Skomakaren och Storsjöodjuret

melodi: I låga ryttartorpet

En liten munter visa för Er jag sjunga må,
Men själf jag drager vefven det kan Ni väl förstå,
När positivet ljuder med positiva ljud
Blir markna' n alltid bättre och flera glädjens bud.

Jag sjunger om den staden, som kallas Östersund
Och vill dess rykte prisa i denna aftonstund.
Men svårt är då att finna en händelse mer rik,
Än det vårt odjur gifvit i Storsjöns fagra vik.

Det var allt häromdagen, när solen brände het,
Och "sjögen" låg så vacker som himlens blå tapet.
I stilla undran blänkte en Storsjösik ibland
På vattnets blanka spegel och viftade mot strand.

Då kom vid Frösölandet en man uti en båt,
Han skulle hän till staden och handla sej nå' t godt;
Hans tankar flögo vida i fager förmiddag,
Och utaf sommarluften han njöt i fulla drag.

Men plötsligt bakom båten det blir ett fasligt gny,
Och vattnet börjar röras som af en väldig by,
Nu stora vågor rulla mot stranden in med fart,
Och roddaren i båten han kommer ingen vart.

Han lyfter upp sitt öga och blickar öfver sjön,
Han undrar: hvarför bråkar den våta vattenmön,
Men utaf fasa sjunker han strax i båten ned,
Ty en förfärlig tingest han sett på vågors led.

Det var ett gräsligt hufvud allt som en timmerstock
Med ögon såsom eldkol och fenor såsom block,
Af kroppen kunde mannen dock icke mycket se,
Den låg för djupt begrafven i vreda böljorne.

Men mannen uti båten förfärad börjar ro,
dock ingenstans han kommer hur än han månde gno,
Ty vågen är för kraftig som odjuret rör opp,
Af rädsla roddar'n skälfver uti sin hela kropp.

Han tänker på sin maka och sina åtta barn,
Hvars fader nu skall fångas i drakens hårda garn.
Af ångest blir han svettig och kall på samma gång,
Han beder och han kvider uti minuten lång

"Jag är ju en skomakare och ingen krigsmanskar
Och icke alls så farlig som löjtnant Mentzer var.
Jag aldrig sökt dig fånga med hulling eller krok,
Ty skulle jag försökt det, det genast gått på tok.

Jag svär vid Aftonbladet, mitt samvete är fritt,
Skomakaren han längtar ej ned till riket ditt,
Att simma bland abåtar var aldrig än min lust
Och låt mig därför komma till stadens trygga kust.

O, vilda svarta drake, du höre nu min bön,
Hvarenda sik i Storsjön för mig du får till lön.
Den tunnan, som dig lockat, den segla' Kalle på,
Nu mej som odjursbete du icke taga må."

Så mannen klagar, beder allt i sin svåra nöd,
Han vet att döden hotar, att lifshanken är spröd.
Och tåren föll på åren i hvilken tungt han tog.
Hur gick det väl med hemmet, om här på sjön han dog?

Och plötsligt sker ett under, det svarta djur försvann,
Vid Framnäs dök det neder, en liten bit från lann' .
Det ville icke bita skomakaren itu,
Därför han kunnat säga, hvad jag berättat nu.

Men akta Er för odjur, som uti Storsjön gå,
Och deras falska finter, att Eder kugga så.
Af äkta de visst äga rakt ingenting, jag tror,
Det mästa är nog bubblor från dyn på djupet gror.

Och när vid Framnäs villa det svarta djur sjönk ned,
Det viste hvad som höfdes att gifva klart besked,
Ty dök det ned vid villa, som det i bladen stått,
Så ville det bevisa, det var en villa blott.


Visan trycktes till Tomtarnes Basar år 1903

hos Östersunds Postens Tryckeri. Pris 10 öre.