten led och väktarn
I Jakob ropat ett,
Då äntligen Rättvisan
Polisen seger gett;
Då sågs ministern skyddad,
Var upprorsman på flykt,
Och omkring vår konstapel
Var allting lugnt och tryggt.

När så den sista styrkan
Mot högvakten bröt opp,
Han vågade till marken
Ett äventyrligt hopp -:
"I friske, tappre söner
Av Carl den Tolvtes jord!
Finns någon här, som hör en
Kamrats, en gammals, ord?

Stor tack vill jag er säga
För denna granna dag,
Ty ta mej fan jag skådat
Så makalösa slag!
Jag tar ett rus i glädjen,
Att corpsen segrar än ...
Än lever Hultbergs anda,
Ännu har Sverige män!"