Förklarenga.
text: J. L. Saxon
melodi: Sandals kanon

Jon Tyerschas Kari har klubber te hänner,
en mun sôm ett lagôlv å trasuga tänner,
ett närapå kvarterslångt snuskammarstak,
å bre sôm e logadörr ä ho där bak.

Å ettersôm ho inte hör te di blia,
så ha inga karar ho fått te å fria,
fast riker ho ä, utan mor, utan far
å engenteng önskar sej mer än en kar.

Sist ändå en freda i prostegårns kammar
ho står å mä hjärtklappneng hackar å stammar.
Ho synns på en pôjke från grannsockna dra,
å ärne dä ä, att di lysneng vill ha.

Förbluffater att de ha löckas för Kari,
vars möa så lönlöser hit te dags vari,
når giftas dä gällde, gör prostafar då
e granskneng åv pôjken å säger sôm så:

"Mi lyckönskan, Kari, du har te få make,
men just nu den här hör så klart te di slake,
att lysneng mä honom du inte kan få:
han ä ju fuller, så knafft han kan stå."

Å Kari ho börjar te be å te grängna:
"Å, var inte håler, å, löcka mi hängna!" -
Men prosten han svara: "Um fredan igen
du hit kan få kômma å mäha din vän."

Å ôg di då kôm, kôm mä bång å mä buller,
för fästeman´ nu va jämmerligt fuller,
att Kari fått bruka den yttersta flit
för att kunna släpa mä karkraken dit.

Nu vart gamle prosten bå röer å bleker:
"Ja, sannerligt tror, att du går här å leker
mä Gud å hans bud, mä hans körka å mej.
Jag kan mej omöjlitt begripa på dej!

Förklara mej hur du kan göra så illa -
du hit mä e fyllkaja två gånger villa?" -
"Ack goesta prosten, dä ä just för dä,
att - når han ä nykter, han inte vill mä!"

snuskammarstak: näsa
ärne`: ärendet
grängna: gråta