Sandals kanon.
text: Frans Hodell ur lustspelet "Andersson, Pettersson och Lundström"

En ynkelig visa jag önskar att sjunga,
med ande och själ, och med kropp och med tunga,
med hjärta och strupe, med hals och med ton,
om en, som blev tokig i Sandals kanon.

Det var just en flicka som bodde på Söder,
hon mistat båd´ fader och moder och bröder,
för alla var gångna till himmelens zon,
precis som åt fanders med Sandals kanon.

Och flickan på Söder, hon hette Fredrika,
och plägade ofta i Dagbladet kika.
En dag var hon inne hos hökarn i bo´n,
och då fick hon läsa om Sandals kanon.

Hon läste, att den som sig ville begiva
till Danviken skulle ett slughuvud bliva,
om blott man sig ställde och titta på bron,
på båten, som sprängdes av Sandals kanon.

Och flickan satt på sig den sötaste minen,
och koftan och kjolen och så krinolinen.
Till Danviken tog hon sig sedan motion,
men såg varken båt eller Sandals kanon.

Si saken var den, att mitt oppe i ståten
så kom själva Fan och satt sig i båten.
Och folket just därför i land måste ro´n,
sen gåvo de tusan i Sandals kanon.

När detta var gjort, börja mängden att hurra,
och sedan så gick det precis som en snurra.
Att bära framåt uti likprocession,
Hin Håle och båten och Sandals kanon.

Men flickan hon stannade vid hospitalet,
det var ju naturligt, när allt var så galet.
Och ännu så står hon och tittar från bron,
men slug blir hon aldrig på Sandals kanon.

Och denna här visan en smed haver diktat,
som uti polisen för oljud har pliktat,
för när han var ute och såg på kanon,
så var han på kulan, den dumme kalkon.