Min älskade, det lif du bär

text: Karl-Erik Forsslund
musik: Tommy Rådberg

Det är min hustrus födelsedag i morgon.

Jag skall smyga mig ut medan hon sover, och plocka en famn full konvaljer - de ha slagit ut nu, ha just öppnat sina härrliga hvita klockor.

Så skall jag duka en kaffebricka, klä den runtom med hvitsippor och grönt, och binda en krans af konvaljerna. Smyga mig in till henne, ta henne på sängen med brickan och lägga kransen på hennes bröst, kring hennes hals.

Då skall hon vakna, fullsöfd och strålande och ljuflig, och medan konvaljernas klockor stilla klinga, med gullkläpparna satta i dallring af hennes lugna andedrag, skall hon läsa ett papper, hvilket skall ligga hopvikt bland sippornas hvita stjärnor på brickan.
Dessa värser skall hon läsa där.

Min älskade, det lif du bär
med bäfvan i ditt sköte,
på lyckans träd en knopp det är
som trår till solens möte.
Den sväller, sväller i din famn,
som full och hög sig hvälfver,
den trår till mänskligt lif och namn,
af längtan stark den skälfver.

Min älskade, det lif du bär
under ditt varma hjärta,
en gnista ifrån solen är,
tänd uti salig smärta.
Den tindrar flämtande och matt
igenom moln och dimma,
den längtar att en lyckans natt
bland klara stjärnor glimma.

Min älskade, det lif du bär
ur mörkret fram mot ljuset,
en glimt af evigheten är,
som sprungit fram ur gruset.
Vi slockna snart, vi tappa snart
de böjda vandringsstafvar -
o lys, du stjärna, varmt och klart
på våra tysta grafvar!