Orderna, de kommo
en visa som sjungos av lantvärnet i 1808 års krig

Orderna, de kommo både hastigt och snällt:
Vi måste vara redo att gå uti fält.
Vi måste gå bort ifrån oxar och plog
och taga de blanka gevären emot.

Den ljuvaste sommar, den blomstrande vår,
vi måste gå bort som villfarande får.
Men fåren de känna väl var sina land,
men vi känna ingen i främmande land.

Den klaraste morgon, den glänsande dag,
när lärkan han sjunger, och göken han gal,
när alla blad och blommor de spritta ut,
så måste vi stånda för kulor och krut.

Adjö, hulda fader och ömmaste mor!
Jag nödgas för Eder omtala dessa ord.
Adjö, värda syster och käraste bror!
Adjö, alla männer och flickor så god!

Min broder är bortrester, och jag är ännu kvar.
Jag ser helt bedrövad min mor och min far.
Men se, vad vill jag göra, ty tiden är kort:
Ordene äro komna, nu måste jag bort.

Släktingar och vänner, som undren uppå,
varföre vi skola med lantvärnet gå.
Men det var väl redan utav Skaparen utsett,
långt förrän vi nånsin till världen blev född.

Den sista dagen vi från Uråsa for,
så gingo vi alla till Guds Heliga Bord.
Släktingar och vänner de gräto väl då.
"Kanhända vi aldrig mer till Uråsa gå."

Straxt måste vi ut och resa vår kos
både tårar och suckar de följde därhos.
Mången fader såg sonen allt för den sista gång.
Guds hjälp han önskar honom på vägen så lång.

Till Ingelstad vi blevo transporterade först,
och sedan till Skir vi reste därnäst.
Där mötte oss de herrar, som mönstringen ger:
"Välkomne, mina gossar! Här komma väl fler?"

Sen reste vi till Växjö, vår kosa gick fort.
Där blevo vi uppställde vid Växjö östra port.
Oss mötte där de herrar, som oss gingo när.
De buro fanorna med dragna gevär.

Så blevo vi uppställde på Växjö lilla torg,
det gjorde väl våra föräldrar stor sorg.
De herrar de gingo där mitt i en ring,
och inuti kretsen stod fanan så fin.

De herrar de gingo där lederna fram.
De sade: "Mina gossar! Giv upp edra namn!"
Och när de hade fått våra namn i sin hand,
så svuro vi trohet i seger försann.

Vi svuro vår konung i liv och i död.
Krist give, vi fingo leva på vår svenska ö!
Jag hoppas på Herren, han lever visst än.
Han hjälper allt lantvärns svenska krigsmän.

Vår fältherre talade orden så snällt.
Han sade: "Mina gossar, var icke modfällt!
Ty jag går i spetsen för eder försann,
evad det månde bära till vatten eller land."

Våra hattar de prydas med ovanliga ting,
så var blodig ådra han röres omkring.
En flaska vid vår sida, geväret i vår hand,
i durckmarsch vi resa åt främmande land.

Uråsa: socken söder om Växjö
"Här komma väl fler?: överallt i landet blev det stora luckor i 
bataljonerna genom att de utskrivna höll sig undan från mönstringen
Våra hattar de prydas: till en början fanns det inga uniformer åt 
lantvärnsmännen, utan de fick bära egna kläder. 
På något sätt måste det dock synas, att de var krigsmän. 
Här har man låtit dem fästa något tecken i hatten;
durckmarsch: genomtåg, ilmarsch

Källa: Bo Ollén Historiska versboken, Norstedts 1954