Jerker var ortens raskaste dräng.


Jerker var ortens raskaste dräng,
kunnig i plog och spada.
Gällde det ock att ta sig en sväng,
glad var han med de glada.
Hände sig dock vid midsommartid,
Anna och Karin talades vid,
Anna och Karin talades vid,
allt uti prostens hage.

Anna var ortens vänaste mö,
kunnig i väv och spånad.
Kinden var röd och vit såsom snö,
blicken förådde trånad.
Vek om sitt liv hon var som ett rör,
Vingåkers ros hon kallades för,
Vingåkers ros hon kallades för,
det ville ej säga litet.


"Tror du att Jerker håller mig kär",
Anna till Karin sade.
"Det kan du fråga blomkronan där
som står i prostens hage."
Blad uppå blad hon plockade av,
Ja var det svar, som blomkronan gav
Ja var det svar, som blomkronan gav
allt uti prostens hage.

Jerker, som stått och lyssnat, i hast
skyndade över ängen.
"Hej! Anna lilla, nu är du fast!"
Skrek den förtjuste drängen.
Anna, som plundrat blomkronan nyss,
Nu blev hon plundrad kyss efter kyss
Nu blev hon plundrad kyss efter kyss
Se´n blev hon Jerkers maka.