Om sommaren sköna text: prosten Anders Walerius (1615-1663) Om sommaren sköna, när marken hon gläds vid Dala två älvarna vida från Tunaå strand till Gagnefmäns näs hur fagert att ro och att rida! Gud glädje och styrka de män, som där bo, Gud glädje och styrka de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom. Där hörs en förnöjelig näktergalssång, och djuren i lunderna gånga, vid Åhl utmed land, på sjö och på strand om vårtiden leka så många. Gud glädje och styrka de män, som där bo, Gud glädje och styrka de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom. Vid Leksand där möter man Siljanom, den sjö sig så vida utsprider i fyra de delar, som löpa runt om, men österut Rättviken vrider. Gud glädje och styrka de män, som där bo, Gud glädje och styrka de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom. Från Venjan och Orsa till Älvenes dal och så över bergen till Särna, där älgar och renar till tusendetal i skogarna vistas så gärna. Gud glädje och styrka de män, som där bo, Gud glädje och styrka de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom. Så äro belägne till vatten och land de skönaste Dalar i Svea. Besökte den orten helst vilken som kan, så får han erfara långt mera. Gud glädje och styrka de män, som där bo, Gud glädje och styrka de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom.