WERMLÄNNINGARNE
F.A. DAHLGREN

sångtexterna

Uppfördt på Kongl. Theatern i Mars 1846

[Start]
[Personerne]
[Wermlänningarne sista scenen]
[Vem var F.A. Dahlgren]
[Viser på varmlanske tongmåle]
[text- diktarkivet]
[tillbaks index]






   [topp] | [nästa]


s. 5

(Per)

Se, nu står ju stugan så rar och grann
Som en herrgålspiga på dans;
Är röder i syna och ser oss an
    Ur en löfvekrans - -

(Stina)

    Det är bra -
    Hoppsasa!
I måronafton är midsommarsvak -

(Per)

    Jänta mi´,
    Då ska vi
Kasta bena kring vägg och tak!

Och tänk, när vi kläda med löf en gång
Våran egen stuga, min snut!
Och dansa kring egen vår majistång -
    Säj, hur ser du då ut? --

(Stina)

    Jo, så kry
    Som ett ny,
Och röd på kind som ett nämndemanshus.

(Per)

    Hi å hej!
    Jag, för mej,
Tar i gkädjen ett lite rus!

   [topp] | [nästa]


s. 20

(Erik)

Jag sjunger och dansar, så glad i mitt sinn´;
    Jag smög bort i skogen
    Till Anna-lill trogen,
Och frågte så kärligt: "säj, vill du bli min?"
    Först såg hon åt öster,
    Så såg hon åt vester,
Sist såg hon på mej, sa´n, och neg och sa´: ja!
Och derför är jag nu så gla´, så gla´;
          Ja!
      Derför är jag nu så gla´.

Se´n tog jag i famnen min vänaste mö,
    Och sporde den kära:
    "Vill du mej förära
Till fästning en kyss nu så rosenderöd?"
    Då log hon, min tärna,
    Så blid som en stjerna,
Och rodna´ på kinden och neg och sa´: ja!
Och derför är jag nu så gla´, så gla´;
          Ja!
      Derför är jag nu så gla´.

Och, kära min Anna, nu frågar jag dej
    I glädjen och nöden,
    I lifvet och döden,
Säj, vill du bli trogen och hulder mot mej? -
    Med tår i sitt öga
    Hon såg mot det höga,
Och räckte mej handen och neg och sa´: ja!
Och derför är jag nu så gla´, så gla´;
          Ja!
      Derför är jag nu så gla´.

   [topp] | [nästa]


s. 22

(Sven)

Och bonden gick ut uppå Wermelands skog;
      Hujfalleralla å hejfallerej!
Han tog ett par oxar och spände för plog.
      Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!

Och bonden han satte plogen i mull,
Så plöjde han hela den skogen omkull.

Se´n drog han en fåra från norr och till sö´r;
Der rinner nu Klarelfven fram, som ni hör.

Och bonden han satte plogen på sned,
Så vände han bergena opp och ned.

Och bonden han plöjde en fåra så stor;
Det gick så djupt som Hin Onde han bor.

"Och kära du bonde, förstör ej mitt bo,
Så vill jag väl lemna din säd uti ro."

Och bonden han sådde båd´ hafra och råg;
Det växte, så aldrig dess make ni såg.

Och bonden han bryggde sej bränvin och log,
Han drack och var lustig och glömde sin plog.

Men då fick den Onde makt med hans jord;
      Hujfalleralla å hejfallerej!
Se´n feltes det bröd uppå bondens bord.
      Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!
 

   [topp] | [nästa]


s. 30a

(Erik)

Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd:
Så mörk blef min rosende stig;
Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd -
Och skall jag nu skiljas från dig!

Du svor mig din tro under himlen den blå,
Att aldrig förglömmer du mig;
Och jag dig nu gifver min ed deruppå,
Att aldrig så sviker jag dig!

Väl tillrar på kinden den hetaste tår,
Men hjertat det fröjdar dock sig;
Ty intet min kärlek att släcka förmår,
Och Anna är trogen mot mig.

   [topp] | [nästa]


s. 30b

(Anna)

      I villande skogen
      Jag vallar min hjord;
Han följer mig så huld och trogen,
      Han fattar mitt ord
        Allt om vännen min.

      Och skogen, den friska,
      Är tystnadens famn;
Men höga furorna de hviska
      Ett älskeligt namn:
        Det är vännen min.

      Du genljud, som skallar
      Mot klippornas höjd,
Bär högt utöfver skogens tallar
      Min sång här i fröjd
        Allt om vännen min!

      Och bäck, du som hoppar
      Dit neder i dal,
Smyg fort emellan gräs och knoppar
      Med kärlekens tal
        Allt till vännen min!

      En gång nog han kommer
      Och hemtar sin brud;
Då skall jag dansa om i blommor
      Och liljehvit skrud
        Allt med vännen min.

   [topp] | [nästa]


s. 31

(Anders)

              Hej hoppsasa!
              Lustig och gla´,
      Munter och hurtig ständigt är jag!
Kommer sorgen och vill lägga sej på själen,
Tar jag honom bums och slår ihjäl´en;
Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika,
Bara bekymmer och oro följa de rika.
              Strunt, ingen nöd!
              Har jag mitt bröd,
      Så vill jag lefva nöjd till min död.

   [topp] | [nästa]


s. 34

(Anders)

Och gossen gick sig ut i morgonstund,
           Hejfilinkeli!
           Så gla´ och lusteli´.
Då mötte han en mö i rosendelund:
"Vill du blifva min?" sa´ gossen; -
           Nej, nej, nej, nej, nej!
           Din blir jag väl ej,
Nog får jag en ann´, sa´ flickan.

Och gossen gick sig ut i middagsstund,
           Hejfilinkeli!
           Så gla´ och lusteli´.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Vill du än bli min?" sa´ gossen; -
           Nej, nej, nej, nej, nej!
           Din blir jag väl ej,
Får nog än en ann´, sa´ flickan.

Och gossen gick sig ut i aftonstund,
           Hejfilinkeli!
           Så gla´ och lusteli´.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Nog kan jag bli din?",  sa´ flickan; -
           Nej, nej, nej, nej, nej!
           Min blir du väl ej,
Nu har jag en ann´, sa´ gossen.

   [topp] | [nästa]


s. 35

(Anna)

Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,
    Hon band sig af liljor en krans;
"Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!
    Men jag räds, att han är någon ann´s.

"Och svara, du ros, nu till mitt behag,
    Om kärasten han vill mig ha." -
Då drog hon så varligt de silfverblad,
    Och rosen hon svarade ja.

"Så säg mig, du gök der i grönan skog,
    Hur långt är tills brud jag skall stå?" -
Ett endaste slag slog göken i skog;
    Stor glädje då jungfrun månd´ få.

"Och tack, liten fågel i högan träd,
    Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
    Hon önskar blott kyssa dig."

Och fram kom den fågel ur fager lund,
    Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
    Skön jungfrun i famnen han slöt.

"Och vill du bli min, som det var ditt ord,
    Så månde vårt brölopp väl stå." -
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
    Till brud tog han jungfru-lill då.

   [topp] | [nästa]


s. 47

(Alla)

      Takt - tu - go´ vänner!
      Marsch, två i sänder,
Rundtomkring majstången, ståtlig och grann!
      Se´n ska´ vi svänga,
      Hoppa och slänga;
Nämndemansfar han har bjudit oss, han.
      Hatten från skallen!
      Ropen och trallen:
Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!

      Nej men se faten!
      Och all den maten,
Bränvin och öl - kors för tusan i våld!
      Dans se´n man fått sej,
      Smörjer man godt sej;
Nämndemansmor är, min själ, inte såld.
      Hatten i näfven!
      Ropom nu äfven:
Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!

   [topp] | [nästa]


s. 57

(Erik)

Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;
Månn´ aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?
En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn´,
Thy sjunger jag i dag så klagelig.

(Anna)

Och om du reste långt, långt - så långt som bort till verldens slut,
Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
Och om du icke kom igen, förr´n Tiden runnit ut,
Så skull´ du ändå finna tro hos mig.

(Erik)

Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!
Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;
Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen
Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.

   [topp] | [nästa]


s. 64

(Anna)

Godnatt nu, min väna lilja,
Blommande i Nordanskog!
Somna sött och dö, du lilla,
Se´n kärvännen dig bedrog.
Ej allt dig dock förlåter:
I mossan graf du får,
Och när som natten gråter,
Skänks ditt minne ock en tår.

Lull lull! hur den blomman lyste
Allt om morgon stolt och glad;
Kom så ungersven och kysste
Hennes skära silfverblad. -
Om afton stod hon glömder
Och lutande i mull,
Till sorg och qvida dömder
Allt för sin kärleks skull.

Säg, kommer ej fjäriln åter
Till sin allrakäresta ros? -
Se, der fladdrar han så såter ....
Flyg, o flyg ej än din kos! - -
Förgäfves ber den späda:
Han skyndar till en ann´,
Som mer månd´ honom gläda,
Så fager och så grann.

Godnatt då, min bleka lilja,
Vissnande i Nordanskog!
Somna djupt och dö, du lilla;
Du har lefvat nog. -
När se´n med bruden unga
Han vandrar skogens stig,
Skall liten fågel sjunga
En helsning från dig.

   [topp] | [nästa]


s. 68

(Jan)

Nu hafver jag tjenat i femti runda år;
Min styrka den är bruten och grånadt är mitt hår.
          Så tungt är att lefva.

Mig föddes en dotter så fager och så skön;
Hon varit all min glädje, hon varit all min lön.
          Så tungt är att lefva.

Då syntes den Lede, för stor var lyckan min;
Han snärjde så min blomma och störde hennes sinn´.
          Så tungt är att lefva.

Välsignad är Herren, som gaf och som tog:
I djupan graf han låter väl gubben snart få ro.
          Så tungt är att lefva.

   [topp] | [nästa]


s. 70

(Anna)

      Nu jag sjungit har i dagar,
      Nu jag sjungit har i tre;
Men hvad båtar det mig, hur jag klagar?
      Vännen vill ej svar mig ge.

      Nyss en blomma dog i skogen
      Och jag gret vid hennes bår;
Ty den blomman het Anna-lill trogen -
      Månn´ hon vaknar nästa vår?

      Men nu är ej tid att gråta,
      Då i dag jag skall stå brud;
Dock hvi dröjer min brudgum, den såta?
      Jag står re´n i bröloppsskrud.

      Stig då opp utur din bölja
      Och gif svar uppå min sång!
Sedan skall jag till altaret följa
      Allt ibland sjöjungfrur mång´.

      Och när slut är bröloppsfärden,
      Till din perlesal vi gå;
Der blir ljufligt att somna från verlden
      Uppå dina bolstrar blå.

   [topp] | [nästa]


s. 76

(Erik)

Nu har jag ej fader, nu har jag ej mor
            Uppå jorden!
De slagit mitt hjerta de djupaste sår;
Thy fjerran jag går
Af landet med Anna min trogen.

Jag aktar ej möda, jag aktar ej nöd
            Uppå jorden;
Och brister mig också mitt timliga bröd,
Jag rädes ej död
Tillsammans med Anna min trogen.

   [topp] | [nästa]


s. 90

(Erik)

I Wermland är lustigt att lefva och bo;
Det landet jag prisar så gerna.
Der klappar det hjertan, med heder och tro
Så fasta som bergenas kärna.
Och hvar och en Svensk uti Sveriges land,
Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand,
Han finner blott bröder och systrar.

(Alla)

Och hvar och en Svensk uti Sveriges land,
Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand,
Han finner blott bröder och systrar.

(Erik)

I Wermland - ja där vill jag bygga och bo,
Med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljufliga sång -
Vid den vill jag somna så stilla en gång,
Och hvila i Wermländska jorden.

(Alla)

Och forsarna sjunga sin ljufliga sång -
Vid den vill jag somna så stilla en gång,
Och hvila i Wermländska jorden.

   [topp] | [nästa]


s. 91

(Anna)

Och när jag var en liten flicka,
Så drömde jag, att jag var stor
Och fick till man en ståtlig gosse -
Han het Herr Gunnar ... joho, jag tror.

Och när jag se´n blef stora flickan,
Så vardt förvisst den drömmen sann:
Jag fick till man en ståtlig gosse,
Men Erik Svensson - så heter han.

   [topp]


s. 93

(Brukspatronen)

Nu skål för Erik och skål för Anna,
Till sista tår i vår kanna!
Och måtte himlen dem båda skänka
Den bästa lott, man kan tänka:
      Ett trefligt bo -

(Prosten)

      Och fred och ro -

(Wilhelm)

      Och goda vänner -

(Lotta)

      Och dagligt bröd -

(Sven)

      Och friska tänder,

(Lisa)

      Att tugga´t med;

(Jan)

      Och mycke pengar -

(Annika)

      Och lite mehn -

(Per)

      Och raska drängar -

(Stina)

      Och pigor se´n!

(Anders)

      Och kål i täppan -

(Bengt)

      Och korn i skäppan -

(Hinrik)

      Och mäld i qvarn -

(Nils)

      Och tjuge barn!

(Alla)

Ja, er vi önska de bästa öden
Allt in till blekaste döden!


(De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja, hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta de dem öfver hopen.)

(Brukspatronen)

Hurra för Erik och Anna!

(Alla)

Hurra! hurra! hurra!

   [topp] | [start]


PERSONERNE
Brukspatronen Hr Wennbom
Wilhelm, hans son Hr G. Kinmanson
Lotta, hans dotter M:lle Fundin
Prosten Hr Almlöf
Sven Ersson i Hult, Nämndeman Hr Svensson
Lisa, hans hustru Fru Bock
Erik, deras son Hr Strandberg
Ola i Gyllby, förmögen bonde Hr Pfeiffer
Britta, hans dotter M:lle Torsslow
Jan Hansson vid Sjön, torpare Hr L. Kinmanson
Annika, hans hustru Fru Wennbom
Anna, deras dotter Fru Hjortsberg
Anders, deras dräng Hr Söderberg
Per, Sven Erssons dräng Hr Jolin
Stina, Sven Erssons piga M:lle Ström
Bengt på Åsen, bonddräng Hr Pettersson
Hinrik i Backa, bonddräng Hr Dahlgren
Nils Jonsson, kallad Löpare-Nisse,
  en äldre bonde
Hr Hjortsberg
En Betjent hos Brukspatronen Hr Lemos
  Bondfolk

   [topp] | [start]